Ca 4% av alla barn stammar vid någon tidpunkt i en eller annan form. Stamning debuterar oftast i 3--5-årsåldern. I de flesta fall, ca 75%, sker spontanläkning. Av den vuxna populationen beräknas omkring 1% stamma.
Stamning kan i det enskilda fallet uppträda så ofta och intensivt att de i sig visar sig vara ett hinder vid mellanmänskliga kontakter. Detta i sin tur kan leda till att stamningen ytterligare förvärras.
Stamning behöver emellertid inte med nödvändighet leda till så allvarliga problem för den enskilda individen. Generaliserande kan detta förklaras med att stamning kan utvecklas till ett handikapp om inte vederbörande får behandling.
Av detta följer att förebyggande åtgärder i ett tidigt skede skulle bespara många människor stort psykiskt lidande. På samma gång står det klart att samhället genom lämpliga insatser vid rätt tidpunkt kan försäkra sig om avsevärda ekonomiska vinster tack vare minskat framtida vårdbehov m.m. Många barn som stammar får dock idag inte den behandling inom barnhälsovården och förskolan de skulle behöva och det professionella bemötande som krävs i skolan, för att förebygga att stamning utvecklas. Kunskap om stamning måste därför spridas och behandlingsmetoder utvecklas inom verksamheter som möter barn och ungdomar. Det finns också risk att nedskärningar innebär att dessa barn inte får den hjälp de har rätt till. Detta måste förhindras.
Eftersom vi numera förfogar över tillräcklig kunskap för att i många fall kunna eliminera risken för att stamning skall få handikappande konsekvenser, är det viktigt att åtgärder vidtas för att förebygga stamning hos barn i tidig ålder. Det måste också bevakas att dessa barns rätt till behandling inte kommer i kläm vid nedskärningar i kommunernas verksamhet. Regeringen bör ta initiativ till åtgärder med detta syfte.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande åtgärder för att förebygga stamning hos barn.
Stockholm den 25 januari 1993 Ewa Hedkvist Petersen (s)