I Sverige har vi ett unikt kulturarv i vårt byggnadsbestånd. En betydande del är manbyggnader på jordbruksfastigheter. Stora som små jordbruk har under de senaste åren drabbats av ekonomiska svårigheter. Förändringarna i samhället och inom jordbruksnäringen har gjort att det är svårt att bibehålla sådan lönsamhet i jord- och skogsbruk att kostnader för underhåll av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kan täckas.
Skatteomläggningen som trädde ikraft 1 januari 1991 upphävde bl a avdragsrätten för underhåll av manbyggnader på jordbruksfastighet. Detta kommer på sikt att innebära ett hot mot vårt kulturarv och det kan bli kostsamt för staten att ta över ansvar för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader som fastighetsägarna inte orkar med.
Skattelagstiftningen bör omgående ändras så att avdragsrätten för underhåll och i vissa fall drift av kulturhistoriskt värdefulla manbyggnader återinförs. Möjligheten till avdrag bör avse reparationer som inte innebär förändring av byggnadens standard. En sådan förändring skulle minska belastningen på det kulturstöd för ombyggnad som destineras och administreras av riksantikvarieämbetet. Det finns gott om utredningsmaterial som visar hur kriterier för urval kan tillämpas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten av att medge ränteavdrag för ett icke standardhöjande underhåll av kulturhistoriskt värdefulla manbyggnader, särskilt på jordbruksfastigheter.
Stockholm den 26 januari 1993 Harriet Colliander (nyd) Simon Liliedahl (nyd)