En både i ett historiskt och i ett internationellt
perspektiv genomgripande skattreform beslutades av
riksdagen 1990 och trädde i kraft den 1 januari 1991.
Reformen innebär kraftigt sänkta skattesatser på arbete
och ett högre skatteuttag på kapitalinkomster, energi och
konsumtion.
Behovet att i grunden reformera vårt gamla
skattesystem var påtagligt. Det utmärktes av höga
skattesatser och olikformig behandling av olika typer av
inkomster. Kapitalinkomster gynnades jämfört med
arbetsinkomster liksom naturaförmåner i förhållande till
kontant lön. Skatteplanering och skattefusk befrämjades
samtidigt som produktiva insatser hämmades.
Regelsystemet var också oenhetligt och svåröverskådligt.
Orsaken härtill var bl.a. att ett växande antal uppgifter lagts
på skattesystemet under årens lopp utöver de
grundläggande uppgifterna att ge skatteintäkter och
utjämna inkomstförhållanden.
Olikformig beskattning av olika inkomster kom att
medföra samhällsekonomiska snedvridningar genom att
personer och företag av skatteskäl stimulerades att välja
arbets-, organisations- och ersättningsformer samt
investerings- och finansieringsalternativ som inte skulle ha
valts i annat fall. En sådan olikformig beskattning ledde
också till orättvisor genom att personer med samma faktiska
inkomst fick betala olika skatt beroende på moral och
skillnader i kunskap och möjligheter att genom olika
metoder uppnå en lägre skatt. Eftersom det i första hand
var personer med höga inkomster som fick reducerad skatt
genom denna snedvridning bidrog olikformigheterna också
till att inkomstskatten gav en väsentligt mindre utjämning
än vad som framgick av de formella skatteskalorna.
Så småningom kom metoderna för att undvika skatt, och
därmed undandra sig sitt ansvar för den i breda
befolkningsgrupper väl förankrade generella
välfärdspolitiken, att få en allt större spridning. Det ökande
internationella beroendet liksom avregleringen av
kreditmarknaden accentuerade problemen med
snedvridningar och orättvisor.
Reformeringen av skattesystemet skedde med stor
målmedvetenhet och i snabb takt. Det är av naturliga skäl
oundvikligt att det under sådana förhållanden uppstår
brister och problem som rimligen inte kan förutses innan
reformen hunnit prövas i praktisk verklighet. Till en del
förutsågs också sådana i och för sig inte önskvärda effekter
genom att riksdagsbeslutet innefattade en kontinuerlig
utvärdering/uppföljning av reformen.
Konsekvensanalyser av skattereformen som gjorts inom
bl.a. fackföreningsrörelsen pekar på att
fördelningspolitiska orättvisor kan ha blivit följden av
reformen. Det handlar om att det t.ex. bland pensionärer
med endast folkpension resp. låg ATP, samt i gruppen
ensamstående låginkomsttagare, främst kvinnor, finns ett
oacceptabelt stort antal förlorare. Orsakerna till att dessa
orättvisor uppstått torde vara att pensionstillskott,
kommunala bostadstillägg resp. inkomstskattesänkningar
inte förmått kompensera för hyreshöjningar,
kostnadsökningar till följd av breddningen av skattebasen,
d.v.s. konsumtionsskattehöjningar, och andra indirekta
effekter av skattereformen, t.ex. ökade kommunala
avgifter och taxor.
Det står också klart att höginkomsttagare blivit
överkompenserade bl.a. genom att indexregleringen av
skatteskalan bygger på en ''historisk'' inflation. Denna
överkompensation framstår som särskilt orättvis i en
situation som den nuvarande, då pensionärer, studerande
och andra som uppbär ersättningar som är knutna till
basbeloppet ska betala för devalveringen. Detta slipper
höginkomsttagaren att göra. Denna uppenbara orättvisa
kan illustreras på följande sätt:
Folkpensionären
Normalt räknas folkpensionen upp med hjälp av
basbeloppet som i sin tur räknas upp med hjälp av
prisökningarna under året. Regeringen föreslår nu att den
del av prisökningarna som beror på devalveringen tas bort.
Detta betyder att folkpensionären nästa år förlorar nästan
en tusenlapp som en konsekvens av devalveringen.
Höginkomsttagaren
I år betalar alla som har en beskattningsbar inkomst på
minst 201 600 kronor statlig skatt. De som tjänar mindre
betalar enbart kommunalskatt. Gränsen för vilka som
betalar statlig skatt flyttas upp varje år. Prisökningarna det
året bestämmer hur mycket. Här föreslår regeringen inga
förändringar. Till skillnad från pensionären slipper alltså
höginkomsttagaren rensa bort den del som beror på
devalveringen. Om höginkomsttagaren behandlats på
samma sätt som pensionären och den studerande etc. hade
han eller hon förlorat 1 100 kronor per år, vilket man nu
slipper ifrån.
Dynamiska effekter
En vanlig teori bland ekonomer och vissa politiker har
varit att skattesänkningar är självfinansierande. Enligt
denna skola blir det fart på ekonomin, tillväxten ökar och
skatteintäkterna stiger om bara skattetrycket reduceras.
Denna teori om skattesänkningars dynamiska effekter
saknar emellertid vetenskapligt stöd och har i själva verket
med utvecklingen av den svenska ekonomin i allmänhet och
statsinkomsterna i synnerhet fått sig ett verkligt grundskott.
De s.k. dynamiska effekterna av skattereformen, d.v.s. att
skattesänkningarna i sig skulle främja arbete och sparande
och därmed automatiskt öka samhällets inkomster,
beräknades dock i slutändan bli mycket måttliga, eller i
storleksordningen 5--10 mdr kronor, d.v.s. lika mycket som
reformen underfinansierades. Uppskattningar tyder nu på
att underfinansieringen blivit betydligt kraftigare. Siffror på
drygt 30 miljarder har nämnts i sammanhanget. Här tycks
underskattningen av basbreddningens effekter ha spelat en
stor roll. Resultatet tycks sålunda ha blivit att
skattereformen delvis oplanerat kommit att bidra till en icke
önskvärd minskning av skatteintäkterna, vilket i sin tur
försvårar möjligheterna att värna sysselsättningen och det
generella välfärdssystemet, något som fått särskilt kännbara
konsekvenser i nuvarande djupa lågkonjunktur med starka
inslag av ren depression.
Det kommunala skattestoppet
Ett stopp för höjningen av den kommunala
utdebiteringen under några år ingick som en del av
skattereformen. Motivet var att det förväntade positiva
nettoutbytet för en stor majoritet av svenska folket som en
följd av skattereformen inte skulle undergrävas av
kommunala skattehöjningar. Erfarenheterna visar att detta
kommunala skattestopp har varit till stort förfång för många
kommuner vilka tvingats tillgripa drastiska nedskärningar
även på prioriterade områden som social omsorg och skola,
samtidigt som man nödgats till mer eller mindre kraftiga
höjningar av avgifter och taxor. De fördelningspolitiska
konsekvenserna av denna utveckling har inte beaktats.
I den efterfrågekris som vi nu upplever är det rimligt att
rätta till obalanserna -- både de strukturella och
arbetslösheten -- genom att kraftfullt stimulera efterfrågan
via kapitalbildningen. Budgetunderskottets storlek tvingar
emellertid till finansiering.
En utvärdering av skattereformen framstår mot
ovanstående bakgrund som mycket angelägen. Syftet med
en sådan utvärdering bör vara att belysa de
fördelningspolitiska konsekvenserna, i vad mån
likformighet mellan olika beskattningsslag uppnåtts och
finansieringen av reformen som sådan. Det bör härvidlag
också understrykas att skattereformens syfte var en
omläggning av skattesystemet, inte en sänkning av det
samlade skatteuttaget.
Mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen, den
oacceptabelt höga arbetslösheten och det bevisligen
orimliga i att klara en återgång till sunda statsfinanser
enbart genom nedskärningar på budgetens utgiftssida,
måste politiken ges en rimlig fördelningsprofil.
Utgångspunkten för en sådan kan i och för sig vara någon
form av solidaritetsskatt efter tysk modell utformad så att
den får bäras av högre inkomsttagare över brytpunkten (ca
200 000 kronor). Då emellertid det stora
budgetunderskottet och därmed behovet av ekonomiska
uppoffringar för att klara obalanserna i ekonomin kommer
att bestå under en längre tid förordar vi en tills-vidare-
höjning av skatten på höga inkomster.
Om de, som vi uppfattar det, synnerligen välgrundade
misstankarna att skattereformen är underfinansierad och
att höginkomsttagarna blivit överkompenserade skulle
bekräftas av den föreslagna nödvändiga utvärderingen av
reformen, anser vi att en sådan skattehöjning bör betraktas
som permanent.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av
skattesystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en justering av skatteskalorna i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Bernhardsson (s)