Var och en som får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett
sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör
anmäla detta till socialnämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom
samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden
anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda
hos sådana myndigheter samt läkare, lärare, sjuksköterskor
och barnmorskor som inte har sådan anställning.
För dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning gäller anmälningsplikt enligt andra
stycket endast om de i sin verksamhet får kännedom om att
en underårig misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesutövare som
anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en
underårigs behov av skydd.
Ovanstående lag är avsedd att vara ett skydd för barn
och ungdom.
När socialnämnden får en anmälan jämlikt SOL 71
§ är nämnden skyldig att genast utreda
barnets/ungdomens situation. Det innebär bl.a. att
utredande tjänsteman samlar in uppgifter från alla som kan
tänkas ha kunskap om barnets förhållanden.
Det har visat sig genom åren att det varit genomgående
svårt att få uppgifter från vissa andra myndigheter angående
barn som på något sätt far illa. Det har bl.a. gällt
vuxenpsykiatrin, som ofta vårdat föräldrar till de barn som
socialtjänsten haft att utreda. Inom socialtjänsten finns
intrycket att vuxenpsykiatrin sett på barnen utifrån
föräldrarnas behov av sina barn, i stället för att ha barnens
behov som utgångspunkt. Ofta har man skyllt på
sekretessbestämmelserna och har ansett sig förhindrad att
lämna de uppgifter socialtjänsten krävt att få angående
föräldrar.
Andra myndigheter har inte så väl känt till 71
§ i SOL, varför man ofta fått upplysa om lagen.
Svårigheterna att få upplysningar uppmärksammades av de
berörda lagansvariga och lagen har fått en
tilläggsbestämmelse som beskriver uppgiftsskyldigheten för
i lagen uppräknade myndigheter, befattningshavare och
yrkesutövare. I lagens andra stycke uttrycks klart och
entydigt att bl.a. personal inom kommunal barnomsorg har
en stark anmälningsplikt.
De som haft mest kontakt med barnen i kommunerna
hittills är den kommunala barnomsorgen. Det har naturligt
nog också blivit så att det till stor del är barnomsorgen som
står för många anmälningar till socialkontoret angående
barn som misstänks fara illa.
Barnomsorgen har både lagen bakom sig och ansvar
enligt sin tjänst att göra anmälningar till socialkontoret.
Ändå vet vi -- än i dag -- att det är stor tveksamhet innan
anmälningar görs. När det väl gjorts en anmälan blir det
mycket pressat och svårt, ofta ångestfyllt, för den
barnomsorgspersonal som gjort en anmälan.
Om en stor del av den kommunala barnomsorgen
övergår till att bli barnomsorg i privat regi, så innebär det
att personalen inte faller inom de yrkesutövare som har
anmälningsplikt enligt 71
§ 2:a stycket och upplysningsskyldighet enligt 4:e
stycket.
Diskussioner förs om vad som händer med den
barnomsorg som blir direkt ekonomiskt beroende av
föräldrarna till de barn de har i sin omsorg. Hur benägen
blir personalen att anmäla till socialnämnden? Tillspetsat --
att bita den hand som föder en. Finns risk för att därmed
många barns lidande kan bli ouppmärksammat?
Med anledning av det anförda menar vi att det är
nödvändigt med en översyn av nuvarande socialtjänstlag 71
§.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av 71
§ socialtjänstlagen.
Stockholm den 26 januari 1993
Björn Ericson (s)
Ines Uusmann (s)