Under det gångna året av lågkonjunktur har det blivit
alltmer nödvändigt att göra olika neddragningar och
besparingar inom den kommunala sektorn. Detta har flera
olika orsaker. En är lågkonjunkturen, med allt vad det
innebär i form av både minskade skatteintäkter och ökade
utgifter. En annan orsak är de av riksdagen, på regeringens
förslag, beslutade indragningarna på uppemot 10 miljarder
kronor för 1993.
Den sämre ekonomiska ställningen har tvingat fram inte
bara besparingskrav inom olika sektorer utan även
indragningar på hela sektorer. Det handlar inte längre bara
om att plocka lite från alla utgifter. Kraven är nu så stora att
ibland hela verksamheter måste plockas bort ur den
skattefinansierade verksamheten.
De flesta prognoser som finns tyder på ett än sämre
kommunalekonomiskt läge 1994. Då kommer
besparingsbehovet att bli än större. Det är nu
neddragningar av ett sådant slag att det finns rikspolitiskt
intresse av att studera var neddragningarna görs samt vem
det drabbar.
Under året har en besparingsåtgärd visat sig särskilt
populär. Det handlar om att lägga nivån på socialbidragen
klart under den i socialtjänstlagen utpekade skäliga
levnadsnivån. Nu är det i och för sig så att kommunernas
bidragsgivning ofta korrigeras av rättsliga instanser. För att
erhålla detta högre bidrag så krävs dock att individen
överklagar. Det är naturligtvis tveksamt med ett system där
det krävs att varje individ för att få rätt bidrag måste
utnyttja det rättsliga systemet.
Systemet är orättvist då det dels drabbar dem som inte
har kunskap, ork och mod nog att ge sig in i en rättslig
process, dels gör att belastningen på det rättsliga systemet
blir orimlig.
Tyvärr verkar det som en del kommuner kallt kalkylerar
med att man alltid tjänar någon slant, då det alltid finns folk
som inte kommer att ha styrka nog att hävda sin rätt.
Lämpligen borde det vara så att en kommun som i sin
bidragsgivning av rättslig instans bedömts ligga på en för låg
ersättningsnivå åläggs att generellt lägga sig på en högre
nivå. Den individuella prövningen måste begränsas och
kommunernas fortsatta brott mot socialtjänstlagen beivras.
Det har under en längre tid förekommit diskussion om
vad skälig levnadsnivå i realiteten innebär. RSV och
socialstyrelsen har gjort olika bedömningar kring vad som
är existensminimum. I dagsläget är det i praktiken
domstolarna som avgör vad som är skälig levnadsnivå.
Detta bör upphöra och en större tydlighet kring vad
begreppet skälig levnadsnivå innebär bör skapas.
Ett flertal kommuner har dessutom förvägrat ungdomar
över 18 år socialbidrag då dessa velat bosätta sig utanför
hemmet. Enligt vårt synsätt bör personer över 18 år
betraktas som fullvärdiga medborgare. Enligt lagstiftningen
och enligt de rådande värderingarna i samhället ska
ungdomar över 18 år också av myndigheterna betraktas
såsom självständiga individer med allt vad det innebär i
rättigheter. Därmed har ungdomar rätt till ett eget boende.
Detta bör kommunerna beakta. För att åstadkomma detta
bör lagstiftningen inom berörda område konkretiseras så att
rättigheten till ett eget boende för ungdomar över 18 år klart
framgår.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av rättvisare
socialbidragsgivande,
2.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars rätt till egen bostad,
3.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förtydligande av
begreppet skälig levnadsnivå.
Stockholm den 25 januari 1993
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)
Kent Carlsson (s)