Gravida kvinnor från andra länder, främst Polen, som kommer till Sverige för att här föda barnet och sedan adoptera bort det till föräldrar i Sverige blir allt vanligare. Det går till så att de svenska föräldrarna åtar sig att bekosta den sjukhusvistelse som en förlossning medför mot att föräldrarna får adoptera det nyfödda barnet. På detta sätt kringgås såväl polsk som svensk lag.
I och för sig är det i sak inget fel på denna form av adoption. Problemet består i att en lång rad juridiska frågor enligt svensk lag är olösta och måste utredas.
För det första är det hart när omöjligt att fastställa vem som är det adopterade barnets fader. Inte heller är medborgarskapsfrågan helt klar.
Socialtjänstens vistelsebegrepp sätts också på sin spets om t.ex. de svenska adoptivföräldrarna anser att förlossningskostnaderna blir för dyra. Är det då kommunen där den utländska kvinnan föder som skall bekosta förlossningen?
Vad händer om de svenska föräldrarna inte vill adoptera barnet efter födseln? Och vad inträffar om komplikationer tillstöter för kvinnan efter förlossningen och genomförd adoption som tvingar henne till sjukhusvård?
De ovan nämnda frågetecknen måste rätas ut för såväl den utländska kvinnan, de svenska föräldrarna som för det adopterade barnet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en genomgång av de regler som gäller vid adoption av barn födda i Sverige av utländska kvinnor.
Stockholm den 21 januari 1993 Liselotte Wågö (m)