Sverige är känt för en restriktiv narkotikapolitik, ett
prioriterat område på alla nivåer i samhället. Nu hotas,
genom besparingar inom olika områden, samhällets
intentioner om en kraftfull kamp mot narkotikan.
Under 1992 ökade beslagen av narkotika, vilket tyder på
en ökad införsel, som i sin tur innebar dumpade priser i
missbrukarledet för att skapa fler missbrukare och en större
efterfrågan av narkotika. Det är inte bara införseln av
narkotika som ökar utan också olika typer av
dopingpreparat och anabola steroider.
Det krävs samlade insatser av tull, polis och
kriminalvård för att stoppa narkotikan. Varje verksamhet
måste prioritera insatserna mot narkotikan. Ska detta
lyckas måste också efterfrågan av narkotika minskas.
Härvidlag är insatser för att motivera missbrukare att ta itu
med sin situation och skapa tillgång till vård och behandling
en förutsättning för att nå resultat.
Narkomanvården håller på att nedrustas. Det sker i en
tid när nya preparat introduceras på marknaden och porten
till EG kommer att öppnas, vilket troligen innebär att
narkotikatillgången ökar ytterligare.
Kommuner och landsting gör besparingar genom att helt
eller delvis skära bort vården för missbrukare men det är en
kortsiktig åtgärd. Det är faktiskt få insatser som är så
samhällsekonomiskt lönsamma som en framgångsrik
missbrukarvård. Detta är belagt i ekonomiska termer av
exempelvis FoU-byrån inom Stockholms socialförvaltning
och av forskare vid Oslo universitet.
Missbrukaren kostar samhället stora summor pengar i
form av sjukhusvård, akutinsatser av alla slag,
sjukpenninng och sjukpensioner, polisingripanden, våld,
inbrott och skadegörelse. Andra kostnader är naturligtvis
produktionsbortfallet och att missbrukare är skrala
skattebetalare.
Vi känner en stor oro över vad som händer inom
missbruksvården, uppsökande verksamhet skärs bort, det
finns inte resurser till institutionsplaceringar och
behandlingshem läggs ner. Detta har ersatts av öppenvård
enbart av ekonomiska skäl.
De senaste årens brister inom den offentliga vården och
saknaden av ett varierat utbud inom privat vård samt
bristen på samordning och styrning har gjort att
utvecklingen inom missbruksvården inte stämmer överens
med behoven. Tunga missbrukare med dålig prognos,
kvinnor, psykiskt störda och HIV-positiva har mycket få
möjligheter att få den hjälp de är i behov av.
Länsstyrelsens möjligheter att följa upp samhällets
intentioner när det gäller missbruksvården har fått stå
tillbaka för andra arbetsuppgifter på grund av bristande
resurser. Dessutom är de regler som styr
tillståndsverksamheten alltför vaga.
Kriminalvårdsstyrelsen redovisar i sin
anslagsframställan de hinder som uppkommmit genom att
kommunerna inte tar sitt kostnadsansvar när det gäller
kontraktsvård och placering enligt 34
§ KvaL. Fängelse blir då enda alternativet för
missbrukaren i stället för en behandling som kunnat göra
honom missbruksfri.
Trots att frivilligvården har kunnat visa resultat i arbetet
med missbrukare, vilket inte tvångsvården hittills har
klarat, är det frivilligvården som krymps och tvånget som är
på frammarsch.
I ett frågesvar 26/5 1992 angående missbruksvården sade
socialministern: ''Jag förutsätter därför att
narkotikamissbrukare trots kravet på hårda prioriteringar
inte kommer att berövas den vård de behöver.''
Men det kan konstateras att socialministerns intentioner
om tillgång till vård inte har infriats. Besparingar och
neddragningar drabbar de mest utsatta grupperna i
samhället. Det får konsekvenser för samhällsekonomin och
dessvärre kan det gälla liv eller död för människor.
Samhället måste ta sitt ansvar.
Det behövs en rad olika åtgärder för att få en väl
fungerande missbruksvård som kan tillgodose de behov som
finns.
Anabola steroider och dopingpreparat har troligen ökat
i takt med populariteten att ägna sig åt kroppsbyggnad. Det
har under senare tid visats att dessa påverkar inte bara
kroppen utan också psyket. De kan ge upphov till
aggressivitet. Användaren utgör en fara både för sig själv
och andra. En sådan användning kan jämställas med
missbruk av narkotika.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder inom
missbrukarvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användning av
dopningspreparat.
Stockholm den 26 januari 1993
Birthe Sörestedt (s)
Bengt Silfverstrand (s)