Frågan om hur samhället ser på rätten till liv är inte en
isolerad enskild frågeställning. Den är fundamental för vårt
sätt att bygga upp samhället.
Det ofödda barnets rätt till liv hänger samman med
demokratins innersta kärna och med grunden för
människovärde och solidaritet.
De politiska basvärden som kristdemokraterna utgår
ifrån har hämtat sin inspiration från den judisk-kristna
etiken. Denna etik har en bestämd människosyn.
Det särskilda och unika med människan är att hon är en
person som bär på andliga värden, som kan tänka förnuftigt
och som kan ta på sig ansvar för sina handlingar. Denna
personalistiska människosyn tar hänsyn till att människan
inte bara är en fysisk individ utan består av både kropp, själ
och ande. Därför hävdar vi den mänskliga personens unika
värde, i sin materiella och andliga helhet.
Varje människa måste kunna ställa krav på en absolut
respekt, som gör det omöjligt att behandla henne enbart
som ett ting eller ett medel, oavsett om det skulle vara till
flertalets fördel.
Denna människosyn är utgångspunkt och grund för vårt
politiska arbete för människovärdet. Människovärdet vilar
på tre sammanhållna grundpelare nämligen människolivets
okränkbarhet, alla människors lika värde och varje persons
unika värde.
Detta perspektiv har varit avgörande för
kristdemokraternas syn på livets början. Denna åsikt har
varit i opposition till den synen som betraktar ett mänskligt
foster som ''en del av kvinnans kropp''. Den synen
utvecklades i Sverige under 60-talet och ledde fram till 1974
års abortlag.
Det är mycket anmärkningsvärt att svensk debatt mer
koncentrerats på att kunna diagnostisera döden än på att
definiera livet. Skall lagstiftningen och vårt demokratiskt
inriktade samhälle kunna värna livet och skapa respekt för
rätten till liv, måste i logikens namn inte enbart
dödsögonblicket vara definierat, det måste också
''livsögonblicket'' vara. Ingen vill väl komparera vare sig liv
eller död och tala om liv, mer liv, mest liv eller orda om död,
dödare och dödast.
De som argumenterade för ett nytt dödsbegrepp
underströk ivrigt att det, ur medicinsk synvinkel, var
nödvändigt med en absolut och oantastlig gräns, att det inte
fick råda minsta tvivel om när döden inträtt. Men när livet
börjar får fortfarande leva i en debattmässig och legal
''gråzon''.
Den medicinska utvecklingen gör imponerande snabba
framsteg. Forskning inom genetik, in-vitro-fertilisering
(IVF), fosterdiagnostik, fosterkirurgi osv har i den nya
regeringsdeklarationen fått besked om vilken människosyn
som ska vara vägledande i det fortsatta arbetet nämligen:
''Utgångspunkten skall alltid vara den syn på människan
och på människolivets helgd som har sin förankring i den
kristna etiken och västerländska humanismen.'' Detta är
mycket positivt och ett bra utgångsläge för fortsatt arbete.
Det borde dock vara av stor vikt att även få veta vilka
livsgränser som ska gälla och vara absoluta. Det kan inte
vara någon främmande, att vi i vårt land i flera avseenden
fått en etablerad praxis på den medicinska forskningens
område innan lagstiftare vågat sig på uppgiften att ge etisk
vägledning. Det är inte heller obekant att det för
närvarande råder olika ståndpunkter, beträffande livets
gränser, mellan olika områden inom den medicinska
forskningen.
Vi vet att befruktade ägg, s.k. embryon, kan frysas ner
och hållas nerfrusna i åratal och att dessa embryon kan tinas
och inplanteras i en s.k. surrogatmamma. Detta visar tydligt
att lagstiftningen måste uttala från vilket ögonblick ''livets
okränkbarhet'' ska respekteras. I dag vill knappast någon
initierad forskare avvisa påståendet att det inom en
överblickbar framtid kommer att vara möjligt att hålla hela
fosterutvecklingen utanför kvinnans kropp.
Gällande abortlag motiverades med att ''kvinnan ska
bestämma över sin egen kropp''. I dag vill knappast någon
förfäkta denna biologiskt sett felaktiga ståndpunkt. I
utredningen om det ofödda barnet heter det bl.a i
övervägandena:
Det är enligt vår uppfattning uppenbart att man inte
längre kan betrakta modern och det blivande barnet som en
enda individ. I synnerhet är det omöjligt att se fostret som
en del av kvinnans kropp när man diskuterar fosterskador.
Eftersom fostret är ett människoliv i utveckling kan
fosterskador ge bestående men för den individ som senare
föds. Ett skydd för fostret är därför ett skydd för denna
individ.
Rättssäkerheten för det ofödda barnet måste stärkas och
detta kräver rent logiskt att livsgränsen fastslås.
Beträffande livsgränser kan vi i en demokrati aldrig
acceptera relativism. Varje individ har ett absolut värde.
Det kan aldrig accepteras att vi som politiker håller oss med
någon form av differentierad människosyn, som exempelvis
skulle innebära att ofödda barns liv och senildementa
åldringars liv åsatts lägre värde.
Hela denna fråga om människolivets okränkbarhet
handlar om livet alltifrån dess tillblivelse till dödens inträde.
Det är detta helhetsperspektiv som mer måste komma fram
i den politiska och samhälleliga debatten. I olika
internationella dokument, exempelvis
Genèvedeklarationen (1948), fastslås att läkaren ska
förpliktiga sig till den ''yttersta respekt för mänskligt liv
alltifrån konceptionen till döden''. Om detta var angeläget
att deklarera 1948, borde knappast någon tvivla på att det
är ännu mer angeläget i våra dagar, om man betraktar den
medicinska forskningens framsteg och möjligheter.
Vi måste få till stånd en attitydförändring för livet. Att
värna livet måste vara något positivt för alla. Det
förebyggande och stödjande arbetet för att fler graviditeter
skall få fullföljas måste uppmuntras. Detta kan ske genom
exempelvis:
1. Mödrahälsovården skall utgå ifrån att graviditeten är
något positivt för föräldrarna och att graviditeten ska
fullföljas.
2. Preventivmedelsrådgivningen ska vara väl utbyggd
och lättillgänglig i hela landet.
3. Ingen ska behöva anföra brist på lämplig bostad som
skäl för abort. Samhället ska ställa upp med bostad och
bostadsbidrag för den som har behov av det.
4. Ingen ska för sina studiers skull behöva begära abort.
Studiemedel och stödundervisning för att ''ta igen''
förlorade studier ska erbjudas.
5. Stödfamiljer ska vid behov kunna erbjudas som hjälp
åt ensamstående mödrar den period man önskar före och
efter barnets födelse.
6. Abortsökande ska delta i ett obligatoriskt samtal med
läkare, kurator eller motsvarande.
För att ett effektivt socialt stödprogram ska kunna tas
fram behövs bra underlag om varför kvinnor väljer abort.
Det borde därför företas en undersökning om motiven för
aborten med tonvikt på vilket stöd man önskar för att inte
välja abort. Dessa fundamentala människovärdesfrågor
måste besvaras av varje civiliserat samhälle. Och det svar
som ges ger också en bild av det samhälle som svarar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en livsbefrämjande
grundhållning för mänskligt liv i enlighet med
Genèvedeklarationen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av åtgärder i syfte att
kunna minska antalet aborter.
Stockholm den 15 januari 1993
Tuve Skånberg (kds)
Harald Bergström (kds)
Ingrid Näslund (kds)