Barnhälsovården i Sverige har en lång tradition. Den har
bidragit till vårt lands låga spädbarnsdödlighet och att vi
kanske har världens friskaste barn.
Barnhälsovården byggdes upp under en tid då
medicinska problem dominerade hälsobegreppet. Dess
kärnkompetens var och är fortfarande vaccinationer,
systematiska kroppsundersökningar, kostrådgivning och
annan hälsorådgivning.
När den statsunderstödda barnavården infördes 1938
fanns det 20 barnavårdscentraler, 43 stationer och 3 filialer.
På tio år ökade dessa 66 barnavårdande organ till nära 1
600. Efter en viss centralisering minskade antalet något
fram till början av 70-talet. Då skedde åter en snabb ökning
från knappt 1 300 år 1970 till nära 3 000 år 1976. Antalet har
sedan inte ökat nämnvärt, men organisation och
verksamhet har förändrats.
1943 nådde barnhälsovården 70 procent av de nyfödda
barnen i storstäderna och knappt 60 procent i övriga städer.
På landsbygden nådde verksamheten inte mer än vart tredje
barn. Det dröjde fram till 60-talet innan barnhälsovården
nådde alla nyfödda barn.
Under den tid som barnhälsovårdens verksamhet
utökats har också kunskaperna om barns utveckling och
behov ökat. Uppmärksamheten på barns totala situation
och betoningen av tidiga och förebyggande insatser har
intensifierats. Trots den utveckling som skett är
barnhälsovårdens verksamhet fortfarande i stor
utsträckning bunden till den ursprungliga tanken om
verksamhetens medicinska innehåll. Fortfarande
efterfrågar föräldrar i större utsträckning det som är
relaterat till den traditionella kärnkompetensen än psykiskt
och socialt inriktat arbete. Barnhälsovårdens viktiga och
angelägna pedagogiska uppgifter har inte understötts av ett
pedagogiskt utvecklingsarbete. De pedagogiska
arbetsuppgifterna har bl a därför inte helt integrerats i
barnhälsovårdens arbete. I de pedagogiska uppgifterna
ingår bl a föräldrautbildning.
Barnhälsovården når så gott som alla barn och deras
föräldrar. Den har haft och har en stor betydelse för
folkhälsan. Det är distriktssköterskan/ barnsjuksköterskan
som har den dominerande rollen i barnhälsovården. Det är
hon som har den tätaste och mest regelbundna kontakten
med barnen och deras familjer. Det är hon som ser till att
familjerna får den hälsovård som barnavårdscentralen kan
erbjuda. Inom mödrahälsovården är det barnmorskan som
har den uppgiften. De personalgrupperna gör också stora
insatser inom det allt mer uppmärksammade psykosociala
verksamhetsområdet.
I en av socialstyrelsen år 1991 genomförd undersökning
ägnas cirka 1,6 miljoner sjukskötersketimmar per år åt
barnhälsovård. Det motsvarar cirka 323 miljoner kronor.
Den genomsnittliga läkartiden har beräknats till 20 minuter
per barn, 0--7 år, och år. Läkarkostnaderna har beräknats
till cirka 110 miljoner kronor per år i hela landet.
Barnhälsovården, som når så gott som alla förskolebarn i
Sverige, står för 0,5--1 procent av den totala hälso- och
sjukvårdskostnaden.
Sjuksköterskan/barnmorskan är den person som
huvudsakligen står för kontinuitet och tillgänglighet och
som sköter samarbetskontakterna mellan olika vårdnivåer,
institutioner och patienter/anhöriga. Det är därför främst
hennes yrkeskompetens och personliga egenskaper som har
den allra största betydelse för kvaliteten på den mödra- och
barnhälsovård som ges och för den sjukvård som ges i
hemmen.
I omstruktureringstider är det viktigt att inte enbart titta
på det som är modet för dagen och som bl a av prestigeskäl
måste genomföras. Man måste grundligt se på den struktur
och den kunskap som finns i det man vill ändra. En
fungerande organisation och verksamhet behöver inte
ändras för bara ändrandets skull. Det har gjorts tillräckligt
många misstag inom hälso- och sjukvården. Låt oss inte
göra ett till genom att negligera distriktssköterskors,
barnsjuksköterskors och barnmorskors insatser i
primärvården.
Det vore sannolikt till stort men för folkhälsan om det
preventiva arbetet som till stor del vilar på barnmorskors
och sjuksköterskors insatser blir utarmat i en fas när
sjuksköterskans yrkesroll allt mer framstår som
självständigare och mer vetenskapligt förankrad genom bl a
omvårdnadsforskning.
Sjuksköterskan har en stark position inom
barnhälsovården. Läkare och andra specialister fungerar i
praktiken mer eller mindre som konsulter till
sjuksköterskan i det förebyggande arbetet. Sjuksköterskan
inom barnhälsovården har en stark folklig förankring.
Verksamheten kan nås av alla. Barnfamiljerna vet vart de
kan vända sig för att få råd och hjälp i vardagliga problem,
som exempelvis kan gälla uppfödning, barnsjukdomar,
fysisk och psykisk utveckling och förebyggande av
barnolycksfall. Sjuksköterskan har en god kännedom om
medicinska och psykosociala problem inom sitt
upptagningsområde. Det är kunskaper som skulle kunna tas
tillvara ännu bättre.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den nu väl fungerande barnhälsovården bör säkerställas
i den pågående omstruktureringen av primärvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att distriktssköterskors, barnsjuksköterskors och
barnmorskors arbetsinsatser och arbetssituation bör belysas
i den pågående omstruktureringen av primärvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att distriktssköterskors, barnsjuksköterskors och
barnmorskors verksamhet bör sanktioneras av samhället på
samma sätt som läkarnas verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en särskild utredning bör tillsättas med uppdrag att bl.a.
belysa distriktssköterskors, barnsjuksköterskors och
barnmorskors insatser inom primärvård, inkl. mödra- och
barnhälsovård.
Stockholm den 11 januari 1993
Margareta Viklund (kds)