Inom vissa delar av Dalarna råder en extrem
ägosplittring som i många fall utgör ett allvarligt hinder för
ett rationellt skogsbruk. Situationen har historiska rötter
och är utmärkande just för Dalarna.
Under senare år har flera större omarronderingsprojekt
varit aktuella i Dalarna. Länsstyrelsens lantmäterienhet har
varit engagerad och jordpolitiskt syftar projekten till att
skapa utvecklingsbara fastigheter för enskilt bruk. Praktiskt
handlar det om att stödja enskilda företagare som avser att
till väsentlig del yrkesmässigt bruka fastigheten och vara
bosatt på orten.
Omarronderingsprojekt som under sista året varit inne i
slutfasen har bland annat berört byarna Kråkberg, Bonäs
och Våmhus i Ovansiljan. Vid likvidutväxlingen uppstod så
stora ekonomiska bekymmer för många sakägare att syftet
med förrättningarna kan ifrågasättas. Situationen
förvärrades naturligtvis av att gällande skatteregler endast
medger rätt till 50% skogsavdrag.
För att möjliggöra en rimlig finansiering av
likvidskulden skulle möjlighet behöva ges att, i extrema fall,
tillåta 100% skogsavdrag. Ett sådant medgivande är en
nödvändig åtgärd för att lösa den uppkomna situationen för
de sakägare som tvingas att betala stora likvidskulder. Om
en sådan åtgärd inte kan komma till stånd finns stor risk att
berörda fastigheter antingen måste totalavverkas eller i
sämsta fall säljas exekutivt. En sådan utveckling
överensstämmer inte med det grundläggande syftet med
omarronderingsprojekten, att skapa utvecklingsbara
fastigheter.
Utöver detta drabbas sakägarna av betungande
förrättningskostnader, trots att personella administrativa
resurser ställs till förfogande. Dessa kostnader är enligt
gällande skatteregler inte avdragsgilla.
I skogs- och jordbruksföretag utgör marken den
grundläggande produktionsreserven.
Förrättningskostnaden för den rationaliseringsåtgärd som
omarronderingen utgör bör därför skattemässigt kunna
jämställas med andra, för företagets verksamhet
nödvändiga kostnader och vara avdragsgilla.
Om statsmakterna inte är beredda att ställa upp med
avdragsrätt för förrättningskostnaderna i en obligatorisk
omarrondering, kan naturligtvis inte tvång råda. En högre
grad av frivillighet måste således godtas.
Mycket talar för att frivillighet bör gälla när det gäller
kommande omarrondering. Dessutom måste minimikraven
för att erhålla egen ägolott avgöras i varje enskilt fall och
inte nödvändigtvis behöva överstiga 10--15 ha för
deltagande, även om den skogspolitiska målsättningen
allmänt sett kan bibehållas.
Det ska vara möjligt att bilda mindre jord- och
skogsbruksfastigheter för att främja utveckling på
landsbygden. Detta skulle gynna en ökad bosättning och
skapa förutsättningar för deltidsjordbruk och
kombinationssysselsättningar. Det skulle dessutom gynna
miljövården och bidraga till att hålla landskapet öppet.
I några Dalakommuner har man prövat en form av
frivillig omarrondering under begreppet
''markbytarbörsen''. Intresset har varit positivt men
kostnaderna har i viss mån hämmat större praktiska
resultat. Frivilligheten vid omarronderingar skulle
naturligtvis underlättas om de statliga bidrag som utgår i
obligatoriet också kan utgå då frivillighet råder.
Det är angeläget att ovanstående frågor utreds med syfte
att undanröja hinder för omarronderingar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om bestämmelserna
för skogsavdrag, avdragsrätt vid omarrondering samt
statliga bidrag vid frivillig omarrondering.