Hur vården i livets slutskede utformas är ett uttryck för
samhällets humanistiska värderingar, dess syn på
människovärdet. Framför allt behövs palliativ vård, omsorg
som bygger på ''lindrandets konst''. Grundstenarna i den
palliativa vården är att behärska symtomkontroll, att utöva
lagarbete och att kunna skapa en relation till patienten och
familjen. I palliativ vård ingår även att kunna stötta
familjen efter dödsfallet.
I Storbritannien är palliativ vård en egen specialitet
sedan 1987. I Sverige är däremot okunskapen om palliativ
vård stor, även bland sjukvårdens egna företrädare. Alltför
ofta undviker man att se den döende människans behov.
Detta har blivit särskilt tydligt i samband med Ädel-
reformen. Kommunerna tar hem sina ''klinikfärdiga''
patienter från sjukhusen till kommunalt eller eget boende.
Detta innebär idag, på många ställen, att döende
människor skrivs ut när klinikerna inte längre kan ge bot,
men väl skulle kunna ge lindring.
Ädel-reformens ekonomiska styrinstrument har fått ett
starkt genomslag. Den döende kommer vanligen inte hem
till någon läkare som behärskar symptomkontrollen, än
mindre föreligger en vårdkommunikation. Något vårdlag
som kan teamarbete och kommunikation kan till och med
ha saknats i samband med utskrivningen.
I flertalet kommuner saknas i dag kompetens och
personalen är många gånger ovetande om hur dessa svårt
sjuka människor med en förväntad överlevnadstid på
veckor eller några månader ska vårdas. På sina ställen finns
sjukhusbaserad hemsjukvård eller också har primärvården
byggt upp någon form av stödfunktion. Inom kommunerna
saknas dessvärre insikt i vad den palliativa vården står för.
Sverige har dock ett avtal med EG sedan 1989 med
avseende på palliativ vård. En kommitté möttes i Stockholm
i maj 1991. Då definierade man och lyfte fram den palliativa
vården. Man framhöll också det viktiga i att palliativ vård
inte bara behövs inom cancervården utan även vid andra
svåra och obotliga sjukdomar.
Hälso- och sjukvården i Sverige måste göras medveten
om behovet av att värna om även den döende patientens
behov. Symtomkontrollen inom den palliativa vården
kräver läkarmedverkan. Vård i livets slutskede innebär för
en döende människa en problemintensiv period som svensk
sjukvård i dag, på många ställen, blundar för och som
kommunerna i dagsläget inte har resurser att tillgodose.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att se över konsekvenserna av
Ädelreformen i syfte att förbättra vården för människor i
livets slutskede.
Stockholm den 25 januari 1993
Fanny Rizell (kds)
Pontus Wiklund (kds)