En del av våldsbrottsligheten i vårt land och ibland den
mest brutala, exempelvis mord/dråp, grov misshandel,
våldtäkt och rån, begås av psykiskt störda personer. Dessa
lagöverträdare döms oftast till fängelse eller psykiatrisk
vård. Inte sällan återfaller dessa i ny allvarlig brottslighet.
Det kan vara interner frigivna efter ett flerårigt
fängelsestraff. Men de mest uppmärksammade fallen gäller
patienter som under vårdtiden fått lämna vårdinstitutionen
under kortare men även längre tid, i vissa fall redan kort tid
efter domen och ibland även utan bevakning.
Det är en synnerligen grannlaga uppgift att välja den
lämpligaste påföljden för psykiskt störda lagöverträdare.
För varje påföljdsalternativ måste göras en sammanvägning
av den enskildes vårdbehov och samhällets skyddsintresse,
särskilt med beaktande av det drabbade brottsoffrets
berättigade krav på samhällsskydd.
Ny lagstiftning
En ny lag om rättspsykiatrisk vård (LRV) tillkom --
samtidigt med lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) --
genom en sällsynt utdragen beredningsprocess efter en
stark och berättigad kritik mot gällande lagstiftning. Man
pekade på den speciella risk för återfall som förverkligats
genom flera allvarliga brott begångna av psykiskt störda
lagöverträdare under permission eller utskrivning. Kritiken
framfördes från både experthåll och allmänhetens sida och
man efterlyste en förstärkning av samhällsskyddet.
Lagens innebörd
Den nya lagen innebar att psykiskt störda lagöverträdare
kunde dömas till rättspsykiatrisk vård i förening med
särskild utskrivningsprövning. Länsrätterna fick ansvaret
att rättsligen pröva aktuella frågor om permission och
utskrivning. Den stora skillnaden i lagen var att inte bara
läkarnas medicinska bedömning utan även åklagarens syn
på återfallsrisken skulle ligga till grund för beslutet.
Lagstiftarens avsikt var nämligen att stärka
samhällsskyddet. Här tilldelades åklagaren en nyckelroll
genom sitt yttrande till domstolen.
Fortsatt kritik
Hård kritik har dock riktats även mot den nya
lagstiftningen. Den nya lagens krav på samhällsskydd
betraktas mest som ''kosmetika'' och alltså ''utan praktisk
effekt''. Däremot kräver lagen mer pappersarbete och
sätter orimlig tidspress på åklagarmyndigheterna. Kritiken
har särskilt kommit från åklagarhåll. Vidare anser många
jurister och läkare att det inte skett någon ''märkbar
åtstramning'' genom lagändringen. Dessutom förklarar en
länsrättsexpert att det inte är svårare nu än tidigare att få
permission och bli utskriven från tvångsvård och tillägger
att vissa länsrätter behandlat dessa mål alltför lättvindligt.
Begärd utvärdering
Socialstyrelsen ska på regeringens uppdrag göra en
utvärdering bl.a. av rättstillämpningen beträffande de
psykiskt störda lagöverträdarna och slutredovisning ska ske
senast den 1 oktober 1993.
Uppdraget har nyligen delredovisats med följande
resultat.
Det är en lång lista av kritiska synpunkter. Åklagarnas
tidsfrist om 8 dagar för yttrande till länsrätten är för kort.
Domstolarnas krav på skriftlig eller muntlig form för
åklagarnas yttrande varierar. Åklagarens roll är oklar och
saknar uttrycklig befogenhet att få anlita polisbiträde för att
kunna kontakta brottsoffret. Dessutom är det oreglerat om
länsrätten har befogenhet att ompröva vissa löpande
permissionsbeslut och om kammarrättens beslut kan
verkställas utan hinder av laga kraft.
Snabb delreform
Mot denna bakgrund torde krävas åtminstone en
omedelbar lagstiftningsåtgärd. Det framförs nämligen
samstämmig kritik på en mycket avgörande punkt i LRV,
nämligen tidsfristen för åklagarens yttrande om
återfallsrisken till länsrätten. Detta är inte endast en formell
och rent teknisk fråga. Åklagarens yttrande är av avgörande
betydelse för rättens bedömning av samhällsskyddet. Ett
uteblivet eller hastigt avgivet yttrande kan därför äventyra
lagstiftarens grundtanke att stärka samhällsskyddet särskilt
för redan drabbade brottsoffer.
Slutsatsen blir att den orimligt korta åttadagars-fristen
måste avskaffas och ersättas med ett normalt
skyndsamhetskrav. Detta resultat uppnås genom
upphävande av 21 § LRV varigenom 35 § LPT blir gällande
för dessa fall.
En ändring på denna punkt kan rimligen inte avvakta
slutredovisningen eftersom en lagändring kan dröja till 1994
och kanske till 1995. Dessutom är denna ändringsåtgärd
utomordentligt enkel att vidtaga. För övrigt kan varje
fördröjning medverka till att oskyldiga människor i onödan
drabbas av psykiskt störda brottslingars övergrepp.
Farlig följdeffekt
Den nya lagen har dessutom fått en följdeffekt som
kräver särskild uppmärksamhet.
I fängelserna finns åtskilliga psykiskt störda
lagöverträdare. Nu ökar antalet kontinuerligt liksom
störningarnas svårhetsgrad. Men tillgången på psykiatrisk
hjälp har inte anpassats till behovet. Detta är oacceptabelt
inte bara med hänsyn till personalens redan svåra
arbetssituation, utan utgör också en del av förklaringen till
nuvarande återfallsbenägenhet. Därför måste åtgärder
vidtagas snarast för att åstadkomma förbättrad psykiatrisk
hjälp till dessa interner.
Allmänhetens tilltro
Avslutningsvis behöver endast tilläggas att det är
synnerligen angeläget att snabbt och effektivt vidtaga
åtgärder beträffande psykiskt störda lagöverträdare. I annat
fall föreligger stor risk att man allvarligt underminerar
allmänhetens tilltro till rättssamhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om omedelbart upphävande av
21 § lagen om rättspsykiatrisk vård vad avser
handläggningsfristen i domstol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brister i lagarna om psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad
psykiatrisk hjälp till internerna.1
Stockholm den 20 januari 1993
Bengt Harding Olson (fp)