I 6 § socialtjänstlagen (SFS l980:620, omtryck l988:87l)
regleras rätten till bidrag. Allmänt vägledande skall vara
respekt för människors självberoenderätt och integritet.
Såsom påtalats i motion l99l/92:SoU247 förekommer
tyvärr i ej ringa omfattning missbruk av bidrag (Bet.
l992/93:SoU). Bidragen används icke till det uppgivna
ändamålet, vilket i praktiken innebär att tredje part, ofta en
hyresvärd eller en varuleverantör, indirekt fått överta
betalningsskyldigheten för socialbidraget, t.ex.
hyreskostnaden och telefonräkningen, medan
socialmyndigheten anser sig ha gjort sitt i lagens mening.
Resultatet blir således att socialtjänstlagen sanktionerat en
asocial, rentav kriminell verksamhet, vilket knappast kan
vara intentionen.
Däremot åtager sig ej socialmyndigheten att hjälpa vare
sig ekonomiskt eller praktiskt den drabbade tredje parten
utan hänvisar blott till möjligheten att väcka
skadeståndstalan i ett civilmål vid tingsrätten. Detta är ofta
en arbetskrävande utväg med en illusorisk effekt, även vid
ett bifall till talan eftersom den tilltalade i regel saknar
tillgångar, rentav avvikit ur riket.
Med vissa ändringar i socialtjänstlagen borde enkla
lösningar stå till buds. 33 § reglerar återkrävande av
ekonomisk hjälp medan 37 § medgiver befrielse för
myndigheten att vidtaga dylik åtgärd, tydligen
skönsmässigt. Från allmänpreventiv synpunkt bör detta ej
vara möjligt och paragrafen således avskaffas. I 34 § bör i
gengäld intagas ett stadgande att ärende obligatoriskt
överlämnas till kronofogdemyndigheten efter anmälan från
tredje part vartill bidraget enligt uppgivet ändamål skulle ha
betalts.
Likaså bör överklaganderätten enligt 73 § jämväl
utsträckas till den tredje part som berörts av
socialmyndighetens beslut och således kan överblicka
uppkommet missbruk. Överklagandet bör i dylikt fall gälla
inhibition.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i
socialtjänstlagen att skadeverkningar av bidragsmissbruk
undanröjs.