Tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare är en mycket svår och särpräglad verksamhet. De som vårdas är i många fall negativa till vårdinsatserna förutom att de oftast är i en mycket dålig fysisk och psykisk kondition.
De institutioner som används för tvångsvården måste därför vara ''låsbara'' och bemannade med mycket personal. Institutionerna är dessutom förhållandevis små. Kostnaderna för tvångsvården är därför mycket hög. Kostnaden blir än högre om vi relaterar dem till resultaten av vårdinsatserna.
Vid sidan av dessa tvångsinstitutioner, vilka drivs under socialtjänstlagen, ansvarar staten för ca 4 000 fängelseplatser per år. Dessa platser upptas till en icke oansenlig del av vuxna narkotikamissbrukare. Mycket talar för att staten borde samordna sina insatser när det gäller tvångsvård av narkotikamissbrukare. Jag anser att kriminalvården borde bli huvudman för denna vård. På fängelserna finns i dag det ''perfekta tvånget''. Inlåsning, bevakning och kontroll är rutin sedan mycket lång tid. Fängelserna kan därför ansvara för behovet av inlåsning och drogfrihet -- vilket är en nödvändighet vid inledningen av varje seriöst vårdförsök. Fängelserna kan sedan tillägna sig kompetens när det gäller vård och behandling av missbrukare, samt även ansvara för driften av öppnare institutioner, dit missbrukaren kan flytta allteftersom han/hon visar prov på förmåga, vilja och lämplighet härför.
Sammanfattningsvis skulle staten genom ovan föreslagna samordning dels spara pengar, dels effektivisera och förbättra tvångsvården av vuxna narkotikamissbrukare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare.
Stockholm den 19 januari 1993 Widar Andersson (s)