Regeringens proposition om tobakslag innebär en bra
början som vi välkomnar och berömmer. I dess stora
huvuddrag och i dess principiella inriktning stödjer vi
propositionens intentioner. Men vi har också flera allvarliga
invändningar. Dessa invändningar är framförallt betingade
av att vi anser lagförslaget alltför uddlöst och urvattnat. Vi
beklagar att regeringen som helhet inte tagit till sig
tobaksutredningens (SOU 1990:29) förslag, som vi finner
avsevärt mer kraftfullt och sympatiserar med.
Propositionen innehåller en utmärkt beskrivning av
såväl tobaksbruket i ett folkhälsoperspektiv som
tobaksrökningens skadeverkningar. Vi vill därför endast
sammanfattningsvis konstatera att rökningens hälsorisker
och skadeverkningar i dag är välkända och vetenskapligt
väldokumenterade -- och odiskutabla. Vi välkomnar också
att man vederlägger den spridda vanföreställningen att
tobaksrökning varit allmän i vårt land sedan lång tid tillbaka
i historien; detta anförs ibland som argument för en mer
liberal syn på rökning och rökare. Tobaksrökning som en
mera allmän företeelse i Sverige är av mycket sent datum, d
v s efter 1940-talet. Att anföra historiska skäl som argument
för röktolerans antyder således en mycket grund
historieuppfattning.
Mot propositionens bakgrundsbeskrivningar är vi därför
också en smula förvånade över att regeringens förslag är så
tandlöst och rimmar så illa mot den bakgrund som ges i
propositionen.
Dagens arbetsmiljölagstiftning tillämpas icke!
Tobaksrök innehåller ett 40-tal cancerframkallande
kemiska ämnen. Två av dessa ämnen, 4-aminodifenyl och
beta-naftylamin, är så farliga att deras förekomst är strängt
förbjuden enligt svensk arbetsmiljölag (den s k A-listan där
även asbest och andra mycket hårt kontrollerade miljögifter
återfinns). Av detta följer att det i teorin, men inte i
praktiken, förelegat ett förbud mot tobaksrök sedan 15 år i
Sverige. Om en kopiator eller en dator släppt ut dessa
ämnen skulle den inte fått användas på svenska
arbetsplatser. Däremot tolereras i praktiken dessa
miljögifter när de kommer från tobaksrök -- men endast då.
Denna tolerans finner vi anmärkningsvärd och ologisk.
Låt rökaren röka sig själv -- men inte andra!
Tobaksrökning dödar fler människor än kokain, heroin,
aids, bränder, mord, självmord, alkohol och trafikolyckor
tillsammans! Detta är vetenskapligt mycket
väldokumenterat och inte någon skrämselpropaganda.
Ändå gör vår kärlek till den personliga friheten att vi
absolut inte vill förbjuda tobaksrökning! Det måste vara
varje vuxen människas ensak att besluta om hur (och hur
länge) hon eller han vill leva sitt liv. Dock med en viktig
restriktion; att det inte sker på andra medmänniskors
bekostnad! Vår dyrkan av den personliga friheten är således
oskiljaktigt förenad med motsvarande dyrkan av
hänsynstagandet till medmänniskor.
Vår grundsyn
Detta leder oss fram till våra grundteser:Det är varje
vuxen människas självklara rätt att röka tobak -- så länge
detta inte sker på andra människors bekostnad eller tvingar
andra människor till passiv rökning.Inga människor skall
tvingas till passiv rökning i något sammanhang.
Passiv rökning är ett stort problem
Tvånget att vara passiv rökare anser vi vara ett av
huvudproblemen när det gäller rökning. Detta tvång är i
dag en realitet för en majoritet icke-rökare på många
arbetsplatser, på de flesta restauranger, i entréer, vestibuler
och korridorer etc. Vi menar att det är orimligt och
hänsynslöst att medvetet tvinga en majoritet av oskyldiga
människor att vara passiva rökare. Förr ansågs passiv
rökning rentav harmlös och detta kan kanske förklara
dagens stora röktolerans. Nu vet vi emellertid bättre och
även den passiva rökningens stora hälsorisker är
vetenskapligt väldokumenterade. Sålunda fastslog USA:s
ansedda miljömyndighet Environmental Protection Agency
(EPA) i januari i år, efter många års studier och trots
tobaksindustrins mycket starka motstånd, att passiv rökning
orsakar bl.a. lungcancer och svåra andningsbesvär och
dödar cirka 3.000 amerikaner årligen.
''Generalklausul'' om rökfria miljöer
Vi föreslår därför att tobakslagen kompletteras med
någon form av ''generalklausul'' där människors generella
rätt att slippa tobaksrök i alla offentliga/allmänna lokaler
och på alla arbetsplatser fastslås. I normalfallet torde detta
i praktiken innebära att rökning inte kan vara tillåten mer
än i lokaler typ rökrum, dragskåp eller liknande där det
ordnats särskild ventilation.
Att tillåta rökning i ena delen av en lokal och förbjuda
den i den andra delen torde vanligtvis vara ungefär lika
begåvat och lika meningsfullt som att tillåta urinering i ena
hörnet av en simbassäng och hänvisa badande som inte vill
simma i förorenat vatten till den del av simbassängen där
det är förbjudet att urinera!
Vi föreslår således sammanfattningsvis att lagförslaget
kompletteras med bestämmelser som säkerställer att ingen
mot sin vilja skall tvingas till passiv rökning i allmänna eller
offentliga lokaler.
Rekrytering av nya unga rökare
De flesta rökare börjar röka före 20 års ålder. Man vet
också att få börjar röka som vuxna. Vidare är det klarlagt
att unga lågutbildade kvinnor är klart överrepresenterade
bland rökare. Mycket tyder på att tobaksrökning blir en del
i sökandet efter vuxenrollen och en del i en
identifikationsprocess under den känsliga period som
ungdomsåren utgör. Den öppna och förtäckta
tobaksreklamen spelar också ytterst skickligt och medvetet
på dessa strängar (särskilt Marlboro och Camel). Dessa
faktorer understryker vikten av intensifierad information
och upplysning till barn och ungdomar såväl genom skolans
försorg som i andra sammanhang. Vi tror emellertid inte att
detta är tillräckligt utan förordar en åldersgräns för inköp
av tobak samt reklamförbud för tobak.
Åldersgräns och reklamförbud gynnar hälsan -- men inte
tobaksindustrin!
Vi är väl medvetna om de invändningar som kan anföras
mot ovannämnda restriktioner, men anser att dessa väger
lätt i förhållande till de fördelar som med säkerhet uppnås
genom restriktioner. Vi föreslår således -- i likhet med
Tobaksutredningen -- att en åldersgärns på 18 år införs för
försäljning av tobak. Vi föreslår vidare -- också detta i likhet
med Tobaksutredningen -- att även Sverige inför förbud
mot tobaksreklam. Vi avstår i detta sammanhang från att
utförligare utveckla argumenten för införandet av dessa
restriktioner. Vi hänvisar i stället till Tobaksutredningens
betänkande ''Tobakslag'' (SOU 1990:29) vars analyser,
slutsatser och förslag vi instämmer i.
Lagstiftningen är viktig bl a för att markera samhällets
inställning till rökning, liksom för att skapa
konkurrensneutralitet för t ex restauranger. Den behövs
också som motpol till de synnerligen starka och uteslutande
kommersiella krafter som tobaksindustrin utgör.
Är Sverige på väg att spela i gärdsgårdsserien?
Vid en internationell jämförelse framstår Sverige som
klart omedvetet och rejält på efterkälken när det gäller
åtgärder för att begränsa tobaksrökning. Således har nästan
alla länder inom EG och Norden strängare restriktioner i
ett eller flera av ovanstående avseenden än Sverige. Endast
Danmark, Luxemburg och Nederländerna saknar egen
lagreglering.
Som inspirationskällor och goda föredömen vill vi gärna
framhålla Canada, USA (särskilt Kalifornien), Norge och
Finland, men även Frankrike visar framfötterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpt
lagstiftning för att motverka passiv rökning i enlighet med
vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
generalklausul om rökfria miljöer i enlighet med vad i
motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstiftning avseende åldersgräns för försäljning av tobak
enligt Tobaksutredningens förslag och i enlighet med vad i
motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstiftning avseende förbud mot tobaksreklam enligt
Tobaksutredningens förslag och i enlighet med vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om människors rätt till rökfria
miljöer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda informations- och
upplysningsinsatser för barn och ungdomar.
Stockholm den 13 april 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Stefan Kihlberg (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)