Det var 1930-talets kris som gav oss välfärdssamhället.
Det ser ut att bli 1990-talets kris som avskaffar det.
Vänsterpartiet försvarar alla medborgares lika rätt till
utbildning, vård och omsorg. Därför vill vi genom en
rättighetslagstiftning skydda de sämst ställda när regeringen
är på väg att överge den generella välfärdspolitiken.
Regeringens arbete med att rusta ner på det sociala
området fortsätter i allt snabbare takt. Skattemedel till
kommunerna konfiskeras, deras dåliga ekonomi tvingar
fram rationaliseringar och nedskärningar som drabbar
barnomsorgen, skolområdet, äldreomsorgen och
sjukvården. Bristerna blir allt tydligare. Protesterna blir allt
fler. Åtstramningens effekter drabbar inte bara den
materiella delen utan i hög grad människor i form av en
kollektiv depression. Det drabbar personal, föräldrar och
användarna: barn, ungdomar och gamla. Den ökar också
arbetslösheten som medför allmän håglöshet och lidande
för individen som inte kan beskrivas i enbart ekonomiska
termer.
Regeringen skrotar den svenska modellen för välfärd
och håller på att anpassa oss till en mellaneuropeisk modell.
En modell som kommer från Vatikanens sociallära och har
fem nät. Den första heter egenvård och egen försäkring.
Den andra, familjen som räddare. Den tredje, privat
frivilligt hjälparbete med att ge människor stöd och råd.
Först därefter ska försäkringar tas i anspråk och då sådana
försäkringar som inte belastar stat och kommun. Först i
femte hand ska de offentliga resurserna sättas in.
Förändringar och försämringar i den generella välfärden
sker okänsligt och på lösa grunder. Utredare och
remissinstanser får extremt korta handläggningstider.
Brådskan blir stor och förslagen dåligt underbyggda. Ett
exempel är utredningen om ''begreppet arbetsskada'' där en
enmansutredare fick ett par månader på sig att komma med
förslag. Ett annat är behandlingen av underhållsbidragen
och det ogenomtänkta förslag som man då kom med. Vi har
också förslag om karensdagar och utredningen om
husläkarsystemet som hastats fram. Detta bara för att
nämna några dåligt underbyggda förslag.
Den största meriten med den svenska eller om man så
vill nordiska modellen är dess generalitet; att behandla alla
lika. Att det bör vara så har hittills varit djupt rotat i svenskt
politiskt medvetande och som det ansågs viktigt att slå vakt
om. Den resurskris som vi sägs ha ställer det
skattefinansierade systemet inför påfrestningar. Kan inte
samhället ordna efterfrågade resurser uppkommer en
förtroendekris som tar sig olika uttryck. Vi riskerar att få en
dubbel vård och omsorgsmarknad där resursstarka personer
och grupper ordnar sina behov vid sidan om och det
offentliga kommer i vanrykte. Detta vanrykte kan sedan
rulla på i en medveten och en omedveten förtalskampanj.
En sådan process kan exempelvis redan avläsas i en ökning
av antalet privata operationer. Så länge landstingens
sjukvård fungerar så bra som nu är det inget större problem,
men när vi har en regering som gör allt för att stimulera till
lösningar vid sidan om det allmänna systemet så kan det bli
allvarligt. Då är vi på väg bort från en lika behandling och
går mot en utveckling av en segregerad plånboksstyrd
marknad.
Det är under mottot valfrihet som entreprenader ges.
För Vänsterpartiet är inte detta valfrihet. För oss är
valfrihet att den enskilde får välja service själv i stället för
att som nu bli hänvisad till en service som lagts ut på ett
privat företag. Det är också svårt att bryta avtal även om
den enskilde, landsting eller kommun finner att
verksamheten inte är så lyckad. Ja, det har till och med varit
svårt att bryta ett entreprenadavtal när det har varit direkta
missförhållanden.
Privat verksamhet kan läggas ner eller gå i konkurs. Ett
naturligt krav är att det från samhällets sida finns en
beredskap för att livsviktig verksamhet upprätthålls.
Brandförsvaret måste fungera, dialysapparater får inte dras
in, det måste finnas ställen att placera barn på som far illa
etc.
Riksdagen har här ett ansvar genom sin suveräna rätt att
lagstifta. Privatiserad verksamhet måste ha strikta regler.
Avtal måste fortlöpande kunna sägas upp när
missförhållanden uppstår, och sekretessen måste fungera på
samma sätt vid offentlig som vid privat omvårdnad.
Det har startats en rad försök exempelvis inom
sjukvårdssektorn för att förändra verksamheten och kunna
möta en eventuell kostnadskris. Vi kan inte se att Sverige
ännu har ett sådant kostnadsläge så att det skulle motivera
att ordet ''kris'' används. Internationella jämförelser
motsäger detta. Fem eminenta hälsoekonomer och
professorer konstaterade i höstas att Sverige inte hade
någon sådan kris. Inte ens sjukvårdsministern tycks inse
detta. Våra utgifter stagnerade på 80-talet för att därefter
minska om man ser till andelen av BNP.
Ser vi på internationella erfarenheter finns det ingen
modell att föredra framför den svenska. Därför måste vi få
svar på frågan om marknaden verkligen kan klara av att ge
oss bättre vård eller om inte lösningen för utveckling och
effektiv sjukvård ligger i att den är offentligt ledd och
finansierad. Det är troligt att man kan komma långt genom
att ''snygga till'' vår svenska modell. Det får inte vara en
trend som styr valet av system.
Vänsterpartiet vill att regeringen byter ut privatisering
mot en demokratisering av den offentliga sektorn. Detta
skulle ge människor en bättre barnomsorg, skola, sjukvård
och annan service som den offentliga sektorn står för. Detta
är vårt svar på de nyliberalas privatiseringssträvanden och
myterna om att köp- och säljideologin skulle skapa större
valfrihet. Den kan antagligen också verka i motsatt riktning
med resursslöseri och utarmning.
Demokratisering ligger också i flertalet människors
intresse, inte minst hos många personalgrupper just för att
den skapar resurser och att dessa anpassas till de behov som
finns i samhället. Den ger också en bättre och mer
stimulerande arbetsmiljö.
I demokratiseringsprocessen ingår även ett stort mått av
decentralisering. Det gäller att i största möjliga
utsträckning föra ut besluten till brukarna. Vänsterpartiet
vill att alla skolor, daghem, servicecentra m.fl. får egna
styrelser. Detta ger direkt ökat inflytande och makt åt
användarna och personalen. En sådan organisation innebär
att dessa får en ökad makt på basplanet inom exempelvis
barnomsorg, äldreomsorg och inom den kommunala
sjukvården.
I en tid när man rationaliserar bort nämnder och därmed
reducerar antalet förtroendevalda är det viktigt att inleda en
demokratiseringsprocess där olika grupper får möjlighet att
påverka inriktning och planering av förvaltningarnas
verksamheter.
Vänsterpartiet har försvarat socialtjänstlagen. Nu visar
det sig att när det uppstår brister på det offentliga området
är en ramlagstiftning alltför skör. Socialtjänstlagen bör
därför kompletteras med en rad av rättighetslagar som listar
den enskildes rättigheter. Det ska vara allt från barns rätt till
barnomsorg till äldres rätt till speciellt boende, men också
exempelvis en rätt att kunna låna böcker på ett bibliotek.
Vänsterpartiet vill också garantera rätt till kvalitet när
det gäller tjänster, omvårdnad och vård. Kvalitetssäkring,
kvalitetskontroll och utarbetande av kvalitetsnormer för att
få fram en VDN-märkning måste därför bli ett arbete som
regeringen prioriterar.
Köp- och säljprincipen bygger på tillgång och
efterfrågan. Människor har dock inte en fri marknad att
välja på. Denna begränsas av geografiskt läge, typ av vara
(vissa varor köper man bara en gång, t.ex. hjärtbyte,
barnomsorg fler ggr) samt svårigheter att få tillräcklig
kunskap om alternativa varor. Vidare är det oftast en alltför
stor tidsförskjutning mellan köp och ev. uttryck för
missnöje med köpet. (En köpt höftled kan bli dålig efter
fem år.) Detta kan resultera i felaktiga bedömningar, ibland
med allvarliga konsekvenser för köparen.
Det behövs säkert riktade undersökningar till brukarna,
som enkäter och djupintervjuer samt statistiska analyser för
att undvika misstag.
I olika vårdorganisationer måste en kontinuerlig
diskussion om mål, medel och produkt föras på en
professionell nivå. Denna diskussion borde vara oberoende
av ekonomiska hänsyn. Helst borde den också vara
prestigefri och föras i en öppen dialog.
Kontrollfunktion av utomstående fackmän som fritt kan
sätta upp riktlinjer för hur en vara ska se ut, kvaliteten etc.
måste finnas. Detta ska ske utifrån yrkesmässiga kunskaper.
Här ska även de politiska målen formuleras och stämmas av
mot den faktiska tjänsten. Vidare ska det finnas kanaler
mellan brukare och kontrollant.
Vi befinner oss nu i ett läge när socialstyrelsen håller på
att läggas ut på regionala kontor. Målet för en sådan
decentralisering måste vara att
tillsynen/kontrollfunktionerna kommer närmare
användarna och producenterna.
Vad som nu behövs för att garantera en verklig valfrihet
för människorna är en översyn av hela fältet, av vad som är
bra och vad som är dåligt. Hur en rättighetslagstiftning ska
kunna införas som säkrar människors rätt till vård,
omvårdnad och annan samhällsservice. Hur kvalitet i sådan
verksamhet ska garanteras och vilka kvalitetskontroller och
kvalitetssäkringar som det är möjligt att organisera.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen beslutar om en sådan
total utvärdering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratisering av den
offentliga sektorn,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en bred
parlamentarisk utredning med uppgift att utarbeta en
rättighetslagstiftning med kvalitetssäkring och
kvalitetskontroll.
Stockholm den 21 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)