Opinionen har uppenbart svängt när det gäller rätten till
dödshjälp. Allt fler läkare och jurister ansluter sig numera
till den meningen att patienten i livets slutskede då
sjukvården tömt sina medicinska resurser skall ha rätt till
dödshjälp om han/hon så önskar. Samhället kan enligt
denna uppfattning inte ta sig rätten att tvinga kvar en
döende människa på plågans bädd. Det innebär enligt vår
mening en kränkning av patientens självbestämmanderätt
som är dokumenterad både i grundlag och sjukvårdslag. Att
en majoritet bland landets vuxna befolkning är för
dödshjälp i ett sådant läge bekräftas av de enkäter som
företagits. Landstingsförbundets enkät gav vid handen att
57 % var av den meningen och den senare genomförda
visade att 3 av 4 av de tillfrågade var för dödshjälp i ovan
angivet läge.
De argument som tidigare anförts mot dödshjälp i livets
slutskede har i avsevärd grad förlorat i kraft. Man har
tidigare hänvisat till den passiva dödshjälp som lagen tillåter
och som innebär att patienten har rätt att vägra en
föreslagen medicinsk insats. All vård måste ske i samråd
med patienten och det är patientens avgörande som
slutgiltigt gäller. Med nuvarande sofistikerade medicinska
teknologi kan emellertid någon klar gräns mellan passiv och
aktiv insats inte upprätthållas. Att stänga av en respirator --
nota bene, på patientens begäran -- innebär självfallet en
aktiv insats lika väl som att injicera en dubbel dos morfin. I
båda fallen blir resultatet detsamma. Patienten dör. Att
avsikten i det senare fallet skulle vara att förkorta livet men
i det tidigare något annat måste framstå som ren sofism.
I debatten har också anförts att sjukvården skulle riskera
något av sin trovärdighet om laglig rätt till dödshjälp
infördes. I en TV-debatt framhöll Göran Hermerén,
professor i medicinsk etik i Lund, att man skulle riskera det
motsatta förhållandet i stället. Utsikten att hållas vid ''liv''
som ett kolli in absurdum uppfattas som skrämmande av de
flesta.
Sedan domstolarna numera tycks ha ändrat attityd till
den som med samtycke förkortar annans liv och dömer till
villkorlig dom, såsom skedde i ''solnafallet'', har det blivit
allt mer angeläget för lagstiftaren att agera. I annat fall kan
man på goda grunder riskera att gemene man tar lagen i
egna händer, vilket vore en stor olycka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning av rätten till
dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska, etiska
och allmänmänskliga synpunkter.
Stockholm den 18 januari 1993
Sten Andersson (m)
i Malmö
Wiggo Komstedt (m)