Enligt hälso- och sjukvårdslagens 14 § skall läkare i vissa
fall ha ett s.k. samlat ledningsansvar vilket innebär både det
medicinska och administrativa ledningsansvaret.
Riksdagens beslut motiverades bl.a. med att patienternas
säkerhet skulle ökas.
Lagen om samlat ledningsansvar trädde i kraft 1 juli
1991. I samband med beslutet framhöll riksdagen att
socialstyrelsen borde följa utvecklingen och att en snabb
utvärdering skulle göras.
Riksdagen avsåg med beslutet att skapa stor frihet för
huvudmännen/ landstingen att själva bestämma inom vilka
områden man bedömde att patientsäkerheten krävde en
chefsöverläkare. Begreppet patientansvarig läkare
infördes. Riksdagen underströk också att det måste finnas
frihet för landstingen att utnämna kompetenta personer
med annan utbildning än läkarutbildning till
chefsbefattningar inom hälso- och sjukvården.
I riksdagsbeslutet uppskattades behovet av samlat
ledningsansvar till ca hälften av slutenvårdsplatserna i
landet.
Socialstyrelsen, som har tillsynsansvar för hälso- och
sjukvården, utformade allmänna råd med anledning av
riksdagens beslut. Därvid infördes ett helt nytt begrepp,
''primärt kliniskt ansvar'', som aldrig diskuterats av
riksdagen. Socialstyrelsen låste därvid fast huvudmännen
på ett sätt som inte varit riksdagens avsikt. I de allmänna
råden sägs att vid enheter med primärt kliniskt ansvar
''patientsäkerheten kräver att ledningen av enheten som
huvudregel utövas av en chefsöverläkare''. Med stöd av
detta inrättas nu i accelererande takt chefsöverläkare vid
nästan all vårdverksamhet i landet.
Detta har inneburit att flertalet av de nästan 200
sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och
laboratorieassistenter som vid lagens ikraftträdande hade
tjänst som klinikchefer/vårdchefer har sagts upp eller
omplacerats. Detta gäller även psykologer. Endast en enda
icke-läkare har utnämnts till chef sedan lagen trädde i kraft.
Situationen skapar mycket bitterhet. Väl fungerande
vårdchefer har omplacerats eller sagts upp av det enda
skälet att de inte är läkare. Det uppfattas som en tydlig
signal till annan personal -- oftast kvinnor -- inom vården;
de duger inte för att ta mera ansvar, det är inte lönt att
vidareutbilda och förkovra sig. Dessutom sysslar nu en
mångfald av läkare med administrativt arbete, som de
varken har utbildning för eller intresse av.
Citat från en erfaren kvinnlig planeringssekreterare i
primärvården: ''Inom sjukvården blir man chef för att man
är läkare samtidigt som annan verksamhet i samhället
rekryterar med extra stor omsorg efter lämplighet och
kunnighet.''
Lagen i denna del gäller endast offentlig
vårdverksamhet. Betyder det att patientsäkerheten i privat
driven vård inte är lika viktig?
Begreppet patientansvarig läkare, PAL, är dåligt
definierat och därmed tolkas innebörden mycket olika på
olika vårdinrättningar, alltifrån att mottagande
sjuksköterska stämplar PAL på journalen oberoende av om
patienten och läkaren verkligen mötts -- gäller t.ex.
förlossningsavdelningar -- till att innebära ett reellt ansvar
för en läkare för patienten även vid upprepade besök på
samma klinik. Detta innebär att systemet med PAL inte
fungerar så som det var tänkt, och därför bör en utvärdering
göras och ändringar vidtas.
Ett år efter riksdagsbeslutet uttalade ett enigt
socialutskott sitt missnöje med hur socialstyrelsen i sina
allmänna råd tolkat riksdagens beslut. Riksdagen ställde sig
då bakom socialutskottets uttalande ''att socialstyrelsens
allmänna råd inte är bindande och att huvudmännen står
fria att inte följa råden''.
Även Landstingsförbundets kongress uttalade i juni
1991 att förbundet är berett att arbeta för att
bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret tas bort.
När sjukvårdshuvudmännen så oreserverat tar tillbaka sitt
stöd bör också riksdagen ompröva sitt beslut och ta bort
paragrafen om samlat ledningsansvar i hälso- och
sjukvårdslagen.
Socialutskottet upprepade våren 1992 sin tidigare
begäran om uppföljning av effekterna av lagen.
Vi är upprörda och besvikna över att riksdagens beslut
inte följts, i all synnerhet som riksdagen uttalade i samband
med beslutet att socialstyrelsen skulle följa effekterna av
beslutet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den är beredd att upphäva bestämmelserna i hälso- och
sjukvårdslagens 14 § om det samlade ledningsansvaret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om patientansvarig läkare.
Stockholm den 25 januari 1993
Margitta Edgren (fp)
Gullan Lindblad (m)
Karin Israelsson (c)
Märtha Gårdestig (kds)
Iréne Vestlund (s)
Inger Koch (m)
Maud Ekendahl (m)
Fanny Rizell (kds)
Margareta Viklund (kds)