De äldre är en resurs i samhället som det borde finnas
möjlighet att tillvarata bättre än vad som görs i dag. Den
stora och snabbt växande gruppen äldre människor är inte
representerade tillnärmelsevis i lika hög grad som andra
grupper i politiskt valda organ och församlingar. Var fjärde
röstberättigad innevånare är pensionär.
I många andra länder ser man vederbörligt de äldre som
en ovärderlig källa för ömsesidigt utbyte av kunskaper och
livserfarenhet, som rådgivare eller beslutsfattare. Av någon
anledning har de äldre i Sverige i modern tid inte fått samma
uppmärksamhet och inflytande.
Till skillnad från ungdomar, idrottare och arbetstagare,
finns det ingen i regeringen som har det övergripande
ansvaret för pensionärernas situation.
Med tanke på den stora betydelse pensionärerna har för
hela samhället vore det emellertid rimligt om gruppen äldre
människor fick en speciell tales- och kontaktperson i
regeringen. De äldre utgör en synnerligen värdefull resurs.
Om den utnyttjas rätt och fick komma till tals på
regeringsnivå skulle de äldre ha större möjligheter att
positivt påverka samhällsutvecklingen.
En äldreminister i regeringen kunde föra pensionärernas
talan i de övergripande frågor som främst berör dem.
Liksom andra ministrar rör sig ute i samhället och fångar
upp stämningar bland väljarna kunde en äldreminister på
liknande sätt skaffa sig speciell insikt om vad som är viktigt
för denna åldersgrupp. Och de äldre hade en speciell
regeringsmedlem att vända sig till när de vill påverka. Detta
skulle kunna leda till exempelvis bättre planering av
äldrevården.
Uppdraget som äldreminister kunde, likt
ungdomsministern, tillfogas en annan ministerbefattning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en särskild
äldreminister.
Stockholm den 20 januari 1993
Pontus Wiklund (kds)
Märtha Gårdestig (kds)
Margareta Viklund (kds)