För närvarande erbjuder Socialtjänstlagen och LVU
inga möjligheter att föreskriva åtgärder eller behandling
som är till gagn för barnet utan föräldrarnas samtycke, om
inte rekvisiten är uppfyllda för vård enligt LVU. 1960 års
barnavårdslag gav möjligheter till förebyggande åtgärder
som uttryckligen var avsedda att om möjligt förhindra
samhällsvård. Till dessa hörde övervakning och
föreskrifter som till exempel kunde innebära vistelse
på daghem.
Någon motsvarighet till detta existerar inte i den nya
lagstiftningen i fråga om barn som far illa på grund av brister
i omsorgen, dvs. de s k miljöfallen. För barn som utsätter
sig för risk på grund av sitt eget beteende finns däremot en
bestämmelse om ''mellantvång'', men det är inte denna
grupp vi åsyftar.
Det är sant att ''mellantvånget'' togs bort därför att dessa
åtgärder betraktades som ganska ineffektiva i praktiken,
och man menade att de tillgreps rutinmässigt i situationer
där omhändertagande i stället borde ha gjorts direkt. Man
talade om ''upptrappning''.
Enligt vår uppfattning har konsekvensen i stället blivit
att man i många fall inte gör någonting alls utan säger sig
inte kunna göra något eftersom familjen inte
samtycker. Ingenting bör enligt vår uppfattning hindra
att man har möjlighet att i varje situation välja det mest
adekvata alternativet, utan att behöva göra någon
rangordning efter ingreppets grad av tvång eller behöva
följa någon viss kronologisk ordning. Man bör alltså fritt
kunna välja mellan frivilliga åtgärder, ''mellantvång'' och
vård enligt LVU.
Praxis i detta avseende bör utvecklas genom en
förändrad lagstiftning och metodutveckling.
Anmälningsinstitutet
Socialtjänstlagens paragraf 71 stadgar att anmälan skall
göras till socialnämnden av alla myndigheter som
misstänker att barns hälsa eller utveckling är i fara.
I praktiken har denna bestämmelse visat sig inte ge
några garantier för att barnet får hjälp. Många gånger
föranleder anmälan ingen åtgärd från socialförvaltningens
sida, och utredningarnas kvalitet varierar. Utredningen kan
också mynna ut i att ärendet avskrivs på grund av familjens
bristande samarbetsvilja, trots att misstanken kvarstår om
att barnet far illa.
Sannolikt dokumenteras inte anmälningar som de
juridiska händelser de faktiskt är, vilket gör det svårt att få
någon uppfattning om anmälningarnas antal. I detta
sammanhang kan nämnas att Statistiska Centralbyrån
(SCB) planerar ett försök med statistikinsamling över
anmälningar om barn som far illa från ett urval kommuner.
Om en sådan insamling visar sig möjlig att genomföra
kommer våra kunskaper om barn som far illa att ökas
väsentligt. Vissa krav på dokumentation av anmälningar
bör därför ställas.
Enligt vår uppfattning bör man överväga om
anmälningarna i stället borde riktas till länsrätten i
det län där familjen är bosatt. Ett sådant system borde svara
för att utredningarna fick en enhetlig standard samt för att
handläggningen av anmälningarna följde en på förhand
fastställd procedur. För en sådan ändring torde krävas att
en särskild utredning tillsätts.
Samtycke
Enligt nuvarande lagstiftning är åtgärder enligt LVU
kopplade till förekomsten av samtycke från föräldrarnas
sida. På detta sätt blir det inte missförhållandena i sig och
deras allvarlighetsgrad som utgör grundvalen för tvång eller
frivillighet utan förekomsten av ett samtycke vars halt
många gånger är utomordentligt svårvärderad.
Enligt vår uppfattning borde underlaget för valet mellan
frivilliga insatser och tvångsåtgärder i stället utgöras av de
faktiska omständigheterna, som rimligtvis bör vara lättare
att värdera objektivt. I detta ligger också en viktig
skyddsaspekt för barnet.
Vi föreslår därför att grundvalen för ingripande med
stöd av LVU skall vara situationens allvar för barnet
och inte föräldrarnas brist på samtycke till insatserna.
Rekvisitet
LVU har nyligen genomgått en modifiering som innebär
att frivilligheten och anknytningen till socialtjänstlagen
betonas mer än tidigare. Vidare har grundförutsättningarna
för åtgärder enligt LVU skärpts. Detta innebär att
omhändertagande bara får ske om det föreligger ''påtaglig
risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas''.
Lagen ställer därför höga krav både på att riskens
påtaglighet skall kunna visas och på att en säker
prognos skall kunna ställas. Påtaglighetskravet är i sig
svårt att tillgodose, och i frågan om den långsiktiga
prognosen föreligger i de individuella fallen så gott som
alltid en viss osäkerhet, vilket bekräftas av
forskningsresultat.
Det är alltså i praktiken sällan möjligt att fylla rekvisitet,
eftersom man inte kan yttra sig om annat än sannolikheter.
Dessutom vill vi ifrågasätta om den prognostiska
ansatsen bör utgöra grund för så viktiga avgöranden som
det här är fråga om. Enligt vår uppfattning bör man i stället
granska de aktuella missförhållanden som råder från en
normativ synpunkt. Den avgörande frågan bör vara: Är det
rimligt att barnet lever i dessa omständigheter med hänsyn
till barnets egen rätt, integritet och grundläggande behov?
Med andra ord: Bör ett barn få ha det så här?
Vi föreslår således att en särskild utredning får i uppgift
att granska LVU -- från både vetenskapliga och normativa
utgångspunkter. Utredningen bör ställa sig frågan om det är
rimligt att bygga s k rekvisit på prognoser och bortse från
barnets aktuella lidande. Enligt vår mening är detta inte
rimligt.
Organisation
Koncentration av kompetens
Decentraliseringssträvandena i kombination med
sammanslagning av de tidigare separata nämnderna har lett
till en uttunning av socialtjänstens specifika kompetens,
vilket drabbat barnområdet särskilt hårt. Det finns i dag en
utpräglad hetereogenitet inom socialtjänsten beroende på
olika kommunala organisationsformer.
I vissa kommuner har socialtjänsten organiserat
särskilda barn- och familjeenheter med specifik kompetens
att enbart arbeta med svårare familjeärenden. Detta ger
såväl enhetlighet i handläggningen som ökad kompetens,
eftersom det större antalet fall ger vidgad erfarenhet.
I andra kommuner eller kommundelar saknas all
profilering, och erfarenheten och kompetensen utvecklas
inte då varje handläggare endast kommer i kontakt med ett
fåtal ärenden.
I domstolsutredningen finns en beskrivning av den
finska modellen där föräldrar kan lösa vårdnads- och
umgängestvister genom avtal som fastställs av
socialnämnden. Ett sådant förfarande borde vara värt att
pröva även i Sverige och med stor säkerhet utveckla en
kompetens hos ansvarig nämnd. I Finland har modellen
medfört att föräldrarna i stor utsträckning löser vårdnads-
och umgängesfrågor genom sådana avtal.
Socialläkare
Utvecklingen har lett till att de socialläkare som tidigare
assisterade socialtjänsten i samband med utredningar i stort
sett försvunnit. Detta har medfört minskade möjligheter att
göra helhetsbedömningar av familjens problem och kan
förmodas ha sänkt utredningarnas kvalitet.
Det förtjänar framhållas att i samband med allvarliga
missförhållanden för barn spelar missbruk, psykisk ohälsa
och psykisk utvecklingsstörning en betydande roll.
På grund av bristen på medicinsk kompetens är man
hänvisad till att samla in information intygsvägen, vilket
inte sällan innebär att intyg utfärdas av läkare som står i
behandlande relation till föräldrarna.
Vi anser att socialtjänsten bör ha tillgång till
förtroendeläkare med den kompetens som erfordras i det
enskilda fallet (t. ex. vuxenpsykiatri, barnpsykiatri,
specialist på missbruk). Dessa skulle biträda
socialsekreterarna i utredningsskedet och samarbeta med
utredningspersonalen på ett så nära sätt att deras tjänster
togs i anspråk rutinmässigt och inte som en
undantagsåtgärd.
Utbildning
Utbildningen vid socialhögskolorna bör i större
utsträckning än för närvarande omfatta kunskaper om
barns utveckling, reaktionssätt och behov.
Vi vill påpeka att bristande kunskaper härvidlag kan få
den praktiska konsekvensen att socialsekreteraren inte
uppmärksammar barns signaler om att de far illa och att en
utredning därför mynnar ut i att ingenting finns att anmärka
på.
Bristande iakttagelseförmåga kan rentav leda till att en
utredning aldrig kommer till stånd och medföra att barnet
förblir osynligt i det sociala arbetet, trots att man bedriver
ett socialt arbete i familjen med utgångspunkt i
föräldraproblem.
Signaler som bör uppmärksammas kan t. ex. vara
spädbarnsdepression, dålig viktuppgång (failure to thrive),
strykrädsla eller distanslöshet. Av den som saknar
barnkunskaper kan sådana symptom lätt förbises, men för
den tränade och kunniga observatören är de av stor
betydelse.
Utbildningen vid socialhögskolorna bör ses över i syfte
att stärka barnperspektivet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av barns
rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts om möjligheter
att förbättra deras rättssäkerhet.
Stockholm den 26 januari 1993
Eva Zetterberg (v)
Birgit Henriksson (m)