Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen ställt sig bakom det
av WHO rekommenderade målet att sänka
alkoholkonsumtionen med 25 procent till år 2000.
Socialstyrelsen presenterade i januari 1990 ett program för
hur detta skall gå till. I siffror räknat skall konsumtionen
minska från ca 6,4 liter ren alkohol per vuxen svensk till ca
5 liter. Programmet är enligt vår mening alltför begränsat;
det är mest inriktat på att inskränka alkoholkonsumtionen
på restauranger. Frågan är om det är här som de stora
problemen skapas. Den mesta alkoholen dricks på andra
ställen. Därutöver skall informationsinsatser medverka till
den övriga minskningen.
En svaghet i Socialstyrelsens program är oviljan att ta itu
med den oregistrerade konsumtionen. På det området
berörs egentligen bara den tullfria införseln av alkohol.
Denna anses av Socialstyrelsen utgöra 10 procent av den
totala konsumtionen. Ett avskaffande av den tullfria
införseln skulle således minska totalkonsumtionen med 10
procent. Detta kräver emellertid att siffran för den totala
konsumtionen ökas med den tullfria införseln, eftersom
denna hittills aldrig räknats in i ovan angivna 6,4 liter per
invånare.
Uppgiften att den tullfria införseln skulle utgöra ca 10
procent av totalkonsumtionen bygger sannolikt på CANs
''Rapport 89'', där man gör en uppskattning av införseln år
1979. Vidare konstateras i rapporten att det under 1980-
talet inte skett ''några större förändringar i antalet resor till
utlandet'' varför 1979 års förhållanden skulle vara desamma
tio år senare. Det är anmärkningsvärt att ett statligt organ
som CAN inte anser att resandet ökat under 1980-talet, ett
årtionde då t.ex. trafiken mellan Stockholm och Finland
nära nog fördubblats, flygtrafiken på Arlanda genomgått en
expansion av exceptionellt slag och resandet över Öresund
bara ökat och ökat. Att den enorma utvecklingen av
resandet också lämnat spår efter sig i form av väsentligt
ökad införsel av tullfri sprit är troligt.
Till den ökade införseln under 1980-talet kommer laglig
och olaglig hemtillverkning av vin och sprit. Vid ett möte i
den internationella organisationen ICAA (International
Council of Alcohol and Addiction) den 4 augusti 1988 i Oslo
framträdde den i Norden mycket högt ansedde
alkoholforskaren Esa Österberg och hävdade att den
oregistrerade alkoholkonsumtionen i Sverige, tullfri
införsel och smuggling oräknade, skulle uppgå till 31
procent av den registrerade.
Det finns alltså anledning att anta att den verkliga
alkoholkonsumtionen i Sverige är större än den antagna,
kanske 50 procent högre än vad den registrerade
konsumtionen visar.
Att den verkliga alkoholkonsumtionen är så hög som vi
påstår verifieras av utskottet när utskottet vid förra
riksmötet behandlade en liknande motion. Där redovisas
att en studie visat att svensk alkoholkonsumtion om all
konsumtion räknas egentligen är 9,4 liter per person och år.
Det är denna konsumtionsnivå som skall angripas och då
räcker inte de beräknade åtgärder som nu vidtas.
Ett arbete för att minska alkoholkonsumtionen med 25
procent till sekelskiftet kan alltså inte bara inriktas på att
minska den registrerade konsumtionen. Vi tror att alla på
ett mycket bättre sätt skulle förstå problemen och också
acceptera de åtgärder som måste vidtas, om man uppfattar
att samhället tar itu med hela alkoholkonsumtionen. Om
bara den registrerade alkoholkonsumtionen angrips är det
stor risk att det i så fall inte blir någon verklig minskning
alls. Det är också anmärkningsvärt att Socialstyrelsen fäster
så litet avseende vid den oregistrerade konsumtionen. Att
eliminera den innebär ju att WHO-målet med marginal
torde vara infriat och ytterligare begränsningar av legal
försäljning och servering inte skulle behöva vidtas.
Vi vidhåller vårt krav om speciell utreding för att komma
till rätta med hela alkoholkonsumtionen och då speciellt
den oregistrerade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade
alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder
för att minska denna konsumtion.
Stockholm den 19 januari 1993
Lennart Brunander (c)
Birgitta Carlsson (c)