med anledning av prop. 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade
Svensk handikappolitik hävdar sig väl i ett
internationellt perspektiv. Anledningarna till detta är
flera.Det miljörelaterade handikappbegreppet som
innebär att ett handikapp inte är en egenskap utan ett
förhållande mellan skadan eller sjukdomen och
omgivningen har betytt mycket. Synsättet är offensivt
genom att förändringar i omgivningen gör att handikapp
kan minska eller i vissa fall elimineras.
Handikappolitiken rör alla samhällets områden. Varje del
av samhället har att ta sitt ansvar för alla medborgare.
Bostadspolitiken skall inriktas på att de bostäder som byggs
är tillgängliga för alla, trafikpolitiken skall ha som mål att
utforma trafiksystem som är tillgängliga för alla osv.
Välfärdspolitiken är i grunden generell. Den omfattar alla.
Barnomsorgen, skolan m.m. skall vara öppen för alla
elever, även för dem som har funktionshinder. Naturligtvis
räcker inte de generella åtgärderna. Individinriktade
åtgärder utformade efter den enskildes behov behövs
också. Den generella politiken innebär emellertid att
särlösningar i stor utsträckning kan undvikas.
Till detta kommer att vi i Sverige har en aktiv folkrörelse
som genom ett aktivt deltagande i den handikappolitiska
debatten bidragit till att attityder i samhället förändrats och
reformer genomförts.
Trots den i grunden väl genomtänkta politiken kvarstår
ännu betydande orättvisor. Människor med
funktionshinder står i betydligt större utsträckning än andra
utanför arbetsmarknaden. Deras möjlighet till att på sin
fritid delta i för dem meningsfulla verksamheter är betydligt
mindre än för andra. Den ekonomiska situationen för
funktionshindrade är generellt sett sämre.
Det är emellertid en grov överdrift att, som i
propositionen, påstå att handikappolitiken varit mer
honnörsord än praktiska handlingar. Under 1980-talet
genomfördes flera reformer av stor betydelse för människor
med funktionshinder. Omsorgslagen, som kan sägas vara en
föregångare till lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) är en sådan reform liksom det
förbättrade bilstödet. Den utbyggnad som skett inom
barnomsorgen och av färdtjänsten ute i kommunerna har
naturligtvis också inneburit förbättringar för många
funktionshindrade.
Den motsättning som utmålas i propositionen mellan
hur enskilda människor med funktionshinder själva skall få
möjlighet att styra över sin vardag och hur enskilda via sina
organisationer skall kunna påverka utvecklingen är
konstlad. De reformer som stärkt den enskilde individens
ställning, t.ex. förslaget om LSS, har växt fram under aktiv
medverkan av bl.a. handikapporganisationerna.
Verkligheten med kvarstående orättvisor gör att nya
reformer behövs. Det var därför Handikapputredningen
1989 tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen. De förslag som lades fram av utredningen 1991
i två betänkanden, ''Handikapp, Välfärd, Rättvisa'' och
''En väg till delaktighet och inflytande'' ligger nu till grund
för propositionen om lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Förslagen är viktiga men måste följas
upp av den typ av generella åtgärder som föreslagits i
Handikapputredningens slutbetänkande ''Ett samhälle för
alla''.
Viktigast av allt är emellertid att grunderna för den
svenska generella välfärdspolitiken bibehålls. I dag ökar
attackerna mot denna politik i kölvattnet på den svåra
ekonomiska situation som landet befinner sig i. I de länder
som valt en mer selektiv politik där särlösningar för
handikappade prioriterats på bekostnad av generella
insatser har människor med funktionshinder en avsevärt
sämre situation än i Sverige. Därför är huvuduppgiften i dag
att bibehålla grunderna för och vidareutveckla den svenska
välfärdsmodellen.
Handikapputredningens kartläggningsbetänkande
''Handikapp och välfärd?'' visade att arbetslösheten bland
svårt funktionshindrade är avsevärt högre än bland
befolkningen i övrigt. Trots att undersökningen gjordes i ett
läge då Sverige hade hög sysselsättning och låg arbetslöshet
bland befolkningen som helhet visade det sig att
arbetslösheten bland de svårt funktionshindrade var
ungefär 70 %.
I dag har vi en förändrad arbetsmarknadssituation
med en arbetslöshet som vi inte upplevt under hela
efterkrigstiden. Det finns skäl att anta att möjligheten för
människor med funktionshinder att komma ut på
arbetsmarknaden inte förbättrats utan snarare försämrats.
Bl.a. ökningen av antalet förtidspensioneringar tyder på
detta.
Handikapputredningen föreslog en s.k.
sysselsättningsgaranti för den personkrets som omfattas av
LSS. I propositionen föreslås endast att de personer som
tillhör omsorgslagens personkrets skall ha rätt till daglig
verksamhet. Anledningen till att man inte följer
utredningens förslag är den statsfinansiella situationen. När
den ekonomiska situationen så medger kommer lagens
personkrets att på nytt prövas.
Även om en utökad personkrets är angelägen är vi
beredda att följa propositionens förslag men vill samtidigt
att utvecklingen då det gäller sysselsättningen för
funktionshindrade noga följs. Skulle det vara så att
situationen håller på att försämras för människor med svåra
funktionshinder finns det skäl för regeringen att återkomma
till riksdagen med förslag om åtgärder.
Färdtjänsten är viktig för många funktionshindrade.
Under 1980-talet byggdes färdtjänsten ut kraftigt. Framför
allt berodde detta på ett ökat antal äldre bland befolkningen
men också bland de yngre ökade antalet
färdtjänstberättigade. Bland personer under 65 år ökade
antalet färdtjänstberättigade från 1980 till 1989 från 51 000
personer till 70 500.
Emellertid
finns det också en del negativa tendenser när
det gäller färdtjänsten. Avgifterna för den enskilde har ökat
och överstiger ofta kraftigt kollektivtrafiktaxan; i vissa
kommuner finns begränsningar i antalet resor m.m. Detta
är otillfredsställande. En funktionshindrad bör ha samma
tillgänglighet och betala samma kostnad för färdtjänsten
som andra medborgare betalar för kollektivtrafiken.
Psykiatriutredningen har lagt fram ett förslag om ett
kommunalt betalningsansvar för psykiskt störda personer
med ett omfattande stödbehov, dvs. personer som i dag
finns inom sluten psykiatrisk vård och inte borde vara där.
Förslaget är för närvarande ute på remiss och kommer att
kunna genomföras tidigast 1 januari 1995. Genom
införandet av LSS 1 januari 1994 får emellertid denna grupp
människor rättigheter som kommunerna har att uppfylla
utan att den skatteväxling som psykiatriutredningen
föreslagit kommit till stånd. Det finns skäl för regeringen att
vara uppmärksam på detta och om ekonomiska problem för
kommunerna skulle uppstå återkomma med förslag till
åtgärder.
Handikapputredningen föreslog att möjligheten till
tvångsomhändertagande av utvecklingsstörda skulle
upphöra och att ett slutdatum för avvecklingen av
vårdhemmen skulle sättas. I propositionen föreslås att
övergångsbestämmelserna till omsorgslagen avseende vård
oberoende av samtycke bör finnas kvar ytterligare en tid
men att inriktningen skall vara att upphäva bestämmelserna
om tvångsvård av utvecklingsstörda. Regeringen avser att
återkomma med förslag om åtgärder vid lämplig tidpunkt.
Mot bakgrund av detta föreslås nu inte heller en definitiv
tidpunkt då vårdhemmen och specialsjukhusen skall vara
avvecklade i enlighet med Handikapputredningens förslag.
När regeringen återkommer med förslag om att upphäva
bestämmelserna om tvångsvård för utvecklingsstörda är det
lämpligt att samtidigt göra en bedömning när vårdhemmen
och specialsjukhusen skall vara avvecklade.
I Handikapputredningens kartläggningsbetänkande
''Handikapp och välfärd?'' påvisas att människor med
funktionshinder generellt sett har en sämre ekonomisk
situation än andra. Orsaken är bl.a. alla de taxor och
avgifter som funktionshindrde måste betala för nödvändig
service. Det finns skäl att anta att klyftorna har ökat sedan
Handikapputredningens kartläggning gjordes. Det
kommunala skattestoppet har gjort att många kommuner
och landsting i stället valt att höja taxor och avgifter för
befintlig service. Ibland har de också valt att försämra
servicen. Denna utveckling är otillfredsställande.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en
samlad bild av läget i landet och med förslag till åtgärder för
att förbättra situationen för människor med
funktionshinder.
I en del kommuner och landsting pågår för närvarande
något som kan liknas vid en privatiseringshysteri. Den
valfrihet som man säger sig eftersträva visar sig i första hand
vara en valfrihet för producenterna. Den enskilde individen
med behov av service förvandlas från medborgare med
rättigheter till en kund på en marknad vilken som helst.
Vi borde i stället stimulera en utveckling där aktiva
medborgare i samverkan är med och utformar den service
de har behov av och rätt till. STIL (Stockholmskooperativet
för Independent Living), GIL (Göteborgsföreningen för
Independent Living) och det assistentprojekt som bedrivs
av DHR, FUB och NHR är positiva exempel på
verksamheter som utgår från hur enskilda individer genom
samverkan får det avgörande inflytandet över hur
verksamheterna skall utformas. Det är viktigt att denna typ
av projekt får stöd och att de erfarenheter som fås når en
spridning över landet. Liknande projekt kan med fördel
också utvecklas inom den kommunala verksamheten.
En rättighetslag som LSS gäller en begränsad
personkrets med stora funktionshinder som förorsakar
betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och
därmed ges behov av omfattande stöd och service. Gruppen
funktionshindrade är emellertid avsevärt mycket större än
den personkrets som kommer att omfattas av LSS, och
behoven bland dessa funktionshindrade är också stora. För
att dessa behov skall kunna tillgodoses finns annan
lagstiftning såsom socialtjänstlagen, hälso- och
sjukvårdslagen, plan- och bygglagen m.m. Det är viktigt att
dessa lagar, trots att det nu införs en speciell rättighetslag
för dem som har de svåraste funktionshindren, fungerar
tillfredsställande. Det är också viktigt att dessa lagar
fortlöpande ses över i syfte att bättre kunna tillgodose de
behov som människor med funktionshinder har.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att grunderna för den generella
välfärdsmodellen bibehålls,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sysselsättningssituationen för
människor med svåra funktionshinder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgifter och tillgänglighet när det
gäller färdtjänst,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de ekonomiska problem som kan
komma att uppstå för kommunerna genom att personer som
har sluten psykiatrisk vård omfattas av LSS,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidpunkt för avveckling av
vårdhem och specialsjukhus,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samlad bild av den
ekonomiska situationen för människor med
funktionshinder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om spridning av erfarenheter från
projekt som bygger på funktionshindrades egen aktiva
medverkan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att också andra
lagar än LSS fungerar för att tillgodose funktionshindrades
behov.
Stockholm den 24 februari 1993
Bo Holmberg (s)
Anita Persson (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Jan Andersson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Hans Karlsson (s)
Martin Nilsson (s)