med anledning av prop. 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade
Om stöd till personer som stammar
I den s.k. handikappropositionen föreslås att stödet till
personer som ingår i små och mindre kända
handikappgrupper bör byggas ut, utvecklas och samordnas.
Det ska skapas ett system av olika nätverk, kunskapscenter
och resurspersoner på riks- och regionnivå som ska svara för
att dessa grupper får tillgång till kvalificerade stöd- och
specialistresurser. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att bygga
upp, utveckla och administrera en särskild kunskapsbank
för dessa grupper och ska också åläggas ett ansvar för
uppföljnings- och informationsinsatser mot dem.
En handikappgrupp som bör komma ifråga är personer
som stammar. Man räknar med att fyra procent av alla barn
i landet stammar, att tre fjärdedelar spontanläker och att
bortåt en procent av de vuxna i landet stammar. För en del
av dessa kan stamningen betecknas som ett handikapp. Hur
många personer detta rör sig om är tyvärr okänt.
Kunskapen om stamning är begränsad i samhället.
Stamning är ofta något man inte pratar om eftersom det inte
är känt vad som är orsaken till den, hur människor kan
bemöta en person som stammar och vilka
behandlingsmetoder som finns. P.g.a. denna utbredda
okunskap i samhället undviker många personer som
stammar att tala i olika situationer, vilket leder till att
kunskapen om handikappet inte sprids. Samtidigt vet vi att
just möjligheten att tala och bemötandet av en person som
stammar är betydelsefullt för hur handikappet kan
behandlas.
Logopeder lokalt och regionalt behandlar stamning och
på några håll utvecklas behandlingsmetoder. Vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg bedrivs intensiv
stamningsterapi för barn under 12 år och för vuxna. Men
det finns inte för gruppen stammare några utsedda nätverk,
kunskapscentra eller resurspersoner i landet av den art som
beskrivs och i propositionen föreslås för små och mindre
kända handikappgrupper.
Bristen på information om behandlingsmetoder och
bristen på logopeder leder till att det hos den medicinska
personalen på barnavårdscentraler och bland lärare är stora
brister i kunskapen om stamning. Detta får till följd att
många barn som stammar inte blir remitterade till
logoped i tid och då inte får den behandling de behöver.
Logopeder har utvecklat och specialiserat sig på olika
stamningsmetoder för barn och vuxna, men för t.ex.
ungdomar är utvecklingen av behandlingsmetoder
bara i sin linda i Sverige.
För vuxna som stammar är det ofta svårt att få
information om handikappet och olika
behandlingsmetoder, eftersom kunskapen i samhället och
hos sjukvården inte är utvecklad. Många patienter blir inte
upplysta och vet helt enkelt inte att de kan få
behandling hos logopeder och var de kan nå dessa
logopeder. Behovet av logopeder är därför betydligt större
än tillgången idag.
I Sverige förekommer idag i stort sett ingen
forskning om stamning. Om kunskapen om
handikappet sprids leder detta säkerligen till att intresset för
forskning om stamning kommer att öka.
Information och adekvata behandlingsmetoder är alltså
nyckeln till att personer som stammar ska få ''rätt''
bemötande och behandling och kunna leva ett bättre liv. Ett
barn som diagnostiseras och får möta adekvata
behandlingsmetoder tidigt behöver ofta inte
kostnadskrävande behandling senare i livet.
Stamning är faktiskt av olika skäl ett relativt okänt
handikapp och information är a och o för att de berörda och
andra ska nå kunskap om behandlingsmetoder. Det bör
därför uppdras till Socialstyrelsen att för denna grupp skapa
ett system av olika nätverk, kunskapscenter och
resurspersoner på riks- och regionnivå som ska svara för att
även denna grupp får tillgång till kvalificerade stöd- och
specialistresurser som komplement till det som erbjuds
lokalt och regionalt. Dessutom bör Socialstyrelsen få i
uppdrag att för denna grupp bygga upp, utveckla och
administrera en särskild kunskapsbank och ett ansvar för
uppföljnings- och informationsinsatser. Detta bör ges
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till personer som stammar.
Stockholm den 10 mars 1993
Ewa Hedkvist Petersen (s)