Lagen om allmän energiskatt (1957:262) med senaste lydelse från 1992 reglerar i 14 § skattesatsen per kilowattimme för elektrisk kraft.
I samtliga kommuner i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, för Sollefteå, Ånge och Örnsköldsviks kommuner i Västernorrlands län och i övrigt för några få kommuner i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län utgår en skatt på 2,2 öre per kilowattimme. I övriga kommuner utgår en skatt på 7,2 öre. Särskilda regler gäller vid förbrukning i växthus, industriell verksamhet och för el-, gas-, värme- och vattenförsörjning.
Skatteuttaget i Västernorrlands län för enskilda förbrukare är antingen 2,2 öre eller 7,2 öre. Bor man och är verksam i Kramfors, Härnösand, Timrå och Sundsvall får man betala en elskatt på 7,2 öre. Bor man i Sollefteå, Ånge och Örnsköldsviks kommuner betalar man 2,2 öre per kilowattimme. Ovanpå elskatten läggs dessutom en mervärdesskatt, som bidrar till att göra skillnaden ännu större.
Enligt min mening är det direkt stötande att tvingas betala mervärdesskatt på en punktskatt. Detta bör bli föremål för en omprövning.
Det är dessutom en alldeles för stor skillnad i skattesats beroende på vilken sida av en kommun man bor och driver sin rörelse. Den årliga förbrukningen är bl.a. starkt kopplad till årstidernas växlingar. Det kallare klimatet är detsamma i länets samtliga kommuner och borde därför motivera ett lika stort skatteuttag per kilowattimme.
Med hänsyn till att de gränsdragningsproblem, som jag berört, inte blivit föremål för en omprövning under senare tid, borde det finnas anledning att låta frågan utredas. Utgångspunkten bör vara att Västernorrlands kommuner, som står för en betydande egen vattenkraftsproduktion, borde komma i åtnjutande av ett skatteuttag, som är lägre än de 7,2 öre som gäller för huvuddelen av Sveriges kommuner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen om allmän energiskatt.
Stockholm den 26 januari 1993 Per-Richard Molén (m)