Den från den 1 januari 1988 gällande lagen om kriterier
för bestämmande av människans död, fastställer ''att
människan är död när hjärnans samtliga funktioner totalt
och oåterkalleligt har fallit bort''. Som konsekvens av denna
lag har det blivit möjligt att för transplantation ta levande
och fungerande organ från en människa som enligt gällande
lag är död om hon exempelvis drabbats av total
hjärninfarkt.
Den hjärndöde vårdas på vårdavdelning, blodomloppet
fungerar, kroppen är varm, genom konstgjord andning
tillförs syre och olika organ bedöms som friska. Genom
transplantation kan de komma andra människor tillgodo.
Det tidigare dödsbegreppet, grundat på upphörd
andning och upphörd hjärtverksamhet, d v s oåterkalleligt
cirkulationsstillestånd, var och är fortfarande medicinskt
sett betydligt lättare att fastställa än det nuvarande. Det är
också ett ur psykologisk, juridisk och folklig synpunkt väl
förankrat begrepp. Det nya dödsbegreppet ställer oss inför
komplicerade frågeställningar och svåra etiska
ställningstaganden.
Som exempel kan nämnas frågan om vilka kriterier som
skall gälla för att avlägsna organ för transplantation. En
annan fråga är hur organ skall kunna avlägsnas utan att den
enskildes integritet och suveräna vilja åsidosätts.
En människa kan under sin livstid vara angelägen om att
hennes kropp efter en total hjärninfarkt inte kommer att
utsättas för ingrepp. Detta kan inte garanteras om inte
hennes vilja gäller i denna fråga. Om hon inte med säkerhet
kan garanteras skydd mot ingrepp efter hjärndöd kan detta
under hennes livstid vara en källa till oro och hot mot
hennes psykiska och fysiska hälsa och integritet.
Transplantationskirurgin behöver organ. Ett aktivt
donationsförfarande innebär stor respekt för individens
mänskliga integritet och är ett positivt och frivilligt sätt att
hantera problemen med transplantationer.
En sådan möjlighet till organdonation medför att ett
register över frivilliga organdonatorer kan upprättas. Det
kan också vara lämpligt att donator bär på sig
donationsbevis, ett donationskort.
De donationskort som nu finns tillgängliga på apoteken
för den som önskar ett sådant, är inte tillräckliga för att var
och en skall ta ställning till frågan om han/hon vill bli
organdonator. Därför bör en fyllig och tydlig information
om transplantationer och organdonationer lämnas till alla
elever i exempelvis gymnasieskolans sista årskurs.
Informationen kan senare, exempelvis på
myndighetsdagen, följas upp med ett personligt brev med
svarskort.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vid transplantation enbart principen om obligatoriskt
aktivt samtycke bör gälla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sådana donationskort som beskrivs i motionen bör
införas.
Stockholm den 11 januari 1993
Margareta Viklund (kds)