Tobaksrökning -- en miljöfråga
Regeringens proposition om tobakslag innebär en bra början som vi välkomnar och berömmer. I dess stora huvuddrag och i dess principiella inriktning stödjer vi propositionens intentioner. Men vi har också flera allvarliga invändningar. Dessa invändningar är framförallt betingade av att vi anser lagförslaget alltför uddlöst och urvattnat. Vi beklagar att regeringen som helhet inte tagit till sig tobaksutredningens (SOU 1990:29) förslag, som vi finner avsevärt mer kraftfullt och sympatiserar med.
Propositionen innehåller en utmärkt beskrivning av såväl tobaksbruket i ett folkhälsoperspektiv som tobaksrökningens skadeverkningar. Vi vill därför endast sammanfattningsvis konstatera att rökningens hälsorisker och skadeverkningar i dag är välkända och vetenskapligt väldokumenterade -- och odiskutabla. Vi välkomnar också att man vederlägger den spridda vanföreställningen att tobaksrökning varit allmän i vårt land sedan lång tid tillbaka i historien; detta anförs ibland som argument för en mer liberal syn på rökning och rökare. Tobaksrökning som en mera allmän företeelse i Sverige är av mycket sent datum, d v s efter 1940-talet. Att anföra historiska skäl som argument för röktolerans antyder således en mycket grund historieuppfattning.
Mot propositionens bakgrundsbeskrivningar är vi därför också en smula förvånade över att regeringens förslag är så tandlöst och rimmar så illa mot den bakgrund som ges i propositionen.
Dagens arbetsmiljölagstiftning tillämpas icke!
Tobaksrök innehåller ett 40-tal cancerframkallande kemiska ämnen. Två av dessa ämnen, 4-aminodifenyl och beta-naftylamin, är så farliga att deras förekomst är strängt förbjuden enligt svensk arbetsmiljölag (den s k A-listan där även asbest och andra mycket hårt kontrollerade miljögifter återfinns). Av detta följer att det i teorin, men inte i praktiken, förelegat ett förbud mot tobaksrök sedan 15 år i Sverige. Om en kopiator eller en dator släppt ut dessa ämnen skulle den inte fått användas på svenska arbetsplatser. Däremot tolereras i praktiken dessa miljögifter när de kommer från tobaksrök -- men endast då. Denna tolerans finner vi anmärkningsvärd och ologisk.
Låt rökaren röka sig själv -- men inte andra!
Tobaksrökning dödar fler människor än kokain, heroin, aids, bränder, mord, självmord, alkohol och trafikolyckor tillsammans! Detta är vetenskapligt mycket väldokumenterat och inte någon skrämselpropaganda. Ändå gör vår kärlek till den personliga friheten att vi absolut inte vill förbjuda tobaksrökning! Det måste vara varje vuxen människas ensak att besluta om hur (och hur länge) hon eller han vill leva sitt liv. Dock med en viktig restriktion; att det inte sker på andra medmänniskors bekostnad! Vår dyrkan av den personliga friheten är således oskiljaktigt förenad med motsvarande dyrkan av hänsynstagandet till medmänniskor.
Vår grundsyn
Detta leder oss fram till våra grundteser:Det är varje vuxen människas självklara rätt att röka tobak -- så länge detta inte sker på andra människors bekostnad eller tvingar andra människor till passiv rökning.Inga människor skall tvingas till passiv rökning i något sammanhang.
Passiv rökning är ett stort problem
Tvånget att vara passiv rökare anser vi vara ett av huvudproblemen när det gäller rökning. Detta tvång är i dag en realitet för en majoritet icke-rökare på många arbetsplatser, på de flesta restauranger, i entréer, vestibuler och korridorer etc. Vi menar att det är orimligt och hänsynslöst att medvetet tvinga en majoritet av oskyldiga människor att vara passiva rökare. Förr ansågs passiv rökning rentav harmlös och detta kan kanske förklara dagens stora röktolerans. Nu vet vi emellertid bättre och även den passiva rökningens stora hälsorisker är vetenskapligt väldokumenterade. Sålunda fastslog USA:s ansedda miljömyndighet Environmental Protection Agency (EPA) i januari i år, efter många års studier och trots tobaksindustrins mycket starka motstånd, att passiv rökning orsakar bl.a. lungcancer och svåra andningsbesvär och dödar cirka 3.000 amerikaner årligen.
''Generalklausul'' om rökfria miljöer
Vi föreslår därför att tobakslagen kompletteras med någon form av ''generalklausul'' där människors generella rätt att slippa tobaksrök i alla offentliga/allmänna lokaler och på alla arbetsplatser fastslås. I normalfallet torde detta i praktiken innebära att rökning inte kan vara tillåten mer än i lokaler typ rökrum, dragskåp eller liknande där det ordnats särskild ventilation.
Att tillåta rökning i ena delen av en lokal och förbjuda den i den andra delen torde vanligtvis vara ungefär lika begåvat och lika meningsfullt som att tillåta urinering i ena hörnet av en simbassäng och hänvisa badande som inte vill simma i förorenat vatten till den del av simbassängen där det är förbjudet att urinera!
Vi föreslår således sammanfattningsvis att lagförslaget kompletteras med bestämmelser som säkerställer att ingen mot sin vilja skall tvingas till passiv rökning i allmänna eller offentliga lokaler.
Rekrytering av nya unga rökare
De flesta rökare börjar röka före 20 års ålder. Man vet också att få börjar röka som vuxna. Vidare är det klarlagt att unga lågutbildade kvinnor är klart överrepresenterade bland rökare. Mycket tyder på att tobaksrökning blir en del i sökandet efter vuxenrollen och en del i en identifikationsprocess under den känsliga period som ungdomsåren utgör. Den öppna och förtäckta tobaksreklamen spelar också ytterst skickligt och medvetet på dessa strängar (särskilt Marlboro och Camel). Dessa faktorer understryker vikten av intensifierad information och upplysning till barn och ungdomar såväl genom skolans försorg som i andra sammanhang. Vi tror emellertid inte att detta är tillräckligt utan förordar en åldersgräns för inköp av tobak samt reklamförbud för tobak.
Åldersgräns och reklamförbud gynnar hälsan -- men inte tobaksindustrin!
Vi är väl medvetna om de invändningar som kan anföras mot ovannämnda restriktioner, men anser att dessa väger lätt i förhållande till de fördelar som med säkerhet uppnås genom restriktioner. Vi föreslår således -- i likhet med Tobaksutredningen -- att en åldersgärns på 18 år införs för försäljning av tobak. Vi föreslår vidare -- också detta i likhet med Tobaksutredningen -- att även Sverige inför förbud mot tobaksreklam. Vi avstår i detta sammanhang från att utförligare utveckla argumenten för införandet av dessa restriktioner. Vi hänvisar i stället till Tobaksutredningens betänkande ''Tobakslag'' (SOU 1990:29) vars analyser, slutsatser och förslag vi instämmer i.
Lagstiftningen är viktig bl a för att markera samhällets inställning till rökning, liksom för att skapa konkurrensneutralitet för t ex restauranger. Den behövs också som motpol till de synnerligen starka och uteslutande kommersiella krafter som tobaksindustrin utgör.
Är Sverige på väg att spela i gärdsgårdsserien?
Vid en internationell jämförelse framstår Sverige som klart omedvetet och rejält på efterkälken när det gäller åtgärder för att begränsa tobaksrökning. Således har nästan alla länder inom EG och Norden strängare restriktioner i ett eller flera av ovanstående avseenden än Sverige. Endast Danmark, Luxemburg och Nederländerna saknar egen lagreglering.
Som inspirationskällor och goda föredömen vill vi gärna framhålla Canada, USA (särskilt Kalifornien), Norge och Finland, men även Frankrike visar framfötterna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpt lagstiftning för att motverka passiv rökning i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en generalklausul om rökfria miljöer i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning avseende åldersgräns för försäljning av tobak enligt Tobaksutredningens förslag och i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning avseende förbud mot tobaksreklam enligt Tobaksutredningens förslag och i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om människors rätt till rökfria miljöer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda informations- och upplysningsinsatser för barn och ungdomar.
Stockholm den 13 april 1993 Ian Wachtmeister (nyd) Stefan Kihlberg (nyd) Leif Bergdahl (nyd)