I Sverige finns en bred politisk enighet om att vår
alkoholpolitik ska vara fortsatt restriktiv. 1977 års
alkoholpolitiska beslut innebär att riksdagen skall verka för
att totalkonsumtionen begränsas för att på så sätt minska
alkoholskadorna. Medlen för att nå dessa mål är främst:
skatteinstrumentet -- alkoholskatterna ska minst följa
konsumentprisindextillgängligheten begränsas, särskilt
för ungdomde privata vinstintressena minimeras och
statliga handelsmonopol hanterar verksamheten
Samtliga partier är eniga om målet för alkoholpolitiken:
alkoholskadorna ska minskas.
Vad avser medlen för att nå detta mål står vi idag i en
helt annan situation än tidigare.
Skatteinstrumentet
Detta kommer inte att kunna användas som förut. När
Sverige närmar sig EG blir det helt nödvändigt med ett
närmande till de alkoholpriser som råder i övriga Europa.
Det fria flödet av varor över gränserna innebär att prisnivån
på vin och sprit i Sverige endast marginellt kan avvika från
priserna i t.ex. Danmark, vars priser i sin tur endast
marginellt kan avvika från dem som råder i Tyskland etc.
Tillgängligheten
EG-kommissionens avis till såväl Sverige som Finland
inger oro vad avser bibehållandet av alkoholmonopolen. I
sin avis avseende Finland har kommissionen ytterligare
skärpt tonen sedan avisen till Sverige ingavs. Kommissionen
hänvisar till EG-domstolens beslut av den 12 mars 1987,
enligt vilket man inte kan förhindra fri handel av
hälsomässiga skäl om det finns något som helst alternativ.
Kommissionen tar därefter upp samtliga monopol på
alkoholområdet och konstaterar att dessa är i konflikt med
paragraferna 30, 34 och 37 i Romfördraget.
Som en följd av EG:s ställningstagande har en av den
finska regeringen tillsatt utredning lämnat förslag till
regeringen att de finska monopolen för import, tillverkning
och export av alkohol bör upphöra.
Tillgängligheten av alkoholdrycker kommer också att
öka genom de regler för tull- och skattefri införsel som
kommer att gälla när och om Sverige blir medlem i EG.
Minimikvantiteten som en medlemsstat måste garantera
som tillåten kvantitet för införsel är 10 liter sprit, 90 liter vin
och 300 liter öl. Under en övergångsperiod kan Sverige
troligen få tillstånd att ha något lägre minimikvantiteter.
Dessa kommer dock att ligga långt över de nuvarande
kvantiteterna om en liter sprit, en liter vin och två liter öl.
Detta kommer att medföra en betydande gränshandel, i
synnerhet om priserna i Sverige är betydligt högre än i
omvärlden.
Starkölsfrågan
Ett av de första beslut som riksdagen måste fatta i
alkoholfrågan avser starkölet. För närvarande hanteras det
importerade starkölet av de två monopolbolagen, medan
svenska bryggerier kan sälja direkt till
restaurangmarknaden respektive till systembolagets
butiker. Detta förhållande är givetvis klart diskriminerande
gentemot utländskt starköl och kommer att behöva ändras.
I Konkurrensverkets rapport om konkurrensförhållandena
inom bryggerisektorn behandlas denna fråga, och verkets
förslag är att såväl Vin & Sprit AB:s monopol på import och
partihandel av starköl som Systembolagets monopol på
detaljhandel och restaurangförsäljning slopas.
Socialministern aviserade också redan under 1992 en
proposition gällande den framtida försäljningen av
utländskt starköl till restauranger.
Slå vakt om svensk alkoholpolitik
Genom EES-avtalet har Sverige redan förhandlat de
relevanta delarna som berör konkurrensrätten och
monopolfrågan. Artikel 16 i EES-avtalet motsvarar artikel
37 i Romtraktaten och dessa reglerar statliga
handelsmonopol; dessa ska vara icke-diskriminerande. Då
dessa EG-regler träder ikraft endera genom EES-avtalet
eller genom medlemskapet blir domstol behörig att pröva
alkoholmonopolens förenlighet med Romtraktaten.
Om man i Sverige önskar ur politisk synvinkel ha kvar
en så långt möjligt kontrollerad handel med alkoholdrycker
(kontroll är möjlig i EG; det är monopol som är problem)
är det angeläget att man nu ser över och anpassar
regelsystemet till en möjlig EG-framtid.
Med hänsyn till att staten också är ägare av de två
alkoholmonopolen är det viktigt att företagen ges en rimlig
tid att anpassa sig till en förändrad struktur, för att
därigenom begränsa skadan i uppbyggd kompetens och
kapital. Det är också ett rimligt krav de 5 000 anställda har
på staten som ägare.
Regering och riksdag bör därför skyndsamt utarbeta en
plan för vilka av monopolen som kan avvecklas och vilka
alternativ som är möjliga.
Det är dock angeläget att redan nu utreda alternativen.
Ett sådant alternativ kan vara ett system med licensierade
butiker. Grundstommen i ett sådant system kan vara
Systembolagets försäljningsställen. Dessutom bör regler
och kriterier utarbetas för erhållande av licensrättigheter.
Vidare bör klarläggas hur man bör kontrollera att reglerna
efterföljs.
Riskerna för att Sverige och de svenska alkoholbolagen
redan efter EES-avtalets ikraftträdande blir indragna i
diskrimineringsprocesser är stora. EG:s
konkurrensansvarige Sir Leon Brittan har sedan länge
deklarerat att han kommer att ta upp de svenska
alkoholmonopolen. Vid EES-avtalets ikraftträdande
kommer svenska aktörer att anmäla de svenska monopolen
för diskriminering. Om monopolfrågan är anhängiggjord i
domstol/domstolar innan Sverige slutförhandlat sitt
medlemskap i EG, men om EES-avtalet gäller, kommer
den slutliga lösningen för svensk alkoholhantering att
bestämmas av domstolarna.
Följderna för svensk alkoholindustri av ovanstående
utveckling blir utomordentligt allvarliga. Allting tyder
enligt vår mening på att det är omöjligt att på sikt behålla
alla de svenska alkoholmonopolen. Detta innebär också att
bolagen, om deras framtid inte ska äventyras, måste ges
möjlighet att redan nu förbereda sig för en fri marknad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skyndsamt utreda formerna
för import och export samt distribution och försäljning av
alkohol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för vilka monopol som
kan avvecklas och vilka regler som krävs för
upprätthållandet av en nationell alkoholpolitik.
Stockholm den 21 januari 1993
Wiggo Komstedt (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Elving Andersson (c)