Vuxen-, respektive barn- och ungdomspsykiatrin vilar på
främst två vetenskaps- och kunskapsområden, det
medicinskt/biologiska samt det psykologiska -- inklusive
socialpsykologin.
Vetenskaperna tillämpas av alla inom verksamheten
anställda, men garanteras främst av två yrkesgrupper --
läkare och psykologer -- med likvärdig utbildning vad avser
såväl bredd som fördjupning och omfattning inom sina
respektive grundvetenskaper.
Läkaren har genom sin formaliserade
specialistutbildning en längre utbildning -- men psykologen
har oftast en väl så omfattande vidareutbildning inom
relevanta områden, om ej alltid formaliserad. Båda
kompetenserna är oundgängliga i de nämnda
verksamheterna för att bibehålla och utveckla såväl innehåll
som kvalitet i utrednings-, behandlings- och vårdarbetet.
Enbart de individuella patientärendena kan utgöra
indikator på vilken av kompetenserna som bäst lämpar sig --
oftast i kombination med den andra -- att utnyttjas i det
enskilda fallet.
För att fortsatt utveckla inriktningen av den psykiatriska
verksamheten liksom för att säkra och förbättra kvaliteten
och därvid ansvara för såväl patienters som medarbetares
väl och ve är ledningsfunktionen av utomordentligt stor
betydelse. Den av riksdagen beslutade förändringen i HSL,
vilken trädde i kraft 1/7 1991, syftade bl.a. till att
ledningsansvaret skulle kunna samlas hos den som bäst var
lämpad att bära ansvaret för såväl patienter som
verksamhetsadministration samt utveckling av densamma.
Ur socialutskottets utlåtande kan följande citeras:
''Också inom psykiatrin kan det finnas enheter som inte
nödvändigtvis måste ha en läkare i ledningsansvar för
verksamheten.''
''Utskottet konstaterar vidare att en stor del av den
offentliga hälso- och sjukvården enligt förslaget inte
kommer att omfattas av något lagreglerat ledningsansvar.
Under utfrågningen har nämnts att hälften av alla
slutenvårdsplatser kan förväntas falla utanför det
lagreglerade området. Inom den i detta avseende sålunda
oreglerade delen av hälso- och sjukvården kan alltså andra
personalkategorier, t.ex. sjuksköterskor och psykologer,
komma ifråga för ett samlat ledningsansvar.''
Farhågor fanns inför förändringarna i HSL att resultatet
skulle bli en ökad betoning av den medicinskt/biologiska
kompetensen genom att enbart läkare gavs det samlade
ledningsansvaret. Dessa farhågor besannas nu när vi ser
utvecklingen inom psykiatrin efter 1/7 1991. De relativt få
men fungerande självständiga ledarskap som utövades av
t.ex. psykologer har nu övertagits av läkare i stor
omfattning. Konsekvensen för verksamheterna är ännu ej
möjlig att överblicka. Klart är att plattformen för den
psykologiska vetenskapen och tillämpningen inom
psykiatrin -- med dess kortoch främst långsiktiga
konsekvenser för verksamhetsinnehåll och utveckling --
kraftigt försvagas. Socialutskottets förhoppningar om en
breddning av kompetensurvalet för ett samlat
ledningsansvar kan således för psykiatrins del redan nu
anses ha kommit på skam. Än större blir denna betoning av
en vetenskap med införandet av patientansvarig läkare då
psykologer med ett direkt behandlingsansvar ej kan ges det
övergripande och kontinuitetsskapande ansvar som deras
patienter har rätt att få erfara och tidigare har erfarit.
''Tillsyn'' av patienten utövas av en företrädare för en annan
vetenskaplig tradition och kunskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsekvenserna av den
genomförda ändringen i hälso- och sjukvårdslagen (HSL)
avseende ett samlat ledningsansvar,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
frågan om psykologers ansvar enligt vad i motionen anförts
om förhållande till detta samlade ledningsansvar och till
patientansvarig läkare inom främst de psykiatriska
verksamheterna.