Enligt svensk lag är alla typer av kvinnlig omskärelse
förbjudna, från de mest omfattande, där stora delar av
könsorganen skärs bort och slidöppningen sys ihop
(infibulation), till prickning av klitoris med ett vasst eller
spetsigt föremål. Även om flickan/kvinnan själv lämnar
samtycke till omskärelsen är detta förbjudet.
I internationella sammanhang har man länge använt
orden Female Genital Mutilation, FGM (på svenska
Kvinnlig Könsstympning). Denna term bör användas även i
Sverige.
Gemensamt för de flesta länder i Europa är att detta
problem är ''nytt''. Det finns stor okunskap bland de
professionella som möter kvinnlig könsstympning. Den
svenska sjukvårdsutbildningen är svenskinriktad; vanor
som kvinnlig könsstympning har aldrig varit något problem
här och har inte behandlats. Sam Brodys standardbok
''Obstetrik -- Gynekologi'' 7:e upplagan 1987 har inte ens
ordet infibulation eller omskärelse i index.
Svenska läkare har frågat afrikanska läkare: ''Varför har
ni så många amputationer av kvinnliga genitalia? Vilken
sorts cancer är det?''
Bruket av kvinnlig könsstympning strider mot FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna, som Sverige
skrivit under och som säger: ''Ingen må utsättas för tortyr
eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning''. Eftersom kvinnlig könsstympning utförs på
unga flickor så strider utövandet även mot FN:s
barnkonvention.
Många invandrargrupper i Sverige kommer från länder,
där kvinnlig könsstympning praktiseras. För många
invandrare är det viktigt att i asyl bevara sina kulturella
traditioner för att upprätthålla sin känsla av identitet i det
nya landet. Det finns alltså risk att denna vana slår rot här
också och att två tusen barn och unga flickor kan utsättas
för stympning enligt kutym från deras ursprungsländer.
Kvinnlig könsstympning är redan ett problem i England,
Frankrike, Nederländerna, Australien och USA. Det går
alltså inte att avfärda problemet som någon slags barbarisk
vana i Afrika. Undersökningar och erfarenheter visar att
man fortsätter med denna tradition även i exil.
Frågor om kultur, rasism, etik och skuld väcks när denna
fråga diskuteras och en stor tystnad är utbredd trots att 80--
90 miljoner av världens kvinnor är stympade med oerhörda
hälsoproblem som följd. Men det är viktigt att framhålla att
det är själva handlingen könsstympning som man fördömer,
inte ett folkslag, inte ett helt land eller en kultur.
Flera kvinnor har lämnat vittnesmål om sin egen
könsstympning och många av dem arbetar aktivt för att
stödja flickor som är stympade eller för att fånga upp flickor
som skall åka hem på ''semester'' för att där stympas. En
kvinna, uppvuxen i England, berättade på en internationell
konferens i London om hur hon fördes till Somalia en
sommar. En bindel sattes för hennes ögon och hon fördes
bort till en avlägsen plats. Hennes armar och ben bands åt
sidan. Kvinnor satte sig på henne för att hålla hennes kropp
mot jorden. Trummor dunkade för att tysta hennes skrik.
Hon kände hur rakbladet skar bort hennes kön. Efteråt
bands hennes ben ihop och hon fick ligga stilla en månad.
Ibland fick hon gå ned till floden för att tvätta sig. Hon har
fött två barn under stor påfrestning. Hon har inga sexuella
känslor.
Socialstyrelsen har tagit fram utbildnings- och
informationsmaterial om könsstympningen och i samarbete
med Invandrarverket genomfört utbildningsdagar i olika
delar av landet.
Vi menar att det är viktigt att det skapas rutiner för att
de asylsökande på förläggningarna skall få information om
att svensk lagstiftning ser mycket allvarligt på sådana
ingrepp och förbjuder alla typer av kvinnlig könsstympning.
Vi menar också att rutiner måste skapas på barna- och
mödravårdscentraler, skolhälsovård, kvinnokliniker och
förlossningsavdelningar så att man där blir vaksam och
nogsamt informerar och kontrollerar så att inte
könsstympning utförs i vårt land.
Vi menar också att det inte heller är acceptabelt att man
i vårt land tillmötesgår krav på ihopsyning efter
förlossningar. Istället skall man återställa så normalt som
möjligt och ge kvinnan och mannen medicinsk och
psykosexuell rådgivning.
Sverige måste med kraft internationellt verka för att
bryta denna sedvänja som skördat och skördar många barns
och kvinnors liv och förstör deras hälsa under resten av
livet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av återkommande
information och rutiner hos berörda institutioner om
kvinnlig könsstympning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska internationella insatser
mot kvinnlig könsstympning. 1
Stockholm den 25 januari 1993
Isa Halvarsson (fp)
Gudrun Norberg (fp)