Vänsterpartiet vill utveckla ett områdesanknutet
primärvårdssystem som bygger på samarbete mellan de
olika vårdgivarna: arbetsteraputer, distriktsläkare,
distriktssköterskor, företagsläkare, gynekologer, kuratorer,
pediatriker, skolhälsan, sjukgymnaster, undersköterskor,
hemsjukvårdare m fl. Systemet ska bygga på en
rollfördelning mellan stat, landsting och kommunal
primärvård. Detta är en modell som fungerat bra och som
varit osedvanligt kostnadseffektiv.
Det är helhetssyn som måste prägla primärvårdens
arbete. Den inriktning som regeringens förslag har kan vi
inte godta. Förslaget kommer att ge all makt till husläkarna,
och vi befarar att de medicinska frågorna kommer att bli
helt dominerande på bekostnad av helhetsynen. De
vårdlag/vårdteam som nu finns kommer troligen att
försvinna eftersom det blir husläkaren som får all makt att
organisera verksamheten. Läkaren kan se mer till att
ekonomisera verksamheten än till patienternas bästa.
Regeringens förslag innebär också att mycket av den
kompetens som vunnits i samarbetet kommer att försvinna.
Kontinuitet och valfrihet är värt att eftersträva men det
finns en uppenbar risk att det goda samarbete mellan olika
aktörer som har etablerats på många håll kommer att
spolieras. Försök som gjorts visar också att kontinuitet och
valfrihet kan vinnas även i den nuvarande
organisationsformen. Vänsterpartiet ställer sig också
frågande till om förslaget verkligen ger valfrihet när
vårdkontakterna ska silas genom det tänkta
husläkarsystemet. Denna centralisering anser vi inte vara
till gagn för utvecklingen av primärvården. Vi tycker att
regeringen inte tillräckligt analyserat och tagit tillvara de
erfarenheter som finns i verksamheter och projekt som
bedrivits de senaste åren. Utredandet kring
husläkarförslaget känns omoget och snävt.
Vi är också osäkra på om förslaget ger valfrihet. För oss
är valfrihet att den enskilde ges frihet att välja
sjukvårdsservice själv. Systemet med landstingets
tvångslistning är därför enligt Vänsterpartiet helt felaktigt.
Det har gjorts goda försök att förändra primärvården --
många betingade av en eventuell kostnadskris. Vi kan inte
se att Sverige ännu har ett sådant kostnadsläge att det skulle
motivera att ordet ''kris'' används; internationella
jämförelser motsäger detta. Fem eminenta hälsoekonomer
och professorer konstaterade i höstas att Sverige inte hade
någon sådan kris. Våra utgifter stagnerade på 80-talet för att
därefter minska om man ser till andelen av BNP.
Ser vi på internationella erfarenheter så finns det ingen
modell att föredra framför den svenska. Därför måste vi få
exaktare svar på frågorna om marknaden verkligen kan
klara att ge oss bättre vård, eller om inte lösningen för
primär sjukvård ligger i att den är offentligt organiserad och
finansierad. Det är troligt att man kan komma långt genom
att ''snygga till'' vår svenska primärvårdsmodell. Den får
inte omorganiseras för att det är trendigt eller för att en
borgerlig idévärld ska styra valet av vårdsystem.
Vi riskerar att få en dubbel primärvårdsmarknad där
resursstarka personer och grupper ordnar sina behov vid
sidan om husläkarsystemet -- en segregerad och
plånboksstyrd marknad.
Det ska bli billigare att gå till husläkaren och dyrare att
gå till en specialist. På så sätt kommer ingen förbi
husläkaren. Långremisser ska kunna utfärdas för den som
behöver specialistvård. Vi anser detta vara otillräckligt. Det
finns exempelvis människor med vissa funktionshinder som
alltid måste ha tillgång till specialistvård. För dessa borde
livstidsremisser vara en lagreglerad rättighet. Även rätten
för barn att söka barnläkare och kvinnor att vända sig till en
gynekolog bör lagregleras.
Det förebyggande arbetet har de senaste åren fått svårt
att hävda sig i takt med att jakten på sjukvårdskostnaderna
blivit allt intensivare. När man inte kan se den direkta
nyttan av den förebyggande verksamheten så har den varit
lätt att skära ned. Vänsterpartiet befarar att
husläkarsystemet ytterligare kommer att försämra det
förebyggande folkhälsoarbetet. Vi anser att det
förebyggande och uppsökande arbetet ska få högre prioritet
och att en sådan verksamhet ska byggas upp kring
distriktssköterskorna.
Det finns en uppenbar risk för att det etableras ''A- och
B-lag'' bland husläkare. Verksamheten inleds med stora
dispensmöjligheter för att täcka in behovet av
nyetableringar. Detta gör att många läkare inte kommer att
vara kompetenta för uppgiften. Vi befarar också att de
läkare som då har hög kompetens snabbt kommer att bli
inbokade och att övriga patienter får acceptera ''B-laget''.
Slutligen befarar vi att den nya organisationen kommer
att bli svår att överblicka. Den kommer att skapa en ökad
byråkratisk apparat. Den kan bli ineffektiv och därmed
kostnadsdrivande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:160
om husläkare m.m. i sin helhet.
Stockholm den 23 mars 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)