Den hårdast utsatta gruppen av barn i Sverige finner
man sannolikt i gruppen ''barn omhändertagna för
samhällsvård''. Ett ingripande av socialtjänsten som leder
till att ett barn placeras i ett familjehem eller på en
institution föregås av mycket lidande. Det kan handla om
missbruk, sjukdom och död i familjen, att föräldrar
missköter det lilla barnet eller att det äldre barnet fått så
stora problem att föräldrar inte är kapabla att hjälpa honom
eller henne på hemmaplan.
Dessa utsatta barn måste få komma till trygga miljöer
och få positiva, sociala kontakter.
Placering av ett barn utanför det egna hemmet innebär
stora påfrestningar för såväl barnet som föräldrarna. Enligt
min uppfattning är uppgiften att följa och hjälpa de barn
som omhändertas av samhället en av socialtjänstens
viktigaste och mest ansvarsfulla uppgifter.
När det gäller barnmisshandel finns det gott om bevis på
hur barn i det längsta försöker skydda sina föräldrar genom
bortförklaringar. Man skulle också kunna säga att det
svåraste lidandet orsakas av psykisk misshandel, och det ger
inga synliga kroppsliga skador. Varför tiger då
misshandlade barn?
Ofta kan det vara så att de är rädda, skrämda till tystnad,
inför hotet att om de avslöjar något får de mera stryk och
känner rädsla för att tvingas hemifrån. Mycket tyder
emellertid på att de är tysta på grund av de känslor som
ändå binder dem starkt samman med föräldrarna,
misshandeln till trots. För ett antal barn leder misshandeln
varje år till döden.
Andelen omhändertagna barn i Sverige ökar. Det är i sig
en oroande utveckling. Sannolikt är det ändå på det viset att
fler utsatta barn borde bli föremål för familjehemsplacering
och framför allt borde ett ingripande ske tidigare. Det är
inte ovanligt att socialnämnder för sent får insikt om de
villkor som ett barn lever under. Det är heller inte sällan så
att ingripande försvåras och förhindras genom nuvarande
lagstiftning på området. Hinder av sådan art måste enligt
min mening undanröjas.
Detta faktum konstaterade Moderata Samlingspartiet i
en kommittémotion 1989 av Sten Svensson m.fl.
(1989/90So1). I motionen, som var föranledd av proposition
1989/90:28 angående vård i vissa fall av barn och ungdomar,
redovisas just de problem som nuvarande lagstiftning
innebär när det gäller t.ex. socialtjänstens möjligheter att
gripa in och stötta familjen, för att på så sätt i möjligaste
mån undvika mer drastiska åtgärder, som t.ex. ett
omhändertagande. För att komma till rätta med detta
föreslogs därför i motionen att man skulle överväga att
återinföra barnavårdslagens 26 §. Denna gav nämnden
möjlighet att i samarbete med föräldrar och skola på ett
mycket tidigt stadium vidta åtgärder. Åtgärderna var
uppdelade i fyra steg. Det första var hjälpåtgärder, följt av
förmaningar och varningar, föreskrifter om den unges
levnadsförhållanden och slutligen övervakning.
Av särskilt intresse när barn placeras i familjehem är
samarbetet mellan familjehemsföräldrarna och de
biologiska föräldrarna. Socialtjänstens intentioner i den
delen är helt entydiga. I lagen fastslås att barn, så långt som
möjligt är, skall få behålla sina tidigare relationer och att
arbetet skall syfta till att barnet skall flytta hem igen efter
en placering utanför hemmet. Inte sällan uppkommer
konflikter i just denna delen mellan de biologiska
föräldrarna och familjehemmet. Detta gäller framför allt
när barnet omhändertagits mycket tidigt, kanske rent av
redan från födseln och sedan tillbringat flera år i
familjehemmet. Initiativet till att en familjehemsplacering
bryts kan tas av såväl biologiska föräldrar, barn och
familjehem som socialsekreterare.
Min erfarenhet är den, att det blivit allt vanligare att en
lyckad familjehemsplacering bryts på grund av att en
återförening av barn och de biologiska föräldrarna skulle
positivt bidra till en rehabilitering av föräldrar som har
eller haft missbruksproblem eller är psykiskt störda i större
eller mindre utsträckning.
Till saken hör att just den här typen av problem ofta är
den direkta orsaken till att barnet omhändertagits tidigt och
också varit placerat i familjehem långa tider.
Det är min bestämda uppfattning att ett värnlöst barn
aldrig får bli ett medel. Nuvarande lagstiftning gör gällande
att man skall vara lyhörd för barnets önskemål men det visar
sig i praktiken att så inte är fallet. Inte sällan kommer också
barnet i en konfliktsituation på grund av ''dubbla
lojaliteter''.
Barnets rätt måste, bättre än vad som nu är fallet,
tillvaratas både genom lagstiftning och i den praktiska
hanteringen.
En s.k. lyckad placering där barnet utvecklat goda
relationer till familjehemsföräldrar och eventuella syskon
bör inte brytas. Framför allt inte om barnet vistats där under
lång tid och från tidig ålder. Då är det enligt min uppfattning
och erfarenhet bättre att barnet får vistas i sin invanda miljö
till dess barnet själv är kapabel att bestämma hur kontakten
med de biologiska föräldrarna skall ske.
Riksdagen har tidigare uttalat som sin mening att
möjligheten att få vårdnaden om barn och ungdomar
överflyttad till familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas
i större utsträckning än vad som nu är fallet. Uppenbarligen
förhåller det sig så att nuvarande lagstiftning förhindrar
detta.
För närvarande arbetar en utredning som skall se över
den nuvarande socialtjänstlagen. Frågan om barn i
familjehem är, enligt min mening, så viktig, att den bör
föranleda särskild uppmärksamhet genom att utredningen
får tilläggsdirektiv rörande dessa. Det är i sammanhanget
väsentligt att denna delfråga redovisas skyndsamt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
Socialtjänstutredningen rörande barn i familjehem.