Sverige är ett av de länder i världen som har äldst
befolkning. År 1950 var andelen personer 65 år och äldre i
befolkningen drygt 10 % och för närvarande utgör andelen
ungefär 18 %. År 2025 förväntas personer 65 år och däröver
utgöra 21 % av befolkningen.
Ökningen av de allra äldsta har under de senaste
decennierna varit kraftig och ställt stora krav på samhällets
utbyggnad av service och vård. Sedan 1950 har antalet
personer 80 år och däröver ökat från 107 000 till 369 000
personer år 1990. Ökningen förväntas fortsätta fram till
sekelskiftet med nästan 80 000 personer.
De flesta äldre förblir friska högt upp i åren. Generellt
sett är 70-åringar i dag mer vitala än vad 70-åringar var för
tio år sedan. De flesta bor i eget boende och klarar sig utan
hemtjänst.
Den förändrade ålderssammansättningen har stor
inverkan på behovet av service och vård. I åldrarna 85-90 år
bor var tredje kvinna och var fjärde man på institution
medan i åldrarna 90 år och däröver motsvarande andel är
drygt varannan kvinna och 45 % av männen. Behovet av
service, omsorg och vård ökar kraftigt med stigande ålder.
Äldres andel av den totala sjukvårdskonsumtionen har
ökat. Förekomsten av många sjukdomar t.ex.
demenssjukdomar och cancer ökar med stigande ålder. Ca
20 % av 80-åringarna bedöms vara åldersdementa och
nästan varannan bland 95-åringarna.
Medan andelen mycket gamla ökat kraftigt i Sverige
under de senaste decennierna har inte utvecklingen varit
lika dramatisk i övriga europeiska länder. Under 90-talet
kommer emellertid flera av dem att ha samma utveckling
som vi tidigare haft och man kommer i dessa länder att vilja
ta del av de erfarenheter vi gjort i uppbyggnaden av vår
äldreomsorg. Redan i dag har ett sådant intresse kunnat
märkas.
Ädel
Under 1980-talet utreddes äldreomsorgen grundligt.
Äldreberedningen lade sitt förslag 1987 och
äldredelegationen tillsattes. Regeringen lade sin
proposition ''Ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m.'' med utredningarna som grund och
riksdagen tog ställning i december 1989. Riksdagens
majoritet för förslaget bestod av socialdemokrater och
folkpartister.
Beslutet som trädde i kraft 1 januari 1992 innebär att
kommunerna ges ett samlat ansvar för äldreomsorgen. Allt
boende för äldre, även på sjukhemmen, blir ett ansvar för
kommunen. Kommunen blir också ansvarig för de
sjukvårdsinsatser som ges vid de särskilda boendeformerna,
undantaget läkarinsatserna. Hemsjukvården blir kvar hos
landstingen såvida inte kommun och landsting kommer
överens om att kommunen ska överta ansvaret. Hela
primärvården kan på försök överföras till kommunen i de
fall kommun och landsting är överens om att så ska ske.
Kommunerna får ett betalningsansvar för såvål patienter
inom den somatiska långtidssjukvården som medicinskt
färdigbehandlade inom akutsjukvården.
Denna reform är sannolikt en av 90-talets mest
omfattande och innebär att drygt 20 miljarder kronor
överfördes från landstingen till kommunerna. Många
kritiserade reformen och utmålade försämringar för de
äldre. Socialstyrelsen som har uppgiften att utvärdera
reformen har i september lämnat en första utvärdering. Det
är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån denna
utvärdering, bara åtta månader efter reformens
genomförande, dra några säkra slutsatser om hur det har
gått. Dock kan man konstatera att hittills har inte
olyckskorparna fått rätt. Trots att det rör sig om en stor
reform där övergångsproblem fanns att vänta förefaller det
som om det gått relativt smidigt. Den förändring som är
mest anmärkningsvärd är att antalet medicinskt
färdigbehandlade på sjukhusen minskat drastiskt, vilket var
ett av syftena med reformen.
Boendet
Mycket av debatten kring äldreomsorgen har rört
boendefrågor. Olika trender har rått under olika tider. Så
byggdes det under 60-talet främst ålderdomshem, under 70-
talet sjukhem och servicebostäder, under 80-talet fortsatt
servicebostäder men också en satsning på kvarboende
genom en utbyggnad av hemtjänst och hemsjukvård. För
tillfället sker bl.a. genom riktade bidrag en utbyggnad av
gruppboendet främst för äldre med senildemens. Dessutom
bildas på olika håll i landet s.k. seniorboende.
Det har funnits skäl för de olika satsningarna under
årens lopp. T.ex. är anledningen till dagens satsning på
gruppboende den stora brist i förhållande till behovet som
finns av denna typ av boende. Utvecklingen i dag pekar
annars på att gränsen mellan olika boendeformer för äldre
håller på att suddas ut. Det finns i dag knappast någon
skillnad mellan nya sjukhem och ålderdomshem när det
gäller boendestandard. Bostäder med s.k.
ålderdomsstandard byggs i dag inom det ordinarie
bostadsbeståndet och fungerar ibland som gruppboende
o.s.v.
För framtiden är det inte så viktigt att kategorisera olika
typer av boende och centralt styra vilken typ som ska
prioriteras. Dessa avvägningar får göras som när det gäller
annan bostadsplanering på lokal nivå. Det viktiga är att det
finns ett varierat utbud av bostäder för äldre så att olika
behov och önskemål kan tillgodoses.
Ett oavvisligt villkor måste emellertid vara att alla
bostäder görs tillgängliga för människor med
funktionshinder.
Äldre människor får ofta funktionsnedsättningar och då
måste bostaden vara tillgänglig så att inte
funktionsnedsättningen tvingar fram en flyttning. Det är
också viktigt att människor med funktionsnedsättningar kan
ta sig till och från sin bostad, t.ex. att hissar finns, och att
yttermiljön är tillgänglig.
Förutom att tillgänglighetsaspekten ska finnas med vid
all bostadsplanering är det viktigt att ha i minnet att en
bostad under sin livstid kommer att inrymma olika
hyresgäster med olika behov och önskemål.
Det är också väsentligt att bostadsstödet till pensionärer
är så väl tilltaget att det blir möjligt för alla pensionärer att
kunna välja nya eller renoverade tillgängliga bostäder.
Av betydelse för om nya tillgängliga bostäder kommer
att skapas och om äldre bostäder kommer att göras
tillgängliga för personer med funktionshinder är hur
bostadsfinansieringssystemet utformas och hur stödet till
ombyggnad och reparationer till bostäder utformas. Man
kan konstatera att den bostadspolitik som bedrives av den
borgerliga regeringen och som innebär att väldigt få nya
tillgängliga lägenheter tillkommer får negativa
konsekvenser på det socialpolitiska området.
Färdtjänst och kollektivtrafik
För att kunna föra ett aktivt liv är det för de äldre viktigt
att de kollektiva färdmedlen fungerar bra. De behövs för att
man ska kunna nå affärer, vårdcentraler,
föreningsverksamhet m.m.
Många äldre klarar p.g.a. funktionsnedsättningar inte av
den ordinarie kollektivtrafiken. De är beroende av en
fungerande färdtjänst. Färdtjänsten har byggts ut kraftigt
under 70- och 80-talet, men tendensen under senare år är
på en del håll inskränkningar i tillgängligheten t.ex. när det
gäller antalet tillåtna resor och betydande avgiftshöjningar.
Det är viktigt att färdtjänsten ses som ett komplement till
kollektivtrafiken med en tillgänglighet som motsvarar
denna.
Det är angeläget att länstrafiken runt om i landet skapar
en kollektivtrafik som omfattar alla, d.v.s. att en
länsfärdtjänst byggs upp.
Vård och omsorg
Allteftersom de äldres allmäntillstånd blivit sämre har
det ofta hänt att de blivit tvungna att flytta mellan olika
boendeformer för att också få en bättre vård och omsorg.
Det har inte varit ovanligt att personer fått flytta från sin
bostad till ett serviceboende, därifrån kanske till ett
ålderdomshem och slutligen till långvården. De många
flyttningarna har ofta varit av ondo. De äldre har haft svårt
att byta miljö och blivit förvirrade.
Inriktningen borde i stället vara att vården och omsorgen
söker sig till de människor som är i behov av den.
Flyttningar för äldre kan inte alltid undvikas och är ibland
naturligtvis önskvärda men bör minimeras. Om det är
nödvändigt för en äldre att flytta till en särskild boendeform
är det ofta bäst om flyttningen kan ske i närområdet.
Kontinuitet när det gäller sociala kontakter liksom när det
gäller personal inom vården och omsorgen kan då
upprätthållas.
Gränsen mellan vad som är vård och omsorg är flytande.
Det viktiga för de äldre är att den finns lätt tillgänglig och
ges av personal som har kompetens och som inger trygghet.
Olika personalkategorier behövs inom vården och
omsorgen och de behöver samverka och bidra med sin
kompetens. Utgångspunkten måste vara den äldres behov
och önskemål.
Under 80-talet uppmärksammades de brister som finns i
vården och omsorgen om de dementa. Särskilt
uppmärksammades bristen på ett lämpligt boende. Därför
avsattes två miljoner kronor i Ädelreformen för att
stimulera ett ökat byggande av gruppboende runt om i vårt
land. Stimulansen har hittills gett avsedd effekt, d.v.s.
antalet gruppboende ökar.
Brist finns också då det gäller dagvård. Dagvård, gärna
lätt tillgänglig i närområdet, ger ofta en utmärkt stimulans
för många äldre samtidigt som anhöriga kan få avlastning.
Ett annat sätt att stödja anhöriga i deras arbete är att
skapa fler s.k. avlastningsplatser.
Det finns olika demenssjukdomar. Den vanligaste är
Alzheimers sjukdom. För att rätt åtgärder ska kunna sättas
in så tidigt som möjligt är det angeläget att möjligheterna
till en snabb och säker diagnostisering förbättras.
Äldre invandrare
Vi har en relativt stor invandring till Sverige. En del av
de som invandrar är äldre. De har precis som de som växt
upp i Sverige behov av vård och omsorg. Ofta har de p.g.a.
språksvårigheter och p.g.a. att de inte vet hur det svenska
systemet fungerar svårt att att få sina behov tillgodosedda.
Det är viktigt med en uppsökande verksamhet och en aktiv
information till t.ex. invandrarföreningarna om hur vår
äldreomsorg fungerar.
Det är också viktigt att den personal som arbetar inom
vård och omsorg under sin utbildning och fortbildning får
kännedom om olika kulturer, för att därigenom i sitt arbete
få ökad säkerhet då man möter äldre invandrare.
Personal
Personalen är den viktigaste resursen inom
äldreomsorgen. Det är personalen som direkt möter de
äldre, tar emot önskemålen och känner behoven. Besluten
om vilken service, vård och omsorg som ska ges ska ske
tillsammans med den äldre och dennes anhöriga. Därför bör
så mycket som möjligt av ansvaret lämnas till dem som har
daglig kontakt med de äldre, d.v.s. hemtjänstpersonal och
personal inom hemsjukvården. Dessa bör i sin tur samverka
för att få en samlad bild av behoven. I de fall det behövs
insatser av läkare bör sådan finnas lätt tillgänglig.
Det behövs inom äldrevården och inom äldreomsorgen
personal med olika kompetens, men det är också viktigt att
kompetensen är bred, d.v.s. att personalen kan utföra
många uppgifter. Det är viktigt för att de äldre ska möta ett
begränsat antal personer och för att personalen ska kunna
skapa sig en helhetsbild av de äldres behov.
All personal har behov av att utvecklas i sin yrkesroll.
Det behövs för att kunna ta del av nya rön inom
verksamheten och det behövs för att den enskilde ska kunna
känna trygghet. Fortbildning befrämjar också samverkan
när alla yrkeskategorier ges samma möjligheter att
utvecklas inom sina yrkesroller. Fortbildning gör också att
benägenheten att ta till sig förändringar inom verksamheten
ökar.
Anhöriga och organisationer
Att de anhöriga står för en mycket stor del av omsorgen
om de äldre är väl känt. Utan de anhörigas insatser skulle
äldreomsorgen i dag inte fungera. Därför är det viktigt att
samhället på olika sätt stöder anhöriga.
Oftast är det ett ekonomiskt stöd vi tänker på när vi talar
om stöd och detta är naturligtvis viktigt. Men minst lika
viktigt är avlastningsmöjligheter, utbyggnad av dagvård och
växelvård och förutsättningar för anhöriga att träffa
varandra för att utbyta erfarenheter. De organisationer som
bildats av anhöriga är värda allt stöd.
Många äldre lever i dag ett aktivt liv. De organisationer
som bildats av de äldre själva spelar en viktig roll. De
organiserar ofta ett brett utbud av aktiviteter där de äldre
kan delta och för dessutom ut de äldres synpunkter i
samhällsdebatten både på central nivå och lokalt ute i
kommuner och landsting. Att organisationerna för sin
verksamhet får samhällsstöd är viktigt.
Samhällsutveckling
Ädelreformen var en omfattande
organisationsförändring. Syftet, förutom att få ett samlat
ansvar för äldreomsorgen, var att föra besluten närmare
dem som berörs av verksamheten. Därför fick kommunerna
det samlade ansvaret. Reformen ger frihet för kommunerna
att utifrån sina önskemål organisera verksamheten. I vissa
fall väljer kommunerna att ha en socialnämnd som ansvarig,
i andra fall kommundelsnämnder eller en äldrenämnd.
Hemsjukvården ligger fortfarande kvar hos landstinget
med en möjlighet att föra över den till kommunen i de fall
kommun och landsting är överens. Möjlighet att på försök
föra över hela primärvården finns också om enighet därom
råder.
Riksdagen betonade att det på sikt är angeläget att hålla
ihop hemtjänst och hemsjukvård och att Ädelreformen i
detta avseende inte skulle ses som någon slutgiltig lösning.
Angeläget är också att primärvården hålls samman. Den
försöksverksamhet som innebär att primärvården hålls
samlad under kommunalt huvudmannaskap bör utvärderas
innan ett slutligt ställningstagande tas till om hela
primärvården ska överföras till kommunerna.
Runt om i kommuner och landsting förekommer i dag
organisationsförändringar. Det tillhör den kommunala
självstyrelsen att organisera verksamheten utifrån de lokala
förutsättningar som finns i olika kommuner och landsting.
Icke desto mindre slås man av den övertro som finns på
organisationsförändringars positiva effekter och den
trendmässighet som präglar förändringarna. Under 80-talet
eftersträvades närdemokrati och en helhetssyn och då
skapades kommundelsnämnder. Nu dominerar högre
effektivitet och en klarare rollfördelning och nu skapas
beställar- och utförarnämnder.
Dessutom signaleras bl.a. om system med s.k.
servicecheckar inom äldreomsorgen i en del kommuner.
Detta system skulle enligt dess förespråkare öka valfriheten
för de äldre. Det är svårt att se att en äldre smått förvirrad
person skulle uppleva det som en ökad valfrihet att med en
check i handen söka sig runt i en skara av olika producenter.
Men givetvis är det viktigt att öka den enskildes valfrihet
inom äldreomsorgen. Äldre är olika som individer, en
person prioriterar städningen i den egna lägenheten och en
annan vill helst av allt delta i aktiviteter tillsammans med
andra äldre. Det är viktigt att omsorgen och servicen när
den utformas inte blir schablonmässig utan tar hänsyn till
individers olika önskemål och behov.
Det pågår i en del kommuner och landsting vad som
närmast kan betecknas som en privatiseringshysteri.
Producentintresset, d.v.s. vem som bedriver verksamheten,
synes vara det väsentliga, inte medborgarnas behov och
önskemål.
Formen måste underordnas verksamhetens innehåll och
producentintresset underordnas de äldres behov och
önskemål. Äldreomsorgen är och kommer att förbli en till
mycket stor del skattefinansierad verksamhet. Självklart är
då att medborgarna som enskilda individer och genom
demokratiskt valda ombud ska ha det avgörande inflytandet
över hur verksamheten utformas och hur resurserna
används.
Som medborgare har vi alla lika rätt att oavsett
ekonomiska förutsättningar få våra behov tillgodosedda.
När det gäller vård och omsorg är vi inte kunder på en
marknad där plånbokens tjocklek ska bestämma innehållet
utan medborgare som har rätt till likabehandling.
Resurserna måste fördelas efter behov.
Oavsett vilken huvudman som bedriver verksamheten är
det angeläget att högt ställda rättssäkerhetskrav till skydd
för individen finns. Sålunda måste regler om sekretess,
tystnadsplikt och likabehandling också gälla om
verksamheten bedrivs i privat regi. Det är också väsentligt
att de som ytterst är ansvariga för verksamheten har insyn i
hur den bedrivs.
Uppföljning och utvärdering
Politikerrollen har förändrats under senare år. I dag
detaljstyr man inte verksamheten utan stor frihet lämnas till
dem som arbetar på fältet att fatta beslut om hur
verksamheter ska utformas. Politikerna styr i stället genom
att ställa upp mål för verksamheterna.
När dessa mål utformas är det väsentligt att inte bara
kvantitativa aspekter som ofta är lätt mätbara utan också
kvalitativa aspekter beaktas. Det är också viktigt att man
verkligen följer upp huruvida målen uppfyllts för att
därigenom få ett underlag för att gå vidare.
Uppföljning och en utvärdering av hur olika
verksamheter fungerar behövs på såväl lokal som central
nivå.
Ekonomi
Inför fortsättningen av 90-talet ter sig kommunernas
ekonomiska situation minst av allt ljus. Besparingar behövs
inom befintlig verksamhet för att få en ekonomi i balans.
Regeringen har med sina indragningar av ekonomiska
medel ytterligare förvärrat situationen. Därför är det
nödvändigt att kommunerna ser över all sin verksamhet i
syfte att effektivisera. I detta hänseende går det inte att
undanta äldreomsorgen. Det är en för kommunerna
omfattande verksamhet där det alldeles säkert finns
effektivitetsvinster att göra. Man kan t.ex. se över
administrationen, försöka öka den tid som
hemtjänstpersonal använder i direkt äldreomsorgsarbete,
förbättra lokalutnyttjande m.m.
Men äldreomsorgen är också ett område som kommer
att behöva utökade resurser enbart av det faktum att antalet
mycket gamla kommer att öka och dessa kommer att
behöva fler insatser inom vården och omsorgen.
Följaktligen blir det inte bara nödvändigt med
omprioriteringar inom äldreomsorgen utan också inom
andra delar av den kommunala verksamheten i syfte att
bibehålla en hög kvalitet inom äldreomsorgen.
I dag råder ett kommunalt skattestopp. Det är en
inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Ett
skattestopp kan man till nöds acceptera tillfälligtvis men
definitivt inte som någon permanent ordning. Kommunerna
har ansvaret att utforma och finansiera vissa verksamheter,
däribland äldreomsorgen. I dagens läge med det
kommunala skattestoppet är vissa finansieringsmöjligheter
stängda. Detta har i sin tur gjort att många kommuner
tvingats att höja avgifter och taxor som berör de äldre
kraftigt. Detta drabbar ensidigt de människor som är i
behov av samhällets stöd och hjälp.
Riksdagen sa nyligen nej till ett förslag från oss
socialdemokrater att pröva frågan om ett statligt reglerat
kommunalt högkostnadsskydd i syfte att ekonomiskt
skydda de mest utsatta grupperna. Det finns nu med
anledning av oroande tendenser skäl för regeringen att noga
följa utvecklingen i kommuner och landsting när det gäller
avgifterna och återkomma till riksdagen med en samlad bild
av läget och av de tendenser som finns i utvecklingen. Finns
behov av ett statligt reglerat kommunalt högkostnadsskydd
bör regeringen lägga förslag därom.
I dag kommer signaler om besparingar inom
äldreomsorgen runt om i landet. Givetvis måste alla
verksamheter vara öppna för effektiviseringar men
eftersom äldreomsorgen är ett område som p.g.a.
åldersutvecklingen rimligtvis kommer att fordra mer
resurser i framtiden är signalerna oroande. Är det så att de
nationella målen om en god vård och omsorg av de äldre
håller på att äventyras ute i en del kommuner och landsting
bl.a. på grund av den ekonomiska situationen? Regeringen
bör snarast skaffa sig en bild över läget i landet samt över
den utveckling som pågår och återkomma till riksdagen med
en rapport.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en analys av den
utveckling som sker i landet när det gäller äldreomsorgen.
Stockholm den 20 januari 1993
Bo Holmberg (s)
Anita Persson (s)
Ingrid Andersson (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Jan Andersson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Hans Karlsson (s)
Martin Nilsson (s)