Målet för svensk alkoholpolitik är att begränsa den
totala alkoholkonsumtionen och därmed skadorna. Detta
bygger på totalkonsumtionsteorin, vars riktighet bekräftas
av uppföljningar av konsumtionsminskningen åren 1977--
1984. Minskad konsumtion leder till positiva effekter både
för samhället och för den enskilde. WHO-målet om
minskad konsumtion med minst 25 %
fram till år 2000
innebär på det individuella planet att vart fjärde
glas förblir odrucket och var fjärde flaska blir oköpt.
Givetvis skulle det vara enklare för oss alla om
alkoholpolitiken vore onödig; att ingen brukar den i större
omfattning, att alla skador undviks. Dock är förhållandet
sådant att en betydande grupp medborgare har
alkoholvanor, som medför skador och framkallar beroende,
som i sin tur leder till ökad konsumtion. För dessa grupper
och för de som saknar kunskap om alkoholtraditionens
risker krävs att alkoholen görs svårtillgänglig genom en
restriktiv alkoholhandel och en hög prisnivå.
Erfarenheter från tidigare höjningar visar att
priselasticiteten är sådan att en prishöjning med 10 %
medför att konsumtionen minskar med 7 %.
Normalkonsumenten använder över tiden samma
andel av sin disponibla inkomst för alkoholinköp; den
extrema högkonsumenten använder sina tillgängliga pengar
till alkohol. I båda fallen medför en prisökning en
minskning av konsumtionen.
Ett psykologiskt och praktiskt hinder för att höja
alkoholpriserna är att priset på bl.a. alkoholdrycker och
restaurangbesök påverkar konsumentprisindex. Med detta
följer att höjda alkoholpriser kan leda till krav på
kompensation för löner och till höjningar av
basbeloppsberoende bidrag och transfereringar. Principiellt
måste det anses otillfredsställande att höjda skatter för att
minska konsumtionen leder till köpkraftskompensation.
Det är angeläget att skilja ut den effekt som
konsumtionsbegränsande skatter har på KPI.
Det är också angeläget att söka finna metoder som
medför att alkoholpriserna kan regleras fortlöpande. Ett
sådant system är att riksdagen medger att regeringen under
löpande budgetår justerar priset inom vissa ramar.
I budgetpropositionen aviserar statsrådet Bo Lundgren
höjning av skatten på starkare alkoholdrycker. Det framgår
inte klart med hur mycket och med vilken inriktning. Med
hänsyn till den tid som förflutit sedan senaste höjning,
svårigheter att nå målet om 25 %
sänkning av konsumtionen, samt den kraftigt ökande
starkölskonsumtionen, är det angeläget med en 10-
procentig höjning, som omfattar hela skalan av
alkoholdrycker. Att enbart inrikta sig på starksprit är
felaktigt. Något intresse av ytterligare differentiering av
skatten på svagare drycker torde inte finnas utöver de
kommersiella krafternas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en 10-procentig
höjning av skatten på alkoholdrycker,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumtionsdämpande
skattehöjningar och konsumentprisindex.
Stockholm den 22 januari 1993
Georg Andersson (s)
Göran Magnusson (s)
Gunnar Thollander (s)