Den socialdemokratiska hälso- och sjukvårdpolitiken
syftar till att främja alla människors hälsa och skapa goda
förutsättningar för vårdens resultat. Syftet är att forma en
rättvis och lika vård för alla, med hög kvalitet och med
utrymme för vårdpersonalen att använda sin kompetens och
sitt engagemang.
Sjukvården har till uppgift att ta reda på vilka behov
människor har, och fördela resurserna därefter. Resultatet
skall följas upp, bedömas och ställas i relation till
kostnaderna. Rättviseaspekten skall ha en central plats i en
sådan utvärdering.
Såväl den demokratiska dimensionen som målsättningen
att fördela vården rättvist, kan aldrig överlämnas åt
marknaden. Det är en välkänd socialdemokratisk
ståndpunkt, väl förankrad i den svenska folksjälen. Vi har
dessutom under det senaste året fått se flera exempel på vad
traditionellt marknadstänkande betyder i
vårdsammanhang.
I regeringsdeklarationen talas om att införa
etableringsfrihet successivt för läkare. Det är mycket
avslöjande för vilka mål regeringen prioriterar i
sjukvårdspolitiken. Privatiserad sjukvård ger utrymme för
verksamhet som har till huvudsyfte att tjäna pengar. Det är
något annat än den solidariskt finansierade och
demokratiskt styrda vård som bär socialdemokratins
signum.
Ett exempel är mannen, en uteliggare som har skadat sin
ena armbåge svårt, och behöver sjukvård. Han får hjälp till
närmaste vårdcentral. Men han blir inte insläppt eftersom
han saknar pengar att betala patientavgiften med. Det
hjälper inte att den medföljande frälsningsoldaten lovar att
betala patientavgiften. Inte förrän frälsningssoldaten lovat
att också stå för medicinkostnaderna, blir mannen insläppt
och får behandling. Det finns också andra exempel där
marknadstänkandet fått ett sådant genomslag i
verksamheten att människor som inte har pengar att betala
med blir avvisade.
Människor som söker vård har rätt att ställa krav på att
samhället tillhandahåller bra och rätt vård. Sjukdom och
ohälsa kan drabba vem som helst, gammal som ung, rik som
fattig. Det är behoven som skall vara avgörande, inte
plånboken.
Under senare år har Förenta Nationerna, andra
internationella organisationer för vård och hälsa, och
svenska undersökningar, visat att svensk hälso- och
sjukvård är av mycket hög internationell standard. Detta
kan också avläsas i låg barnadödlighet och lång livslängd.
Svensk hälso- och sjukvård står sig också mycket gott vid
en ekonomisk jämförelse. Vi har en kostnadseffektiv vård.
Särskilt om vi beaktar att Sverige har världens äldsta
befolkning. Vi har anledning att vara stolta över resultatet
av den målmedvetna politik vi fört på detta område.
Många länder i den industrialiserade världen har
stigande kostnader för sjukvården. Under 1980-talet är det
två länder som avvikit från den trenden, Danmark och
Sverige. I dessa två länder finansieras sjukvården främst
över skattsedeln.
Men det innebär inte att vi får slå oss till ro. Det finns
stora skillnader i hälsoläget mellan olika sociala grupper.
Och skillnaden tenderar att öka. Även om det ännu inte
tillfullo går att mäta, finns det skäl att noggrant analysera
vad de systemskiften som en del borgerligt styrda
kommuner och landsting genomfört, innebär för
tillgängligheten och rättvisan i den svenska hälso- och
sjukvården.
Vi måste också studera avgiftsutvecklingen. På vilket
sätt den påverkar människors möjligheter att välja, och att
över huvudtaget nyttja vården. Patientavgifterna utgjorde
1990 mindre än två procent av huvudmännens intäkter.
Betydelsen som inkomstkälla är därför mycket liten. Men
för den enskilde kan det i vissa situationer ändå vara för
dyrt. De som mest nyttjar sjukvården och förbrukar
läkemedel, är barnfamiljer, handikappade och äldre.
Ganska många ur dessa grupper har små inkomster, och får
bekymmer att betala höga avgifter med den konstruktion på
högkostnadsskydd, som flertalet huvudmän har.
Konstruktionen innebär också att styreffekterna försvinner
i och med att taket är uppnått. Hälso- och
sjukvårdsutredningen HSU 2000, bör också pröva ett
högkostnadsskydd per månad, och om sjukresor och
handikapphjälpmedel bör inräknas.
Att utjämna skillnaderna i hälsoläge ställer krav på
insatser såväl i förebyggande som behandlande åtgärder.
Men då måste det finnas en hälso- och sjukvård som har ett
områdesansvar, en kunskap om människor och miljöer och
med utrymme att ta till vara all vårdpersonals kunnande och
engagemang. Det får heller inte finnas begränsningar som
utesluter människor från att få vård och behandling om man
inte kan betala patientavgiften eller medicinen.
Folkhälsoarbetet får ofta för lite uppmärksamhet och
resurser. Huvudmännen har ett åliggande och ett ansvar för
detta, enligt hälso- och sjukvårdslagen. Att förebygga
ohälsa ger på sikt ett positivt ekonomiskt resultat för
sjukvården. WHO-resolutionen om ''Hälsa för alla år
2000'', anger konkreta mål för hälsoarbetet. Detta borde
uppmärksammas mer.
För oss socialdemokrater finns ett antal viktiga principer
för att kunna uppnå en god hälso- och sjukvård för alla.
Solidaritet och rättvisa skall vara vägledande när framtiden
formas och vägval sker. Hälso- och sjukvården skall betalas
solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad. Forskning
och utbildning skall styras demokratiskt och vara öppen för
insyn. Den gemensamma sektorn, kommuner och landsting
skall ha ett övergripande ansvar för att bra och rättvis vård
finns tillgänglig även i framtiden.
Huvuddelen av vården måste därför produceras i
gemensam regi. Detta för att garantera de övergripande
målen om solidarisk finansiering, fördelad efter behov och
demokratiskt styrd. Men det är också viktigt att det finns
olika alternativ i form av kooperativ, stiftelser och enskilda
vårdgivare. Detta för att öka flexibiliteten och skapa
utrymme för den dynamik som det innebär att olika
driftformer jämförs med varandra.
Andra viktiga utgångspunkter är att forma arbetsmiljöer
och arbetsorganisation som ger förutsättningar för vårdens
personal att göra ett bra arbete med hög kvalitet, som
tillvaratar kunnande och erfarenhet och ger en grund för det
goda arbetet i vården.
Det är viktigt att använda våra resurser inom hälso- och
sjukvården på ett så bra sätt som möjligt. Och även om vi
kan visa på en mycket effektiv hälso- och sjukvård finns det
möjligheter att ytterligare effektivisera och förbättra.
Det kan ske genom en ökad samordning mellan hälso-
och sjukvården å ena sidan och socialförsäkringssystemet å
andra sidan. En samordning som är betydelsefull såväl för
den enskilde som för samhällsekonomin. Betydelsefull för
den enskilde, eftersom det minskar tiden för sjukskrivning,
och väntan på behandling och eller rehabilitering.
Betydelsefull för samhällsekonomin eftersom kostnaderna
kan begränsas.
Arbetet med att utveckla utvärderingsinstrument måste
gå vidare. Kvalitet och kostnader måste kunna mätas för att
få ett bra beslutsunderlag, och ett mera optimalt
användande av de gemensamma resurser som förbrukas
inom det här området.
Lagen ställer stora krav på vården. Det är lätt att
instämma i dessa. Det ökade intresset för kvalitetssäkring
och SBUs (Statens beredning för utvärdering av medicinsk
teknik) utvärdering av olika behandlingsmetoder, är därför
mycket värdefulla. Sjukvårdpolitiken måste utveckla
system för kvalitet och utvärdering. Det räcker inte med
valfrihet till doktorn, vårdcentralen och sjukhuset.
Medborgarna måste också bli delaktiga i kvalitetssäkring
och utvärdering på det sätt som demokratin ger möjlighet
till.
Vi socialdemokrater vill ge utrymme för
alternativmedicinen. Vi tar avstånd ifrån kvacksalveri, men
har sett att det finns skäl att ta den seriösa
alternativmedicinen på allvar. Många människor har
numera erfarenhet av alternativ behandling. Utredningar
har visat att så många som ungefär 1 miljon människor är
positiva till alternativa behandlingsformer. Rätten till
alternativ handlar om att respektera att det finns olika
synsätt också på medicinens område.
Alternativmedicinkommittén har lagt ett förslag som borde
resulterat i en proposition från regeringen.
Primärvården är det som människor möter först.
Primärvården skall ha en hög tillgänglighet, god kontinuitet
och vara av hög kvalitet. Den skall verka i
individperspektiv, familjeperspektiv och
områdesperspektiv. Verksamheten skall vara
sammanhållen, d.v.s. primärvårdens personal skall arbeta
tillsammans och ha ansvar för det geografiska område man
verkar i, och för de människor som bor där. Det
förebyggande arbetet måste ges så stort utrymme som
möjligt.
Mödra- och barnavården måste ges fortsatt stort
utrymme. Mer uppmärksamhet måste riktas mot
konsekvenserna av den ökande arbetslösheten,
drogberoendet och det ökande tobaksbruket. Primärvården
skall också fungera som rådgivare och guide för patienter
som måste vidare till specialistvård och sjukhusvård.
I folkhälsorapporten beskrivs utvecklingen av barns
hälsa. Det framgår att också barnens hälsa är klassbunden.
Flera av de insatser som behövs rör det förebyggande
folkhälsoarbetet, som t.ex. att minska tobaksbruket hos
mödrarna, att ha tillgång till en bra barnomsorg, god skola
osv. Men också hälso- och sjukvårdens roll i samhället är
avgörande. Exempelvis hur man upptäcker brister i barns
hälsa och kan sätta in åtgärder. Förutsättningarna för
arbetet inom barnhälsovården har förändrats under senare
år. Mödra- och barnhälsovården har delvis integrerats i
primärvården. Antalet födda barn har ökat, liksom antalet
barn med invandrarbakgrund, vilket ökar barnhälsovårdens
ansvar och arbetsbörda.
I detta sammanhang finns det också skäl att peka på
skolhälsovården. Den verksamheten har stor betydelse för
barns hälsa, inte minst när det gäller att i tid upptäcka
begynnande hälsoproblem av olika slag. Det är därför
mycket oroande med de signaler som indikerar att många
kommuner skär mycket kraftigt i skolhälsovården.
Utvecklingen av primärvården, med ökad läkartäthet
och mer resurser till det förebyggande arbetet, kan ske i den
takt som resurser kan överföras från sjukhus. Sverige har
en hög andel sjukhusvård. Det bör vara möjligt att på sikt
minska den andelen, till förmån för ökade insatser i det
förebyggande arbetet och den sjukvård som är närmast
medborgarna.
Psykiatriutredningen har i sin utredning visat att den
psykiska ohälsan kan minska och att samhället kan minska
sina totala kostnader. Psykiatriutredningen bygger på
humanism och rättvisa. Socialdemokratins mål är att stärka
de psykiskt sjukas situation, såväl i vården som samhället.
Genom att samordna insatserna är målet att minska ohälsan
och sänka kostnaderna.
Svensk specialistvård har en hög utvecklingstakt på såväl
det medicinska som det tekniska området. Köer har kunnat
minskas och väntetiderna är i de flesta fall inte mycket
längre än den tid det tar att planera ett ingrepp eller en
behandling. Utvecklingen har också inneburit att antalet
vårdplatser har kunnat minska och behandlingstider kortas
betydligt. Samtidigt kan vi i dag bota alltfler sjukdomar. År
har kunnat läggas till livet, men framför allt liv till åren.
Den högspecialiserade vården och den forskning och
utveckling som där sker måste uppmuntras. Den sparar
lidande för den enskilde, men också pengar för samhället.
Men eftersom resurserna är begränsade måste hela tiden en
avvägning ske var någonstans insatserna ger bästa
mänskliga och ekonomiska resultat.
Det finns samtidigt anledning att ordentligt se över
sjukhusstrukturen i landet. Den utveckling som skett på det
tekniska och medicinska området borde kunna frigöra
resurser på ett annat sätt, än vad som skett hittills. En
sjukvård med många sjukhus har inget egenvärde.
Sjukvården skall värderas och bedömas med utgångspunkt
från vilken vård, behandling och service som ges.
Det behövs naturligtvis fler sjukhus befolkningsmässigt
räknat i glesbygden, än i de tätbefolkade delarna av landet.
Det geografiska avståndet mellan sjukhusen är en faktor
som måste vägas in. Det finns såväl rationella som
känslomässiga motiv för detta. Det är en trygghet med
närhet till akutsjukvården. Men det handlar också om
säkerhet för den enskilde. Långa avstånd ökar riskerna vid
olyckshändelser och akut sjukdom. Mot detta måste alltid
ställas kostnadsaspekten och möjligheten att upprätthålla
en hög kompetens.
Det fria valet av läkare och sjukhus har ett pris. Det går
inte att bortse från risken att det priset kan bli högt. Om en
stor del av befolkningen väljer ett annat sjukhus än det som
är mest närbeläget, kan det betyda att hemortens sjukhus
blir oförsvarligt dyrt att driva, med nedläggning som
konsekvens. Det betyder att en minoritets val att söka
sjukvård på annan ort innebär, att en majoritet av
befolkningen som vill vårdas på hemorten, tvingas söka
vården på annan ort. Skall fåtalets fria val drabba flertalet?
Detta är ingen argumentering för att valfriheten skall
inskränkas. Utan ett försök att peka på att allt har sitt pris.
Även valfriheten.
Vid en översyn av sjukhusstrukturen är det inte
självklart att storsjukhusmodellen är den bästa, om man
undantar den mest avancerade vården. Där är det
naturligtvis så, att det lilla sjukhuset aldrig kan mäta sig med
det stora. Men i övrigt kan det mycket väl vara så, att det
lilla sjukhuset klarar sig bra i jämförelsen med det stora,
genom att t.ex. specialisera sig.
En omstrukturering av sjukhusvården, där frigjorda
resurser successivt överförs till primärvården, kräver av allt
att döma, ett sammanhållet huvudmannaskap för
sjukvården.
Det pågår ett antal försök med primärkommunalt
huvudmannaskap. Flera försök är välkomna. Men ännu
viktigare är att de försök som pågår, genomförs enligt
planerna. Därefter skall en utvärdering ske på hela
försöksmaterialet. Med tanke på diskussionerna om
huvudmannaskapet för primärvården är det därför
anmärkningsvärt att, som exempelvis Sigtuna kommun gör,
avbryta försöket mitt under pågående verksamhet för att
privatisera primärvården. Man river ner en fungerande
verksamhet och genomför ett systemskifte, som tillsynes
har som enda motiv, att uppfylla moderaternas ideologiska
ambitioner.
Frågan om det samlade ledningsansvaret har varit
föremål för en omfattande diskussion. Det är viktigt att
regeringen och socialstyrelsen noga följer tillämpningen av
bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret och att
en utvärdering kommer till stånd.
Kvinnors sjukdomar får inte alltid den uppmärksamhet
inom forskning och hälso- och sjukvård, som mera manliga
sjukdomar får. Olika forskningsresultat och
undersökningar pekar på att sjukdomsmönstret förändras
och att särskilt ryggbesvär och annan värk ökat bland
kvinnor. Sjukdomar som cancer, hjärtoch kärlsjukdomar
har också ökat. På senare tid har ett nytt begrepp, de s.k.
frustrationssjukdomarna, uppmärksammats.
När det gäller skadeverkningar av tobak och alkohol, är
kvinnor mer utsatta än män. Kvinnor har t.ex. mycket lägre
toleransgräns än män, innan skadeverkningar inträder vid
bruk av tobak och alkohol.
Det är således så, att kvinnors sjukdomar, symtom och
skador ofta förorsakas av ett samspel av betingelser som
arbetsbelastning, omsorgsansvar, förslitningseffekter, låga
löner, långa arbetsdagar, monotona jobb och lågt
inflytande.
Mot den här bakgrunden är det viktigt att belysa hur
dagens situation påverkar kvinnor, i syfte att förebygga
hälsoproblem. Vidare är det viktigt att utveckla insatserna
för tidig rehabilitering och rikta uppmärksamheten mot de
psykologiska, emotionella och sociala aspekterna.
Enligt tandvårdslagen skall folktandvården svara för
regelbunden, fullständig och avgiftsfri tandvård för barn
och ungdomar mellan 0 och 19 år. Specialisttandvård och
vuxentandvård i den omfattning som huvudmannen
bedömer lämpligt.
Folktandvården arbetar därför inom två olika områden.
Dels traditionell tandvård med affärsmässig inriktning, lik
den som privattandläkare bedriver. Inkomsterna består av
patientavgifter och ersättning från tandvårdsförsäkringen
via försäkringskassan. Det andra området består av
samhällsinriktade åtgärder, som styrs av politiska beslut i
riksdag eller landsting. Denna del av verksamheten betalas
av landstingsskatten.
I folktandvårdens uppgifter ingår ett särskilt ansvar för
att nå grupper med stort vårdbehov, och som ofta inte
efterfrågar denna vård själva. Där kan nämnas
sjukhemspatienter, invandrare, handikappade och vissa
grupper av äldre.
Från borgerligt håll hörs nu allt starkare krav i många
landsting att privatisera folktandvården. Inom några
landsting har redan sådana beslut fattats. Och det finns
också exempel på där man inför tandvårdspeng och där
föräldrarna får kryssa i en ruta på ett papper och välja om
de vill ha privattandläkare eller folktandvård.
Det kan ju läggas många aspekter på den här
utvecklingen. Ideologiskt naturligtvis. Är det inte en
solidariskt finansierad och demokratiskt styrd tandvård vi
skall ha? Eller skall plånbokens tjocklek styra här också?
Rent praktiskt och ekonomiskt finns det skäl att fråga, om
vi har råd att bygga upp dubbla funktioner, exempelvis i
skolan, med det förebyggande. En tandsköterska som tar
hand om dem som valt folktandvården, en annan som
sköter om dem som valt privatalternativet. Eller blir det till
och med flera privata alternativ. Vilka möjligheter till
uppföljning finns i ''pengsystemet''. Hur mycket kostar det
att dubbla eller tredubbla besöken i skolan, för att de som
valt olika alternativ skall ha sin fulla valfrihet. Vilka skall
betala den ökade kostnad, som inte går att undvika, vid ett
sådant tillvägagångssätt.
Kan de som behöver extra mycket behandling och stöd
få detta? Eller kommer vi att få se en utveckling som
innebär försämrad tandhälsa hos ungdomen, och som sen
följer med upp i åren. Kommer klasskillnaderna att på nytt
bli tydliga när det gäller tandhälsan.
Dessa ''systemskiftestendenser'' på tandvårdens område
är naturligtvis på sikt lika allvarliga för folkhälsan och
rättvisan, som utvecklingen inom sjukvården. Det finns
därför skäl att pröva vilka åtgärder som behöver vidtas
nationellt, för att trygga en god tandvård för alla, över hela
landet.
I hälso- och sjukvårdslagen läggs
sjukvårdshuvudmännens verksamhets- och
planeringsansvar fast. I målparagarafen föreskrivs att hälso-
och sjukvårdens mål är ''en god hälsa och en vård på lika
villkor för hela befolkningen.'' Det här uttrycker samhällets
grundsyn. Den lika rätten förutsätter ett synsätt att alla
människor har samma värde. Om den som söker vård är ung
eller gammal, rik eller fattig skall inte ha någon betydelse.
Det avgörande skall vara det medicinska behovet.
Hälso- och sjukvården skall inte bara lindra och bota
smärta och ohälsa, utan också aktivt medverka till att
människors hälsa förbättras. Det finns inga outtömliga
resurser att ösa ur för att uppfylla dessa mål. Därför måste
de resurser som finns fördelas rättvist och efter behov.
Med tanke på de ''köp- och säljmodeller'' och
marknadslösningar som till en del tillämpas också inom
hälsooch sjukvården, finns det skäl att pröva om de
nationella målen uppfylls i rådande system. Vi förordar att
frågan skickas till sjukvårdsutredningen för att skyndsamt
belysas.
I spåren av diskussionerna om primärvårdens kvalitet
och tillgänglighet prövas olika modeller av hus-/familje-
/egenläkare hos huvudmännen. I regeringskansliet
förbereds sedan lång tid förslag om en husläkarlag. Ett
centralt inslag i den tänkta lagen är den fria
etableringsrätten. Hos vissa huvudmän tillämpas redan i
dag en sådan etableringsfrihet. Debatten om primärvården
har i huvudsak handlat om två saker: Läkarbrist och brist
på kontinuitet i relationen patient läkare.
Läkarbristen är inte längre något stort problem.
Kontinuiteten förbättras också när tillgången på läkare
förbättras. De olika modellerna med hus-/familje-
/egenläkare som prövas bidrar till att förbättra
kontinuiteten. Men för att ytterligare förstärka patienternas
rätt föreslår vi, att hälso- och sjukvårdslagen kompletteras
med regler som ger huvudmännen ansvar för att planera
verksamheten så, att varje medborgare har en personlig
läkare med möjlighet till kontinuitet. Vi förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen med förslag om tillägg
i hälso- och sjukvårdslagen enligt ovan.
Patientavgifterna utgör inte någon betydande del av
sjukvårdens finansiering. Olika huvudmän tillämpar olika
principer för att ta ut patientavgifter. Allteftersom
ekonomin blivit mer ansträngd för sjukvårdshuvudmännen,
har avgiftens andel av sjukvårdskostnaderna ökat. För den
enskilde finns ett tak för patientavgifter och läkemedel. Det
taket är f.n. 1 600 kr per år. Det kan synas vara en liten
kostnad för ett helt år. Och fördelar sig kostnaden jämnt
över året, torde nuvarande nivå inte innebära några
problem.
Däremot kan problem uppstå om kostnaderna är höga
under en kort period. Likaså om huvudmännen använder
patientavgiften som finansieringskälla i ökad utsträckning.
Det finns också risk att det samlade avgiftsuttaget i
samhället leder till att människor avstår från att vända sig
till sjukvården, trots att behovet finns. Vad det kan
innebära för den enskilde är inte svårt att förutse, men det
kan också betyda kraftigt ökade kostnader för samhället på
längre sikt. Det finns därför skäl att förhindra, att avgifter
på välfärdsinrättningarna motverkar välfärdens syften. Vi
föreslår en översyn av de samlade effekterna av
avgiftsuttagen i landsting och kommuner, och att andra
former än årstaket prövas för högkostnadsskydd.
Alternativmedicinen är viktig för framtiden. Många
människor känner en stor tilltro till alternativa
behandlingsformer. Vi socialdemokrater tar avstånd från
kvacksalveri, men vill stödja den seriösa
alternativmedicinen. Vi tycker respekten för varandra och
för andras åsikter ställer krav på ett jämlikt och valfritt
samhälle och ger utrymme för alternativ också på detta
område. Alternativmedicinkommittén har visat på, hur
detta skulle kunna förverkligas. Vi förutsätter att
regeringen återkommmer till riksdagen med förslag i den
riktning som kommittén förordat.
Antalet läkare i primärvården behöver öka. Det är inte
sannolikt att sjukvården kan få en större andel av BNP än
vad som nu gäller. Ökad läkartäthet i primärvården kan
endast uppnås om resurser kan frigöras i sjukhusvården. En
sådan resursöverföring tar tid. Men ställer sannolikt också
krav på ett sammanhållet huvudmannaskap för
primärvården och sjukhusvården. Det bör övervägas om
regering och riksdag skall ta initiativ till överläggningar
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i syfte att
gemensamt lägga fast riktlinjerna för omstrukturering inom
sjukvården.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att hälso- och sjukvårdens
resurser bör fördelas rättvist och efter behov,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
sjukvårdsutredningen skall få i ytterligare uppdrag att
belysa en garanti för den lika rätten och fördelningen efter
behov av hälso- och sjukvårdens resurser,
3. att riksdagen beslutar komplettera hälso- och
sjukvårdslagen med regler, som ger
sjukvårdshuvudmännen ansvar för att organisera
verksamheten, så att varje medborgare har möjlighet till val
av läkare och en kontinuerlig läkarkontakt,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att göra en översyn av de samlade effekterna av
avgiftsuttagen i landsting och kommuner samt att pröva
andra former för högkostnadsskydd än årstaket,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag i den
riktning Alternativmedicinkommittén presenterat,
6. att riksdagen beslutar ta initiativ till överläggningar
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, i syfte att
gemensamt fastlägga riktlinjer för en omstrukturering av
sjukvården i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utvärdering av metoder och
teknik inom sjukvården fortlöpande sker och ligger till
grund för utvecklingen inom sjukvården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning och utveckling av
sjukvård för kvinnor,
9. att riksdagen hos regeringen begär redovisning av den
utvärdering av ledningsansvaret som riksdagen beställt,
10. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att under mandatperioden
utforma en proposition, som bygger på
Psykiatriutredningens förslag.
Stockholm den 20 januari 1993
Bo Holmberg (s)
Anita Persson (s)
Ingrid Andersson (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Jan Andersson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Hans Karlsson (s)
Martin Nilsson (s)