Sedan 70-talet har patienter med reumatiska sjukdomar
som grupp fått allt färre vårddagar i sluten vård på sjukhus
och olika behandlingsinstitutioner. Det beror delvis på
medicinska och fysioterapeutiska framsteg som möjliggjort
tillfredsställande behandling i öppna vårdformer i större
utsträckning. Vidare har slutenvården effektiviserats. Men
huvudorsaken torde vara att reumatikerna trängts ut från
hemortssjukhusens medicinkliniker genom den stora
tillströmningen av andra patienter med behov av akut
intagning. Under senare år har dessutom antalet
vårdplatser dragits ner, och den hårdnande ekonomin för
landstingen har minskat möjligheten för reumatiker att få
remiss till specialsjukhus och rehabiliteringsinstitutioner.
Den alltmer avancerade diagnostiken och
medikamentella behandlingen av svårare reumatiska
sjukdomar kräver att allt fler patienter bör tas om hand av
läkare som är specialister i eller profilerade på dessa
sjukdomar. Genom att reumatikerna nästan försvunnit från
många medicinkliniker har det stora kunnande som fanns
där minskat påtagligt.
Det är brist på reumatologspecialister, och på många håll
har det blivit allt svårare att få remiss till de reumatologer
som finns. Viss kompensation har erhållits genom att
reumatologer även arbetar som konsulter på vissa
medicinmottagningar och vårdcentraler, att primärvården
numera har rehabiliteringsresurser och att många
geriatriska rehabiliteringskliniker engagerar sig med
dagvård etc.
Många enskilda reumatiker, liksom reumatikernas
lokal- och distriktsföreningar, har återkommande uttryckt
stor oro över de senaste 10--15 årens utveckling beträffande
vårdresurserna. Olika varianter av köp-sälj-system som nu
är under införande upplevs som ett hot, möjligheten för
reumatiker att få adekvat vård kan ytterligare försämras
eftersom de vanliga reumatiska sjukdomarna icke har
lyskraft utan ligger inom den grå zonen.
Det finns anledning befara att många reumatiker i dag
icke får adekvat diagnostik, och optimal medicinsk och
fysikalisk behandling. Svårigheten att få sluten vård innebär
att de går miste om ur både somatisk och psykisk synpunkt
värdefulla vårdomgångar. När man till detta lägger hindren
att få bli omhändertagen av reumatolog eller av i
reumatiska sjukdomar profilerad läkare, ökar risken
ytterligare för att komplikationer försummas, och
bestående funktionshinder uppkommer som skulle ha
kunnat undvikas.
Enligt uppgift finns inte något pågående
kvalitetskontrollprojekt som undersöker reumatikernas
situation utifrån de nämnda aspekterna. Det är angeläget
att sådana studier initieras.
Exempelvis bör kvalitetsbedömning av typ
befolkningsansvarsmodell göras, innebärande att alla
reumatiker inom utvalda geografiska områden undersöks.
Ställning tas till om diagnostik och behandling är och varit
adekvat, samt vilka vårdbehov som icke är tillgodosedda.
Sådana undersökningar är även värdefulla som underlag för
bedömning av hur resurserna bör fördelas såväl totalt i
samhället som mellan vårdens olika grenar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
kvalitetskontrollstudier av den vård reumatikerna får.
Stockholm den 25 januari 1993
Pontus Wiklund (kds)