Förändringen i hälso- och sjukvårdens organisation
Det övergripande målet för den svenska hälso- och
sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen. Motsvarande gäller för tandvården.
Dessa mål omfattar alla, oavsett ålder, kön, sociala
förhållanden, inkomst och bostadsort.
Den svenska hälso- och sjukvården genomgår f.n. stora
förändringar i syfte att åstadkomma en bättre hälso- och
sjukvård till lägre kostnader. Inom landstingen prövas
prioriteringslistor och man inför ''köp- och säljsystem'' med
prislappar på olika medicinska insatser samt vårdgarantier
för vissa sjukdomstillstånd. Försäkringskassorna får köpa
yrkesinriktad rehabilitering och företagshälsovårdens
villkor ändras genom att det statliga bidraget upphör.
Ersättningen från försäkringskassan har ändrats med
minskad sjukpenning. Ädelreformen genomförs med
kommunalt ansvar för de äldres boende.
Från fältet rapporteras nu både positiva och negativa
erfarenheter. Bland de positiva rapporterna märks att
köerna till t.ex. höftleds- och starroperation snabbt minskat
till följd av införandet av vårdgaranti. Samtidigt kommer
rapporter om att patienter med sjukdomar som inte faller
inom vårdgarantin får vänta längre på behandling.
Antalet färdigbehandlade patienter på akutsjukhusen
har minskat drastiskt i och med att kommunerna övertagit
ansvaret för dessa patienters boende. Samtidigt är bilden
oklar av hur de utskrivna patienterna klarar sig i hemmet.
Användning av prioriteringslistor syftar bl.a. till att
bestämma innehållet i en nödvändig hälso- och sjukvård, en
miniminivå för hela befolkningen. Men risker finns att
listorna leder till en nedprioritering av vissa patienter trots
angelägna vårdbehov. Listorna får inte användas okritiskt.
Man måste överlämna åt behandlande läkare att fatta beslut
i det enskilda fallet med hänsynstagande till etiska,
medicinska och sociala överväganden.
Prissättningen i köpa-sälj-systemen har på sina håll varit
sådan att det lönat sig bättre för en klinik att vårda patienter
med lätta sjukdomstillstånd än svåra. Patienternas
vårdbehov styr i det läget inte prioriteringarna utan vilken
ersättning man får.
Den nyligen införda tandvårdspengen i Stockholms läns
landsting inom barntandvården innebär att man kan välja
en privat tandläkare eller gå till folktandvården. Men
systemet kan leda till att det blir mest lönsamt att ta emot
friska barn med litet behov av tandvård. Ersättningen är
densamma, detta kan leda till att barn med stort
tandvårdsbehov får sämre vård.
Det kommer också rapporter om att patienter med
sällsynta sjukdomar, t.ex. porfyri, vilka borde behandlas på
en riksenhet eller regional enhet av kostnadsskäl inte får del
av sådana specialistinsatser utan får nöja sig med den hälso-
och sjukvård man kan ge inom det egna landstinget.
Landets försäkringskassor har sedan juli 1990 disponerat
1,2 miljarder för att köpa rehabiliteringstjänster. Under
denna tid har ingen systematisk uppföljning gjorts vad
pengarna använts till, vilka behandlingsmetoder som
använts, vilka resultat man fått. Rapporter kommer om att
man på sina håll ser mer till kostnaden än till det medicinska
värdet av de olika behandlingsmetoderna. Att köpa billigt
kan i ett längre perspektiv ställa sig dyrt både ur mänsklig
och ekonomisk synpunkt.
Den pågående systemförändringen i svensk hälso- och
sjukvård kan på sikt ge en från såväl medicinsk som
ekonomisk synpunkt bättre hälso- och sjukvård. De
problem som dyker upp under denna förändringsprocess
måste dock analyseras och lösas snabbt för att inte
patienterna skall drabbas negativt och för att det inte skall
bli bakslag i förändringsarbetet.
Hälso- och sjukvårdens kvalitet får inte äventyras under
tiden förändringsarbetet genomförs och målen i
lagstiftningen får inte överges. Det fordras därför en
systematisk fortlöpande uppföljning av effekterna av
förändringsarbetet, både de positiva och de negativa. En
organisation för sådana uppföljningar bör skapas inom
ramen för de resurser som står till buds för ansvariga
myndigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av effekterna av
pågående förändringsarbete inom vården.
Stockholm den 25 januari 1993
Christer Lindblom (fp)
Barbro Westerholm (fp)