I propositionen 1992/93:160, om husläkare m.m. föreslås
att en husläkarreform genomförs i Sverige fr.o.m. den 1 jan.
1994 för att vara fullt genomförd vid utgången av 1995.
Landstingen i Sverige arbetar utefter en sammanhållen
organisation i primärvården med områdesansvar, och
kommuninvånarna har möjlighet att själv välja vilken
läkare man vill vända sig till, både inom primärvården och
inom specialistvården. Därför är det att slå in öppna dörrar
när propositionen säger att man med den nya reformen ska
få möjlighet att själv välja läkare, eftersom den möjligheten
finns redan i dag.
I södra Sverige finns ett fritt vårdsökande för alla som
bor inom landstingsområdet. Denna valfrihet äventyras
genom ett införande av ett husläkarsystem enligt
propositionens modell och är för oss en orimlig konsekvens.
Genom det förslag som nu föreslås i propositionen finns
stora risker att den sammanhållna organisationen, som
primärvården är uppbygd efter och som ger goda
möjligheter till uppföljning, slås sönder. Därmed skapas
skillnader i hälsa mellan olika befolkningsgrupper.
Dagens organisation har visat sig vara effektiv både i
syfte att bedriva en offensiv förebyggande vård och i att ha
ett övergripande ansvar för mödra- och
barnhälsovårdsarbetet.
Att vården är väl ansedd visas av att det kommer läkare
från andra länder, t.ex. England och Danmark, för att få
kunskap om vårt erkänt fina primärvårdssystem.
Konsekvensen av förslaget blir att en bra primärvård i
utveckling slås sönder istället för att tillföra den något nytt
och bättre.
Propositionen behandlar i huvudsak husläkaren och
bara marginellt den övriga primärvården. Det finns inget
svar på vad som händer med distriktssköterskorna,
barnavårdscentralerna, mödravårdscentralerna,
befolkningsansvaret och det programinriktade
hälsoarbetet, vilket gör att folkhälsan kan försämras.
Distriktsköterskans viktiga roll riskerar att försämras.
Det bedrivs mycket tema- och utvecklingsarbete i
primärvården, där andra personalkategorier än läkare gör
stora insatser. Ett exempel som har utvecklats under senare
år är den möjlighet som finns i dag att bedriva vård i livets
slutskede, där svårt sjuka patienter har möjlighet att vårdas
och dö hemma under full trygghet.
Många av dem som arbetar med mödrahälsovård i
Sverige i dag är oroade för att denna verksamhet ska
försämras i samband med husläkarreformen. De uppgifter
som en heltäckande mödravård består av är
graviditetsövervakning, föräldrautbildning, rådgivning om
preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar,
utåtriktat arbete i samlevnadsfrågor och gynekologisk
hälsokontroll. Den kompetens och organisation inom
mödrahälsovården som har byggts upp under många år
utefter de krav och behov som en god mödrahälsovård
kräver kan inte garanteras i den föreslagna
husläkarmodellen. Det kommer alltså att råda stor
osäkerhet om den framtida mödrahälsovården.
Förslaget om husläkare förutsätter etableringsfrihet. Av
de erfarenheter som finns från Malmöhus läns landsting av
etableringsfrihet drar vi slutsatsen att detta medför både en
okontrollerad kostnadsutveckling och en koncentration av
läkarresurserna till attraktiva, befolkningstäta delar. Dessa
negativa effekter gör att vi motsätter oss etableringsfrihet.
Att centralt besluta om ett enda system för primärvården
i hela landet tillhör en tid som vi för länge sedan har lämnat
bakom oss.
Det finns i Sverige stora skillnader mellan olika regioner
och mellan storstad och glesbygd i primärvården. Vi vill
därför ge den fina primärvård vi har idag möjlighet att
utvecklas utifrån den verklighet den befinner sig i för att på
så sätt bli ännu bättre. Då blir det möjligt att garantera alla
den närsjukvård och kontinuitet som behövs i livets alla
åldrar samtidigt som primärvården ges förutsättning att
bibehålla det förebyggande sjukvårdsansvaret områdesvis.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1992/93:160 om
husläkare m.m.
Stockholm den 23 mars 1993
Anita Jönsson (s)
Birthe Sörestedt (s)
Maja Bäckström (s)
Karin Wegestål (s)