Familjerådgivning har funnits i Sverige sedan 1951. Den
gångna 40-årsperioden torde vara närmast unik för en
samhällelig verksamhet i så avseende att en icke-
obligatorisk verksamhet blivit så utnyttjad, rönt så stor
uppskattning och fått så gott renommé som
familjerådgivningen har.
Utformning och metodutveckling har huvudsakligen
skett utifrån personalens egna satsningar. Styrning och stöd
från de lokala huvudmännen har varierat. Stor enhetlighet
angående målsättning och metodik har kunnat utformas
tack vare familjerådgivarnas egen intresseorganisation
(KLFR). 1988 var
antalet byråer 45 st, varav 33 st hade
landstingskommunalt huvudmannaskap. Verksamheten är
ojämnt utbyggd över landet.
Ett antal statliga utredningar och motioner i riksdagen
har från 1965 och
framåt berört familjerådgivningen.
Familjerådgivningens värde framhålls i stort sett
reservationslöst; den är en billig, effektiv och tidig
behandlingsinstans. Den förebygger och motverkar
utveckling mot allvarligare psykiska störningar och negativa
sociala konsekvenser. Den är både direkt och indirekt av
stort värde för barns trygghet, psykiska hälsa och
uppväxtvillkor.
Parallellt med att familjerådgivningen utvecklats till en
välrenommerad samhällsservice har verksamheten haft en
otrygg existens och på olika sätt ifrågasatts på grund av att
ingen huvudman har ålagts ansvar för att driva
familjerådgivning. Många huvudmän uttalar tydligt att i
tider med kärv ekonomi är man tvungen att avveckla icke-
obligatorisk verksamhet för att kortsiktigt dra ner på
kostnaderna. Paradoxalt nog tycks man samtidigt vara klar
över att familjerådgivning är en lönsam verksamhet som
förhindrar negativa och kostsamma konsekvenser av
exempelvis dåligt lösta separationer och
samlevnadskonflikter.
Det av regeringen sedan länge aviserade
ställningstagandet till huvudmannaskapet för
familjerådgivningen måste nu snarast föreläggas riksdagen
för beslut. Vi hemställer om att riksdagen beslutar att ge
regeringen detta tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för
familjerådgivningen.
Stockholm den 25 januari 1993
Berit Andnor (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Winberg (s)