Den 11 oktober 1992 kunde man läsa i tidningarna att
barnmisshandeln ökat och skulle komma att öka ännu mer
under året. Det är oroande. En av orsakerna tror man
liksom så ofta när det gäller våld mot framförallt barn och
kvinnor är att man fått en ökad beredvillighet att anmäla
våldsbrott, i detta fall misshandel mot barn. Enligt
statistiken har dock barnmisshandelsfallen ökat 18 procent.
En grupp misshandlade barn som statistikerna inte
räknar är de hemlösa och övergivna barnen. Många kan/vill
inte tro att det mitt ibland oss finns barn som är helt
övergivna. En del kallar dem gatubarn.
Givetvis är problemet med gatubarn väsentligt mycket
större i tredje världens länder både när det gäller djup,
bredd, spridning och kanske också orsak. Mot bakgrund av
de resurser som vårt land har och det välutvecklade sociala
nätverk, som saknar sin motsvarighet i de fattiga länderna,
kan man ändå kalla en särskild grupp utsatta barn här i
Sverige för gatubarn.
Det handlar om barn, 12--18 år, som oregelbundet eller
inte alls har kontakt med sin familj eller vårdnadshavare.
De deltar sällan eller endast i vissa fall i undervisning eller
har något arbete. De tillbringar huvuddelen av sin tid på
gatan eller i tillfälliga inkvarteringar.
Orsaken till de här barnens situation kan vara attde
kan ha lämnat sina hem på grund av svåra hemförhållanden,
konflikter inom familjen eller att de har blivit utslängda av
föräldrar eller annan vårdnadshavarede kan ha lämnat
sitt hem på grund av sitt eget asociala beteende, t ex
narkotikamissbrukde kan ha omhändertagits enligt den
skyddslagstiftning som finns och är placerade på
institutioner eller i familjehem, som de har avvikit eller
rymt ifrånde kan ha omhändertagits enligt den
skyddslagstiftning som finns på grund av eget beteende och
är placerade på ''öppetinstitutioner'' eller i det egna hemmet
trots att vårdbehovet egentligen kräver ett slutet
alternativde kan ha lämnat sitt hem för en kortare tid och
tänkt att återvända.
Den stora och allvarliga bristen för de här barnen är att
vi inte ingriper i tid, i nödvändig omfattning och inte har
tillräckligt utbildad, tränad och engagerad personal för att
möta dessa barns särskilda behov.
Enligt socialtjänstlagen 12--18 §§ har samhället ett
särskilt ansvar för barn och ungdom. Socialnämnden skall
tillsammans med föräldrarna medverka till att barn och
ungdomar får trygga uppväxtförhållanden.
Personal inom barnomsorg, skolan och
fritidsverksamheten beskylls ibland för att inte tillräckligt
uppmärksamma sin skyldighet att anmäla till
socialnämnden att barn far illa. Det finns en tendens att
hänsynen till de vuxna prioriteras på bekostnad av barnens
välbefinnande och rätt. Detta gäller också enskildas ovilja
att anmäla till sociala myndigheter när barn far illa.
Men det finns också exempel på att det gjorts
anmälningar av barnavårdscentraler, daghemspersonal och
skola utan att socialtjänsten vidtagit någon åtgärd, dvs inte
följt upp anmälan.
Gatubarn i Sverige handlar om ett svårt problem. Det
handlar om attityder, människovärde och behov av en
annan familjepolitik.
För att få reell kunskap och faktaunderlag om
gatubarnens situation i Sverige bör en utredning tillsättas.
Utredningen bör ges i uppdrag att kartlägga antalet
gatubarn och deras situation och vad som orsakat den.
Sociala myndigheter och andra som kommer i kontakt
med barn som far illa måste bli uppmärksammade på dessa
barn så att förebyggande och behandlande insatser kan
göras i tid.
Det är också dags att uppvärdera pappans roll i familjen
och samhället. Det är många barn och ungdomar som idag
inte har andra manliga identifikationsobjekt än de som finns
på TV, videon, i seriemagasin och annan massproduktion. I
längden ger en sådan situation den unge både
otillfredsställelse och vanmakt. Både pojkar och flickor
behöver ha manliga och kvinnliga förebilder för att
bli trygga, säkra och hela människor. Pojkar behöver goda
manliga identifikationsobjekt att efterlikna och flickor
behöver ha manliga förebilder för att testa av om de duger,
om de är bra. Pojkar och flickor behöver ha både kvinnliga
och manliga identifikationsobjekt och känna kärlek och
trygghet från både en kvinna och en man.
Undersökningar har visat att de flesta
pojkar/män/klienter som finns inom kriminalvården inte
har haft någon manlig förebild som de velat eller kunnat
kalla pappa att identifiera sig med.
Mannens ansvar för familjen och pappans roll måste
lyftas fram i samhällsdebatten. Familjens betydelse för att
förebygga hemlöshet och rotlöshet måste också lyftas fram.
Ett sätt att visa att familjen och föräldrarna har ett stort
ansvar för sina barns vård och omsorg är att införa en
vårdlön/vårdbidrag till alla familjer med barn 1--3 år. Det
skulle också öka valfriheten i barnomsorgen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en utredning tillsätts med
uppdrag att bl.a. kartlägga antalet gatubarn i Sverige, deras
situation och vad som förorsakat den,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sociala myndigheter och
andra som har att göra med barn som far illa görs mer
medvetna om gatubarnens existens och situation för att
kunna arbeta förebyggande och behandlande.
Stockholm den 14 januari 1993
Margareta Viklund (kds)