Skärpning av tidsgränserna för abort från artonde till tolfte veckan
Även om antalet aborter har sjunkit de båda senaste
åren med omkring 5 %, med den största minskningen bland
tonåringarna, är antalet aborter fortfarande långt över 30
000 och takten som de sjunker med är alltför låg.
För några år sedan skrev socialutskottet ''att
förutsättningarna för en abortlagstiftning baserad på den
angivna huvudprincipen om kvinnans rätt att själv inom
vissa tidsgränser besluta om abort rycks undan om endast
en misstanke uppstår att utsortering av individer, som av
olika skäl bedöms som mindre önskvärda, sker med lagens
hjälp, eller att lagen tillämpas så ''generöst'' att abort sker
av foster, som -- om de vore önskade -- skulle kunna räddas
till livet''.
Det har många gånger understrukits att abort inte skall
få ersätta preventivmedel, och i riksdagen har det rått full
enighet om att en abort alltid är en nödlösning för både
individen och samhället.
Artonde havandeskapsveckan som en övre tidsgräns för
abort utan särskilt tillstånd bör enligt vår uppfattning
omprövas. En anledning till en skärpning av attityderna är
att man idag helt har gått ifrån uppfattningen att se fostret
som en del av kvinnans kropp och att man i stället utgår
ifrån att modern och barnet är två individer. SOU 1989:51
Den gravida kvinnan och fostret -- två individer skriver:
Enligt utredningens uppfattning måste man utgå från att
modern och det blivande barnet är två skilda individer som
båda är skyddsvärda (s 11).
När det gäller den oföddes intresse bör först framhållas
att ett foster i princip har rätt till utveckling och rätt att
födas. Därav följer att en abort inte kan motiveras utifrån
fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som regel att
kvinnans (föräldrarnas) intresse att inte föda barnet tillåts
väga tyngre än fostrets intresse att utvecklas och födas (s
83).
Ett annat tungt vägande skäl för en ändring av
tidsgränsen är, enligt vår mening, att den medicinska
forskningen lett fram till att man idag kan rädda barn ända
ned mot tjugonde veckan, vilket ställer
sjukvårdspersonalen inför ett svårt etiskt dilemma: att
jämngamla barn både kan räddas och aborteras.
Abort får aldrig ses som en teknisk fråga om t.ex. olika
preventivmedelsmetoder. Det är viktigt att den etiskt
motiverade känslan för att det faktiskt råder en
intressekonflikt bevaras. Det finns hos många en djupt
grundad insikt om att fostrets värde inte får trädas för när.
Genom de många aborterna fruktar vi att en avtrubbning av
respekten för livet kan ske.
Att en kvinna hamnat i en abortsituation beror i många
fall på den sociala situation som hon befinner sig i. Vi menar
att varje abortsökande kvinna skall erbjudas rådgivning
som ger möjlighet att diskutera olika frågor och som ger den
abortsökande stöd och upplysningar om samhällets
möjligheter till hjälp och stöd om hon väljer att föda sitt
barn.
Nya problem har också uppkommit som inte förutsågs
när den nuvarande abortlagen antogs. En kvinna har rätt att
begära abort av vilket skäl som helst. En fosterdiagnos kan
göras mycket detaljrik. Om en kvinna får tillgång till den
information som fosterdiagnosen ger har hon fortfarande en
laglig rätt att begära abort utan att ange skäl. Ett sådant skäl
kan vara barnets kön, ett skäl vi ser som oacceptabelt.
Enligt en färsk SIFO-undersökning finns ett brett stöd
för att skärpa tidsgränserna för abort från artonde till tolfte
veckan. I en undersökning som utfördes 18--21 maj 1992
tillfrågades 957 personer vilken som var den senaste
tidpunkt som de tyckte att man i normalfallet kan acceptera
abort. 88 % svarade tolv veckor, eller tidigare än tolv
veckor, bara 4 % angav senare än tolv veckor.
En ändring av tidsgränserna för abort skulle också
överensstämma med situationen i våra nordiska
grannländer. Enligt den danska abortlagen har en kvinna
rätt till abort om ingreppet utförs före utgången av
graviditetens tolfte vecka och om hon efter föreskriven
rådgivning och information står fast vid sin önskan om
abort. Om synnerliga skäl föreligger kan en kvinna få abort
utan särskilt tillstånd även efter den tolfte veckan, tex för
att ingreppet är nödvändigt på grund av fara för kvinnans
liv. Den norska abortlagstiftningen ger en kvinna rätt att
själv besluta om abort intill utgången av tolfte
graviditetsveckan. Därefter kan abort ske under vissa
förutsättningar, då det krävs tillstånd från en sk
primärnämnd, som finns vid sjukhus där aborter utförs.
Enligt den finska abortlagen kan en kvinna få abort endast
under vissa förutsättningar. Abort kan exempelvis medges
när graviditeten eller förlossningen medför fara för
kvinnans liv eller hälsa, när kvinnan inte fyllt sjutton år vid
den tidpunkt då hon blev gravid, eller fyllt fyrtio år, eller när
hon redan fött fyra barn. Det kan vidare nämnas att
Bundestag i Tyskland i juni 1992 antog ett lagförslag om rätt
till abort före graviditetens tolfte vecka, med obligatorisk
rådgivning.
Det finns alltså enligt vår mening all anledning att sätta
en gräns för abort vid tolfte havandeskapsveckan också i
Sverige. Därefter, mellan den tolfte och den artonde
veckan, skall abort endast få utföras efter särskilt tillstånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skärpa tidsgränsen för abort
från artonde till tolfte veckan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att aborter mellan tolfte och
artonde veckan endast skall ske efter särskilt tillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla kvinnor som begär abort
alltid skall erbjudas stöd och rådgivning.
Stockholm den 14 januari 1993
Ulla Tillander (c)
Roland Larsson (c)
Göte Jonsson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Erling Bager (fp)
Elver Jonsson (fp)
Leif Bergdahl (nyd)
Rose-Marie Frebran (kds)
Tuve Skånberg (kds)