Möjlighet för socialnämnd att besluta om umgänge med barn
I en tidigare motion har jag föreslagit att socialnämnden
skall få möjlighet att reglera umgänge inte enbart mellan
barn och deras vårdnadshavare, då barnen vårdas med stöd
av LVU, utan också mellan barnen och andra personer --
såsom vårdnadshavares sambo, släktingar, tidigare
familjehemsföräldrar osv.
Riksdagen beslöt dock i enlighet med socialutskottets
förslag (SoU 1992/93:2) att avslå motionen. Motiveringen
var att av socialstyrelsens allmänna råd och en skrivning i
Norström-Thunved, Nya sociallagarna, framgår att
nämnden har en allmän befogenhet att besluta om t.ex.
besök hos barnet.
Det finns emellertid ett rättsfall, RÅ 1987, not. 767, av
vilket framgår att ett förbud att besöka inte kan riktas direkt
mot någon som inte är vårdnadshavare, och socialnämnden
ansågs inte ha haft erforderligt författningsstöd för ett
sådant förbud.
Då det i många fall förekommer att barn som vistas i
familjehem besöks av släktingar eller andra, och detta inte
gagnar vården av barnet, har socialnämnden inga legala
möjligheter att ingripa med reglering av eller förbud mot
besöken. Mot detta kan invändas att familjehem eller HVB-
hem kan avvisa ovälkomna besök eller telefonsamtal, men
det innebär att hemmen hamnar i t.ex. lojalitetskonflikter
eller andra svårigheter. Socialnämnderna bör därför ges
legal möjlighet att fatta beslut om umgängesinskränkningar
i angivna eller liknande fall. Det vore i vissa fall önskvärt
också i förhållande till en umgängesförälder. Barn, som
vårdas med stöd av LVU eller med stöd av 6 §
Socialtjänstlagen, har i många fall en förälder med en
bestämd umgängesrätt.
Enligt några domar skall umgängesrätten utövas enligt
tingsrättens domslut oavsett om det gagnar barnens
behandling. Socialnämnden måste också rätta sig efter
tingsrättens beslut om umgänge. Det enda sättet att få
rättelse är att begäran sker hos tingsrätten om en ändring av
umgänget.
Ett exempel på detta är att socialutredning har
verkställts beträffande två barn. Vårdbehov finns och
modern samtycker till vården, som då sker under frivilliga
former. Socialtjänsten anser, att barnens umgänge med
fadern är destruktivt och försvårar arbetet med barnen.
Barnen vill dessutom inte träffa honom. Fadern begär
verkställighet jämlikt 21 kap. Föräldrabalken, och
länsrätten beslutar att modern vid visst vite skall se till att
barnen träffar fadern. Modern saknar möjlighet att påverka
barnens vård i den utsträckningen. Socialnämndens enda
utväg är en ny dom i tingsrätten.
En annan konsekvens är att barnens umgänge med den
umgängesberättigade inte heller får utökas utöver vad
vårdnadshavaren medger, oavsett om ett utökat umgänge i
vissa lägen skulle gagna barnet.
Eftersom en eventuell ändring av umgängesrätten via en
dom i tingsrätten blir temporär -- dvs. avses att vara under
barnets vårdtid -- skulle det vara enklare och ur
behandlingssynpunkt bättre för barnet, om socialnämndens
möjlighet att reglera umgänget under vårdtiden också i det
fallet utökades.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet för socialnämnd (eller
motsvarande) att besluta om barns umgänge.