I regeringens proposition 1992/93:185 om Tobakslag säger föredragande statsråd, med anledning av kraven att införa förbud mot reklam av tobaksvaror, att EG:s ställningstagande i denna fråga bör avvaktas.
Denna uppfattning grundas på riksdagens beslut med anledning av betänkande 1990/91:SoU23.
Detta är enligt min mening en alldeles för defensiv inställning.
I Folkhälsopropositionen 1990/91:175 föreslogs att det i en kommande tobakslag skulle införas förbud mot reklam för tobaksvaror.
Det är en bred uppfattning att ett förbud mot reklam för tobaksvaror med all sannolikhet skulle få positiva effekter på folkhälsan. Framför allt gäller detta ungdomars attityder. Enligt bland andra Tobaksutredningen, Läkare mot tobak och WHO skulle en sådan åtgärd få positiva effekter på hälsan.
WHO har slagit fast att ingen annan enskild förebyggande åtgärd i industriländerna kan bidra mera till en förbättrad folkhälsa än minskad tobaksrökning.
Barn i familjer där föräldrar röker drabbas av fler sjukdomar än andra barn. Kvinnor som röker under sin graviditet riskerar i stor utsträckning att föda barn med lägre vikt.
Förutom kosten är tobaken den enskilt största orsaken till en rad sjukdomar som drabbar främst den enskilde, men också samhället i form av kostnader för hälso- och sjukvård.
Folkhälsopropositionen bygger på att enskilda skall kunna få kunskap och information om risker för att kunna göra sitt eget fria val om en livsstil som gynnar hälsa och välbefinnande.
Det krävs en rad åtgärder för att bygga upp en sådan strategi, och dessa finns beskrivna i Folkhälsopropositionen.
Till dessa hör förbud mot reklam för tobaksvaror. Den centrala frågan när man skall ta ställning till om reklam och andra marknadsföringsåtgärder som avser tobak skall förbjudas eller inte är vilken inverkan reklamen kan antas ha på den totala konsumtionen. Av särskild betydelse är i vad mån ungdomar påverkas. Även om det är svårt att med absolut säkerhet dra slutsatser från empiriska studier då sådana när det gäller reklam inte kan utföras i experimentell miljö utan inverkan av andra faktorer, finns det vissa djupgående studier som talar för att totalkonsumtionen påverkas.
När det gäller ungdomars tobakskonsumtion spelar reklamen helt avgjort en tydlig roll. Reklamen presenterar ofta tobaksvarorna som lyxbetonade konsumtionsvaror och antyder att bruket av dessa är statusfyllt, oproblematiskt och allmänt accepterat av vuxenvärlden. Härigenom bidrar reklamen till att försvaga medvetandet om tobakens skadlighet.
Ett svenskt ställningstagande i denna mycket viktiga folkhälsopolitiska fråga skulle på ett positivt sätt kunna bidra till ett ställningstagande också inom övriga länder i Europa.
Ett förbud mot reklam för tobak bör vara utformat på liknande sätt som gäller beträffande reklam för alkoholhaltiga drycker.
De klarlägganden av vissa juridiska frågor som krävdes efter det att Folkhälsopropositionen lades bör vara avslutade nu, varför det inte bör finnas hinder för Riksdagen att fatta de nödvändiga besluten i anslutning till propositionen om tobakslag.
Det är enligt min uppfattning viktigt att i arbetet med att lagreglera frågor kring tobak också föra in reklamförbud för tobaksvaror.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om förbud mot reklam för tobaksvaror.
Stockholm den 13 april 1993 Ingela Thalén (s)