Inom den svenska statliga förvaltningen finns i dag fyra
ombudsmän: JO, KO, JämO och DO. I riksdagen har
genom åren väckts åtskilliga förslag om inrättandet av
ombudsmän på olika områden. Det är naturligt att olika
befolkningsgrupper i vårt samhälle gärna ser sig företrädda
av en statlig ombudsman, någon som kan bevaka och
tillvarata just deras intressen. Men det finns en stor fara i att
ombudsmannafunktionen urholkas och förlorar i styrka om
den kommer att omfatta allt fler grupperingar. Alltså borde
de fyra övergripande ombudsmän vi har i dag vara tillfyllest.
I regeringens prop. 1992/93:100 aviseras nu ett förslag
om en ombudsman för barn och ungdom. Redan i dag har
denna grupp en egen myndighet under
Socialdepartementet, dessutom har vårt land förbundit sig
att följa FN:s barnkonvention. Detta är bra. Barn är
sårbara och försvarslösa och ofta utan möjlighet att föra sin
egen talan. Men detta delar de fullt ut med den allt mer
växande gruppen mycket gamla människor i vårt samhälle.
De äldre har ingen FN-konvention till skydd. De äldre
har ingen specifik statlig myndighet som garant för sina
intressen. De äldre har inte, som våra barn och ungdomar,
en mångfald organisationer och enskilda som för deras
talan. Om därför riksdagen anser att det finns behov av en
barnombudsman, så är behovet av en äldreombudsman än
större. Väljer man nu att inrätta fler
ombudsmannafunktioner bör därför också en
äldreombudsmannafunktion inrättas.
En äldreombudsman skall vara talesman för de gamla i
höga åldrar som, ofta bokstavligt talat, inte själva kan göra
sig hörda -- de kroppsligt svårt sjuka, de Alzheimersjuka
och de som lider av annan demenssjukdom. En
äldreombudsman skall medvetandegöra de ofta dolda
missförhållanden som många gamla idag lever under --
exempelvis misshandlas en allt större andel gamla
människor i sina egna hem -- för att därigenom skapa
underlag för bättre levnadsvillkor för alla gamla.
En äldreombudsman skall påverka samhällets
utveckling och uppbyggnad, ta initiativ till utredningar i
övergripande äldrefrågor, allt för att de speciella behov som
den mycket gamla människan har skall kunna tillfredsställas
på ett för henne värdigt sätt. En äldreombudsman skall vara
opinionsbildare och arbeta för en attitydförändring till
åldrandet och våra äldre.
För att denna ombudsman skall få reell betydelse fordras
att han/hon tillförsäkras stöd i en lagstiftning på samma sätt
som den föreslagna barnombudsmannen.
Kostnaden för denna reform bör kunna inrymmas i
Socialstyrelsens ramanslag, eftersom det ej finns någon
myndighet under Socialdepartementet med särskilt ansvar
för de äldre.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en
äldreombudsman.