Tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare är en
mycket svår och särpräglad verksamhet. De som vårdas är i
många fall negativa till vårdinsatserna förutom att de oftast
är i en mycket dålig fysisk och psykisk kondition.
De institutioner som används för tvångsvården måste
därför vara ''låsbara'' och bemannade med mycket
personal. Institutionerna är dessutom förhållandevis små.
Kostnaderna för tvångsvården är därför mycket hög.
Kostnaden blir än högre om vi relaterar dem till resultaten
av vårdinsatserna.
Vid sidan av dessa tvångsinstitutioner, vilka drivs under
socialtjänstlagen, ansvarar staten för ca 4 000
fängelseplatser per år. Dessa platser upptas till en
icke oansenlig del av vuxna narkotikamissbrukare. Mycket
talar för att staten borde samordna sina insatser när det
gäller tvångsvård av narkotikamissbrukare. Jag anser att
kriminalvården borde bli huvudman för denna vård. På
fängelserna finns i dag det ''perfekta tvånget''. Inlåsning,
bevakning och kontroll är rutin sedan mycket lång tid.
Fängelserna kan därför ansvara för behovet av inlåsning och
drogfrihet -- vilket är en nödvändighet vid inledningen av
varje seriöst vårdförsök. Fängelserna kan sedan tillägna sig
kompetens när det gäller vård och behandling av
missbrukare, samt även ansvara för driften av öppnare
institutioner, dit missbrukaren kan flytta allteftersom
han/hon visar prov på förmåga, vilja och lämplighet härför.
Sammanfattningsvis skulle staten genom ovan
föreslagna samordning dels spara pengar, dels effektivisera
och förbättra tvångsvården av vuxna narkotikamissbrukare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvångsvård av vuxna
narkotikamissbrukare.