De äldre är en resurs i samhället som det borde finnas möjlighet att tillvarata bättre än vad som görs i dag. Den stora och snabbt växande gruppen äldre människor är inte representerade tillnärmelsevis i lika hög grad som andra grupper i politiskt valda organ och församlingar. Var fjärde röstberättigad innevånare är pensionär.
I många andra länder ser man vederbörligt de äldre som en ovärderlig källa för ömsesidigt utbyte av kunskaper och livserfarenhet, som rådgivare eller beslutsfattare. Av någon anledning har de äldre i Sverige i modern tid inte fått samma uppmärksamhet och inflytande.
Till skillnad från ungdomar, idrottare och arbetstagare, finns det ingen i regeringen som har det övergripande ansvaret för pensionärernas situation.
Med tanke på den stora betydelse pensionärerna har för hela samhället vore det emellertid rimligt om gruppen äldre människor fick en speciell tales- och kontaktperson i regeringen. De äldre utgör en synnerligen värdefull resurs. Om den utnyttjas rätt och fick komma till tals på regeringsnivå skulle de äldre ha större möjligheter att positivt påverka samhällsutvecklingen.
En äldreminister i regeringen kunde föra pensionärernas talan i de övergripande frågor som främst berör dem. Liksom andra ministrar rör sig ute i samhället och fångar upp stämningar bland väljarna kunde en äldreminister på liknande sätt skaffa sig speciell insikt om vad som är viktigt för denna åldersgrupp. Och de äldre hade en speciell regeringsmedlem att vända sig till när de vill påverka. Detta skulle kunna leda till exempelvis bättre planering av äldrevården.
Uppdraget som äldreminister kunde, likt ungdomsministern, tillfogas en annan ministerbefattning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en särskild äldreminister.
Stockholm den 20 januari 1993 Pontus Wiklund (kds) Märtha Gårdestig (kds) Margareta Viklund (kds)