Regering och riksdag lägger fast nationella mål för en
rad områden som påverkar välfärden.
Återföringen av vad som händer med uppställda mål kan
ske genom olika kanaler, t.ex levnadsnivåundersökningar,
kunskapsmätning av vad elever lär sig i skolan, samlad
statistik om väntetider till sjukvård. Ett exempel på analys
är socialstyrelsens länsgenomgångar, där olika sociala
nyttigheter behandlas utifrån krav om tillgänglighet,
kvalitet och kostnadseffektivitet.
De nationella mål som riksdagen ställt upp är högt
ställda och syftar till att ge alla människor tillgång till
utbildning, sjukvård och omsorg på lika villkor.
I dag är en berättigad fråga: kommer dessa mål att kunna
förverkligas i människornas vardag? Eller är det så att det
finns en dramatiskt växande klyfta mellan bra nationella
välfärdsmål och kommunernas och landstingens möjlighet
och ambitioner att genomföra dem?
Behovet av en analys av effekterna av de nyliberala
experiment som genomförs i vissa, främst moderatledda,
kommuner och landsting är tydligt. Marknadslösningar i
vård och omsorg, vars syfte sades vara valfrihet, har redan
visat sig få motsatt effekt med mindre trygghet och
inskränkt valmöjlighet.
På skolans område riskerar det uppstå en allt större
segregation. Detta gäller både med skolpengssystemet för
de kommunala skolorna och genom satsning på privata
skolor. Elever med särskilda behov av extra stöd och hjälp
framstår som mindre ''lönsamma'' i det marknadsinriktade
resurstilldelningssystemet inom skolan.
Vad händer med välfärden och den kommunala
demokratin? Det är dessa frågor som vi vill få belysta i en
nationell syneförrättning.
Den borgerliga regeringen och majoriteten i riksdagen
har drivit en ekonomisk politik där skattestopp och
ekonomiska åtstramningar mot kommunerna försatt dessa i
en utomordentligt svår situation. Personalminskningar
vidtas. Förändringar sker nu snabbt. Vi har det bestämda
intrycket av att myndigheter och de organ som skall
utvärdera kommunala verksamheter inte hinner med.
Det skulle därför enligt vår uppfattning finnas skäl att
genomföra en nationell syneförrättning där olika
utvärderande organisationer och myndigheter får samla sin
sakkunskap och fånga upp händelseutvecklingen och
analysera dess för-
och nackdelar. Ett sätt att förverkliga ett sådant arbete
vore genom en parlamentarisk beredning.
Riksdagens socialutskott har under hösten genomfört ett
antal studiebesök och arrangerat utfrågningar som blottlagt
situationen för bostadslösa, narkotikamissbrukare och unga
människor med mycket svåra anpassningsproblem. En
viktig iakttagelse var skillnaden mellan officiell statistik hos
myndigheterna och vittnesmålen från socialarbetare och
klientorganisationer som arbetar ute i verkligheten. De
senare hävdar med stor bestämdhet att kommunerna börjat
styra exempelvis narkomanvården mera efter ekonomisk
tilldelning per individ och mindre utifrån behov. Politisk
målstyrning övergår med andra ord till att enbart bli en
ekonomisk styrning. Som alternativ till denna
marknadsideologi vill vi bygga vår framtida välfärd på de
demokratiska formerna, kombinerade med uppföljning,
utvärdering och kvalitetssäkring. Vi tror att ett sådant
förhållningssätt blir både effektivare och mindre
kostnadskrävande.
Vilka andra oroande signaler finns över
händelseutvecklingen?
Vi vill peka på en intervjuundersökning, som Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund, SKTF, har låtit
genomföra med 100 kommunstyrelseordförande.
Intervjuerna genomfördes 17--21 december 1992 och rörde
den kommunala utvecklingen under 1993.
Undersökningen i sammanfattning:
Besparingar 7 av 10 kommuner skär ner inom
barnomsorg 8 av 10 kommuner skär ner inom
grundskolan 5 av 10 kommuner skär ner inom
äldreomsorgen 9 av 10 kommuner skär ner inom tekniska
verksamheter endast 11 kommuner kommer inte att
skära ner inom barnomsorg, grundskola, äldreomsorg och
tekniska verksamheter det är en tydlig tendens att stora
och medelstora kommuner i högre utsträckning skär ner
inom barnomsorg och grundskola jämfört med små
kommuner små kommuner skär i högre utsträckning ner
inom äldreomsorgen jämfört med stora och medelstora
kommuner
Sysselsättning 8 av 10 kommuner kommer att
genomföra personalminskningar under 1993 i 8 av 10
kommuner kommer arbetslösheten att öka under 1993
Kommunala verksamhetens omfattning 8 av 10
kommunstyrelseordförande anser att kommunen bör ha
mer resurser (endast 5 kommuner anser att resurserna bör
vara mindre) oavsett partipolitisk tillhörighet finns en
mycket klar åsikt att kommunerna bör ha mer resurser
Kommunala skattestoppet 7 av 10 anser att det
kommunala skattestoppet bör tas bort 1994
Viktigaste frågan 1993 den viktigaste politiska
frågan att lösa under 1993 är i ordningsföljd:
1. arbetslösheten (45 %)
2.
freden i Europa (16 %)
3.
budgetunderskottet (16 %)
4.
hungersnöden i världen (10 %)
5.
rasism och främlingsfientlighet (5 %)
6.
sänkning av skattetrycket (5 %)
Enligt
vår uppfattning är denna undersökning en mycket
stark signal om att det utvecklas en växande klyfta mellan
de av riksdagen fastställda nationella välfärdsmålen och
utfallet i människors vardag.
Undersökningen visar att regeringen inte har stöd för
sänkta skatter (endast 2 %
av de tillfrågade prioriterar detta), resursindragningar
och fortsatt skattestopp i kommunerna.
Kommunförbundet har nyligen presenterat en rapport
om utvecklingen under treårsperioden 1992--1994. Räknat
i fasta priser förlorar kommunerna 27 miljarder
i skatteintäkter och statsbidrag. Antalet
anställda beräknas minska med 50 000.
Finns
det andra signaler som motiverar en
syneförrättning i välfärden? Vi vill lyfta fram några
sakområden som motiverar särskild uppmärksamhet.
Avgifterna
Det sker nu betydande höjningar av de kommunala
avgifterna. Detta förklaras främst av skattestoppet.
Kommunförbundet uppskattar höjningarna till omkring 6 %
för år 1993. Barnomsorgen får känna av de största
höjningarna. Detta gäller framför allt de stora
kommunerna. Höjda inkomstgränser och minskade
syskonrabatter är vanliga förändringar som vidtas.
I samband med regeringens ''avgiftsproposition''
(1992/93:129) riktade socialdemokraterna kritik mot
förslagen. Hur blir det egentligen med avgifterna i lokala
sjukhem? Kan äldre och handikappade klara en skälig
levnadsnivå utan att det införs ett högkostnadsskydd?
Frågorna är obesvarade och socialdemokraterna
reserverade sig i riksdagen.
Handikapporganisationerna, Demensförbundet och
PRO kräver nu ett högkostnadsskydd för att klara rättvisan
i de samlade kommunala avgiftssystemen.
En tredjedel av kommunerna planerar också att införa
avgifter på nya områden, t.ex. öppen förskola, skolmat på
gymnasiet och simskola. Detta enligt Kommunförbundets
rapport.
Vi anser att effekterna av också denna fråga behöver ses
över.
Missbrukarvården
Företrädare för missbrukarorganisationerna,
socialarbetare och Norrmalmspolisen i Stockholm uttrycker
stor oro över nedskärningarna och dess konsekvenser. En
bra missbrukarvård är en samhällsekonomisk vinst. Med
dagens situation skapar vi både morgondagens mänskliga
lidande och ekonomiska förluster.
Vi behöver därför en utvärdering för att se om de
nationella målen inom missbrukarvården fullföljs ute i
kommunerna.
Inom missbrukarvården behövs också en utvärdering av
behandlingsinnehållet. Det är både inhumant och slöseri
med resurser att bygga missbrukarvården på
åsiktsriktningar i stället för på kunskap. Uppgifter från
Socialstyrelsen säger att 3 000
platser finns för barn- och ungdomsvård, varav ca 1 500
i privat regi. På vuxensidan finns 7 700
platser, varav 4 700
i privat regi. En analys av missbrukarvården bör
också innebära en jämförelse mellan privat och offentligt
bedriven behandling.
Utsatta ungdomars situation
Ett annat område gäller utsatta ungdomars situation i
storstadsregionerna. Rädda Barnen beskriver i sin rapport
''Utsatta barn i Sverige'' de övergivna ungdomarnas
situation i storstäderna. I rapporten uppskattas siffran till
omkring 50 barn i åldrarna 12--18 år i Stockholm. Runt den
kärnan vistas tidvis ca 160 barn och ungdomar.
Länsstyrelserna i Göteborg och Malmö säger på förfrågan
från Socialstyrelsen att de inte har samma problem som i
Stockholm. Socialtjänsten i Stockholm säger att
ungdomarna erbjudits hjälp. Norrmalmspolisen säger att
ungdomarna inte erbjuds tillräcklig hjälp. Rädda Barnens
rapport och de skilda tolkningarna av insatser ger vid
handen att det krävs en samlad analys av situationen.
Barn på institution
Av Socialstyrelsens tidning ''Väl & Ve'', nr 1 1993,
framgår att: ''Barn ska inte växa upp på institution. Men
ändå fanns för ett år sedan 729 barn i åldern 0--14 år på
offentliga institutioner och 354 på privata. Socialstyrelsen
ska nu undersöka vilka barn det är och varför en tredjedel
av de 1 083
barnen vistats på institution i mer än två år.''
Primärvårdens mål och förverkligande
Regeringen säger i sin budgetproposition 1992/93:100,
bilaga 6: ''Primärvården utgör basen i den svenska
sjukvården. Den utgår från en helhetssyn på människan och
skall omfatta en bred verksamhet, från prevention till
diagnostik, behandling och rehabilitering.''
Detta har en enig riksdag ställt sig bakom. Riksdagen
har dessutom uttalat att Sverige skall arbeta för WHO:s
folkhälsomål. Primärvården är en viktig bas för det nya
Folkhälsoinstitutet. Regeringen avser att lägga en
proposition på psykiatriutredningens förslag. Ett av
utredningens viktigare förslag är att stärka den öppna
psykiatrin i samverkan med primärvården.
Hur stämmer de nationella målen för primärvården med
t.ex. de beslut som tagits i Stockholms läns landsting om
husläkarsystem som fokuseras på läkarinsatser? Det är
enligt vår uppfattning utomordentligt bekymmersamt sett
ur ett folkhälsoperspektiv. Primärvårdens roll kräver de
insatser som ges också av andra yrkesgrupper inom
sjukvården. Stockholms läns landsting driver här en
sjukvårdspolitik som inte stämmer med regeringens mål.
Också riksdagens revisorer har tidigare påtalat behovet
av utbyggd primärvård och framfört kritik mot att de
uttalade utbyggnadsmålen inte fullföljts på ett
tillfredsställande sätt.
Att granska de av riksdag och regering uttalade
nationella målen för hälso-
och sjukvården i förhållande till den nu föreslagna
husläkarorganisationen bör ingå i en syneförrättning.
Försöksverksamheten med primärvård i kommunerna
Genom ÄDEL-reformen Ändrad ansvarsfördelning
inom äldreomsorgen m.m. -- beslutad i riksdagen den 13
december 1990 (Socialutskottets betänkande SoU
1990/91:9) -- öppnades möjligheten för kommunerna att
bedriva primärvård. Frivillig överenskommelse förutsattes
mellan berörda kommuner och landsting.
Enligt riksdagsbeslutet skall försöksverksamheten vara
upplagd så att den på ett bra sätt kan utvärderas.
Socialstyrelsen har ansvaret för att försöksverksamheten
sker i enlighet med riksdagsbeslutet. Riksdagen beslöt att
försöksverksamheten måste vara så upplagd att den dels
gatanterar den enskildes rätt till god vård på lika villkor,
dels kan utvärderas av regering och riksdag.
Sigtuna kommun ingår nu i försöksverksamheten och
med ansvar för primärvården. Efter ett år av
försöksverksamhet skall nu kommunen införa ett
husläkarsystem. Kommunen drar in omkring 50 tjänster --
mottagningspersonal, distriktssköterskor,
rehabiliteringspersonal, undersköterskor och
sjukgymnaster. I stället kommer 2,5 husläkare.
I riksdagens beslut ingick att kunna se för- och nackdelar
med socialtjänst och primärvård under en huvudman. En
rimlig fråga är nu om detta är möjligt när
husläkarorganisation införs i stället för primärvård. Kan
försöken i kommunen fullföljas -- när förutsättningarna i
riksdagsbeslutet så påtagligt förändrats?
Människosyn och rättssäkerhet i marknadsstyrda system
i vård och omsorger
I ett antal moderatledda kommuner och landsting sker
nu en snabb avveckling av bärande delar i den kommunala
demokratin. Man tävlar om att abdikera från det politiska
ansvaret. Marknadslösningar och privatiseringar lyfts fram
som överideologi! Medborgarna förvandlas till kunder. Och
mänskliga relationer devalveras till affärsmässiga
styrsystem.
Den enskildes trygghet och rättssäkerhet förändras när
verksamheterna läggs ut på privat entreprenad. Det handlar
om sekretess, ämbetsansvar, möjlighet att överklaga beslut.
En kommunanställd har ämbetsansvar. Det har inte en
bolagsanställd. Möjligheten att överklaga beslut finns
gentemot myndigheter, men inte när verksamheten övertas
av privat entreprenör. Alla frågetecken måste här
skyndsamt rätas ut.
I hur många fall där kommunen anlitat privat
entreprenör finns det avtal? Och i de fall avtal finns,
reglerar detta avtal frågor som rör sekretess, rätt att
överklaga etc.?
System för utvärdering och kvalitetssäkring
Socialstyrelsen, SPRI och SBU arbetar på olika sätt med
frågor om utvärdering och kvalitet. Läkarförbundet och
Läkaresällskapet arbetar med att ta fram indikationer för
kvalitet inom tolv olika medicinska områden. Därutöver
pågår försöks- och utvecklingsarbete med utvärdering och
kvalitetssäkring lokalt inom sjukvården.
Det är mycket angeläget att detta arbete lyfts fram. Med
ett brett parlamentariskt stöd har det förutsättningar att
utvecklas och introduceras i den vardagliga verksamheten.
Hälso-
och sjukvården har kommit längre än socialtjänsten när
det gäller system för utvärdering och kvalitetssäkring.
Bredare försök bör därför utvecklas också inom
socialtjänstens område.
System för kvalitetssäkring behövs i både privat och
offentligt bedriven vård och omsorg.
Inom skolans område är uppföljning och utvärdering
helt avgörande för att också i nuvarande decentraliserade
system kunna garantera nationella övergripande
utbildningspolitiska mål om bl.a. likvärdig utbildning.
Det räcker inte att samhället garanterar individen
valfrihet i de olika välfärdssystemen. Nästa steg blir att
bygga system som ger människorna information om
kvalitet. Det blir ett nytt och viktigt inslag i 1990-talets
välfärdspolitik.
Med dessa beskrivningar som bakgrund anser vi
sammanfattningsvis att det finnas starka skäl för regeringen
att organisera en syneförrättning av hur de nationella
välfärdsmålen förverkligas i människors vardag. Det är
viktigt att medborgarna har förtroende för de demokratiska
institutionerna. Enligt vår uppfattning bör det därför
tillsättas en bred parlamentarisk beredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en syneförrättning i
välfärden.
Stockholm den 26 januari 1993
Bo Holmberg (s)
Ingela Thalén (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Sylvia Lindgren (s)
Jan Fransson (s)
Kurt-Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)
Margareta Israelsson (s)