Sedan den 1 juli 1992 förbjuder lagen om förbud mot
vissa dopningsmedel (SFS 1991:1969) bl.a. olovlig
tillverkning, olovlig överlåtelse och olovligt innehav av
dopningsmedel. Påföljden kan bli fängelse i högst två år
eller för ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader.
I lagen regleras som dopningsmedel endast speciellt angivna
preparat, som manligt könshormon, mänskligt
tillväxthormon och anabola steroider samt medel som ger
en ökad frisättning av sådana ämnen i människokroppen.
Förteckningen är åtskilligt snävare än idrottens lista över
förbjudna preparat. Viss narkotika som amfetamin eller
läkemedel som betablockerare, vilka kan användas även vid
dopning i idrottssammanhang, berörs inte av den nya lagen.
Syftet med dopningslagen är att stärka samhällets och
idrottens möjligheter att förebygga och hejda den illegala
handeln med dopningsmedel.
Dopningslagen bestraffar inte själva konsumtionen
(intaget) av dopningsmedel. Lagen försvagas därigenom på
en avgörande punkt. Med hänsyn till att
dopningsmissbruket har ökat under senare år och att en rad
undersökningar visat vilka allvarliga störningar på
kroppsliga, själsliga och sociala funktioner som kan drabba
dopningsmissbrukare är det angeläget att samhället skaffar
sig en ändamålsenlig lagstiftning. Idrottens interna regler
har visat sig vara klart otillräckliga. Det finns idag ingenting
som talar för att dopningslagen i sin nuvarande lydelse
kommer att nå sitt syfte. Kontrollpolitiska erfarenheter från
narkotikaområdet visar att samhället aldrig kommer att
kunna hejda missbruket av medel genom att endast
bekämpa det illegala utbudet. Samhället måste skaffa sig
möjligheter att ingripa även mot den olovliga efterfrågan på
dopningsmedel. Denna efterfrågan är samtidigt den
konsumtion som vållar alla skador och störningar av
dopningsmedel.
Vid bedömning av dopningslagens möjligheter att bli ett
ändamål enligt instrument för att bekämpa missbruket av
dopningsmedel, låter sig vissa jämförelser göra med
erfarenheterna från narkotikakontrollen. De
inskränkningar som infördes i fråga om tvångsmedel för
bevisande av narkotikamissbruk, när riksdagen 1988 beslöt
att kriminalisera narkotikamissbruket, ledde också till att
lagen ej kunde tillämpas praktiskt i någon större
utsträckning. Först under innevarande riksmöte har
regeringen genom en proposition (1992/93:142) föreslagit
att urinprov skall bli tillåtna vid misstanke om
narkotikamissbruk. Rent tekniskt görs det genom att
fängelse i högst sex månader införs i straffskalan. Ett
formellt fängelsestraff måste enligt rättegångsbalken finnas
för att urinprov, husrannsakan m.m. skall få användas som
tvångsmedel. Fängelsestraff behöver dock inte utdömas.
Nära till hands ligger en jämförelse med snatteri. För detta
brott döms ingen till fängelse, men fängelsebestämmelsen
är nödvändig för att butikskontrollanter skall få avvisitera
misstänkta snattare.
Erfarenheten från narkotikakontrollen talar för att även
det olovliga bruket av dopningsmedel straffbelägges och att
ett formellt fängelsestraff införes i straffskalan för att
kroppsprover skall kunna användas.
Rent tekniskt görs detta enklast genom att till de
straffbara gärningarna i lagen om förbud mot vissa
dopningsmedel (2§) lägges som en särskild punkt ''7.
konsumeras''. I specialmotiveringen bör ordet
''konsumtion'' definieras som varje medveten tillförsel av
dopningsmedel till den egna kroppen vare sig den utförs av
den dopade själv eller någon annan.
Dopningslagens bestämmelser om förbud mot
konsumtion av dopningsmedel kommer dock att vara svår
att tillämpa även med en sådan komplettering. I de flesta
fall kan en utomstående person inte avgöra ifall en individ
olovligen konsumerar dopningsmedel. Vid
dopningsmissbruk förekommer inga tydliga russymptom
som vid narkotikamissbruk. Först efter en längre
observationstid, där onormala biologiska effekter kan
påvisas, torde en misstanke om dopningsmissbruk kunna
underbyggas.
Dopningslagens bestämmelser måste därför
kompletteras med tydliga riktlinjer om under vilka
omständigheter kroppsprov skall få användas. För att
provtagningen skall få allmänpreventiva effekter måste den
vara möjlig även utan att specifik misstanke föreligger. Den
måste också kunna vara möjlig även utan att specifik
misstanke föreligger. Den måste också kunna utföras vid
träning. Även om det inte rör sig om missbruk av något
rusframkallande ämne bör man kunna dra vissa paralleller
med trafiknykterhetsundersökningarna. Sådana tillåts
numera även utan att en viss förare på föregivna skäl pekas
ut som misstänkt. Genom dylika undersökningar har det
varit möjligt för den svenska polisen att bringa ned
trafikonykterheten till en internationellt sett
utomordentligt låg frekvens i vardags- och helgtrafik.
Med hänsyn till att regeringsformen ger medborgarna
skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp utan stöd i lag är
det angeläget att klara bestämmelser utfärdas om
provtagning. Här står samhällets och idrottens intressen att
skapa ändamålsenliga former för provtagning vid
dopningsmisstanke mot grundlagens krav på värn av den
personliga integriteten. En rimlig balans mellan motstridiga
intressen vore att personer som deltar i idrottstävling
arrangerad av myndighet eller av organisation som uppbär
statliga eller kommunala bidrag samt personer som tränar i
lokaler som uppbär sådana bidrag eller mot avgift upplåtes
till allmänheten i samband med träning eller tävling skulle
kunna underkastas kroppsvätskeprov för att påvisa
dopningsmissbruk.
Bestämmelserna om provtagning bör införas i en
särskild paragraf i dopningslagen.
För den enskilde dopningsmissbrukaren behöver en
generell provtagning inte medföra några allvarliga men.
Tvärtom visar all erfarenhet att en tidig upptäckt kan vara
avgörande för att med rimliga insatser kunna styra en
individ bort från dopningsmissbruket. För att påföljden vid
konstaterat dopningsmissbruk skall bli en hjälp för
individen att komma ur missbruket bör påföljden i första
hand omfatta en villkorlig fängelsedom med föreskrifter om
att varje vecka under ett halvår lämna urinprov för att visa
att de ej nyttjar dopningsmedel. De som eventuellt behöver
medicinsk eller psykiatrisk rådgivning eller behandling bör
kunna erbjudas sådan under övervakningstiden.
Ett samlat program som även omfattar insatser av
ovannämnda slag riktade mot den enskilda konsumtionen
av dopningsmedel skulle kunna bli en verkningsfull hjälp
både för dopningsmissbrukarna, för idrotten och för
samhället att komma till rätta med det allvarliga
dopingsmissbruket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att i 2 § lagen om förbud mot
vissa dopningsmedel (SFS 1991:1969) införa tillägget ''7.
konsumeras'',
2. att riksdagen beslutar att specialmotiveringen till 2 § 7
lagen med förbud mot vissa dopningsmedel (SFS
1991:1969) ges följande lydelse: ''Med konsumtion av
dopningsmedel förstås varje medveten tillförsel av
dopningsmedel till den egna kroppen vare sig den utförs av
den dopade själv eller någon annan'',
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bestämmelser för provtagning
för att spåra dopningspreparat.
Stockholm den 20 januari 1993
Karin Israelsson (c)