Tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium är
oförstörbara. Har de väl kommit ut i miljön så bryts de
aldrig ner, utan finns kvar för all framtid. Försurningen
leder till att allt större mängder farliga ämnen fälls ut i
marken, samtidigt minskar selenet som skyddar människor
och miljö mot tungmetaller. Med den försurningssituation
som vi har i dag är det nödvändigt att omedelbart starkt
begränsa alla ytterligare utsläpp av tungmetaller.
Inom industriproduktionen har användningen av
kvicksilver nästan upphört, men inom tandvården fortsätter
användningen av amalgam som till ca 50 procent består av
kvicksilver.
Undersökningar utförda vid Metallbiologiskt centrum i
Uppsala visar att tandläkarmottagningarna släpper ut
kvicksilver i en flera gånger högre mängd än de är tillåtna att
göra, trots att de använder amalgamavskiljare. Även från
krematoriet i Uppsala har kvicksilverutsläppen som lägger
sig som en matta över stan, uppmätts. Liknande
observationer har gjorts i t.ex. Stockholm där rötslammet
blivit ett stort problem på grund av sitt innehåll av bl.a.
kvicksilver och andra tungmetaller.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen presenterat
ett utredningsförslag om avveckling av amalgam av
miljöskäl. Avvecklingen föreslås vara genomförd 1997.
Detta förslag borde mana till eftertanke, om amalgamet är
farligt 1997 så är det naturligtvis farligt också nu. Varför
skall vi då fortsätta med denna hantering ytterligare ett
antal år? Det tar ändå minst 40--50 år från det att amalgamet
förbjuds till dess att de sista amalgamplomberna är borta.
Socialstyrelsens förslag överlämnades till regeringen i
mitten av 1992, men ännu har förslaget inte sänts ut på
remiss. Denna långsamma behandling av förslaget medför,
förutom att nödvändiga miljöåtgärder försenas, även att det
sänds felaktiga signaler till tandläkare och
materialtillverkare. Beslutet om avveckling måste fattas
snart för att ge tid till förberedelser och omläggning.
I socialstyrelsens utredning om amalgamet behandlas
inte hälsoaspekten, eftersom det inte ingick i
utredningsdirektiven. Detta ter sig för många smått absurt.
Om amalgamet utgör en risk för människor och miljö innan
det sätts in i munnen och en fara för luft och vatten när
plomber tas ut eller amalgambärare kremeras, hur kan det
då betraktas som ofarligt att under lång tid bära det i
munnen?
Men även om det blir av miljöskäl som amalgamet
avskaffas, så måste man även ta hänsyn till hälsoaspekten
för dem som upplever sig drabbade.
Den seriösa forskningen om hur långvarig exponering av
kvicksilver, och även en lång rad andra giftiga tungmetaller,
påverkar människor och djur måste fortsätta. Vid
Metallbiologiskt Centrum i Uppsala där Uppsala
universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, Akademiska
sjukhuset, Sveriges geologiska undersökning och Statens
veterinärmedicinska anstalt samarbetar, bedrivs en
omfattande forskning om kvicksilvrets påverkan på
människor och djur, allt ifrån grundforskning om var
kvicksilver finns i miljön, hur det tas upp i försöksdjur och
människor, hur det påverkar och hur man avlägsnar det.
Där bedrivs också klinisk forskning vid flera olika kliniker
på Akademiska sjukhuset där forskningsresultaten
omedelbart kan omsättas i behandling av patienter.
Det hävdas att det inte finns godtagbara alternativ till
amalgamet ur hållbarhetssynpunkt. Mot detta talar det
faktum att det nu finns många tandläkare som utför alla
tandarbeten i andra material. Dessa tandläkare hävdar att
det främst handlar om att nya material kräver en ny teknik,
som man måste lära sig.
Däremot krävs det mer forskning kring de nya
tandmaterialen, ur hälsosynvinkel. Det är i dag inte
acceptabelt att det inte finns en fullständig varudeklaration
på alla tandvårdsmaterial. Dentalmaterial måste klassas
som läkemedel. Ett produktregister måste inrättas och ett
biverkningsregister dit biverkningar av tandvårdsmaterial
kan rapporteras.
Eftersom skolmedicinen inte har tagit problemet med
påverkan från amalgam på fullt allvar, så har många
människor varit tvungna att själva söka sig vägar inom tand-
och sjukvårdssystemet. Vid den mottagning i Uppsala som
är knuten till forskningscentret har man i dag kapacitet att
utreda ca 75 personer och utföra amalgamsanering hos ca
175 personer/år. Men köerna är långa och växer, det är nu
mer än ett års väntetid för en utredning. Och sanering utförs
nästan enbart på patienter från länet.
För närvarande krävs en omfattande och tidskrävande
utredning hos försäkringskassan för att patienten skall
slippa att betala hela kostnaden själv. Tandläkare vid
Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna sätter sig
ofta över specialistläkarnas diagnos och motsätter sig att
patienten skall få ersättning för tandarbeten. Detta trots att
riksdagen har beslutat att människor med sjukdomssymtom
ska få amalgamsanering ersatt enligt tandvårdstaxan. Det är
orimligt att det är tandläkare som skall bestämma vilken
medicinsk vård patienten ska få. Det är givetvis
specialistläkare som ska fatta beslut om huruvida
amalgamsanering behövs och amalgamsaneringen ska då
ersättas som all annan medicinsk behandling.
Uppdelningen i tandvårds- och sjukförsäkring försvårar
samarbetet mellan läkare och tandläkare och drabbar
patienten. Vi anser att man måste hitta en godtagbar
lösning på problemet.
Ett stort problem för att ställa diagnos på patienter med
amalgamrelaterade besvär är att det inte funnits tillförlitliga
mätmetoder. De traditionella blod- och urinmätningarna
har inget värde. Flera olika nya metoder provas nu vid
Metallbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. Det
krävs emellertid extra resurser för att utveckla dessa
mätmetoder så att de kan fungera på klinikerna vid
läkarmottagningarna runt om i landet. Vi förutsätter att
regeringen uppmärksammar den viktiga forskning som
pågår vid Metallbiologiskt centrum och att alla
forskningsenheterna där får de medel som de behöver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en snar remissbehandling av
Socialstyrelsens förslag till hantering av
tandlagningsmaterial som amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att dentalmaterial bör klassas
som läkemedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett produktregister bör
inrättas för tandvårdsmaterial,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett biverkningsregister bör
inrättas för tandvårdsmaterial,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
problem som uppstår för patienterna vid
amalgamsaneringar bör åtgärdas, enligt vad i motionen
anförts,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ekonomiskt stöd till
forskningen vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala.2
Stockholm den 26 januari 1993
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkande 5 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 6 hänvisat till UbU.