Den ekonomiska situationen i landet har lett till att
många familjer drabbas mycket hårt av nedskärningar.
Arbetslösheten inom industrin och andra delar av
arbetsmarknaden stiger på ett sätt, som saknar motstycke, i
varje fall efter 1930-talet. Alltfler familjer, som har skött
sina åtaganden gentemot banker och andra kreditgivare
perfekt, riskerar i en del fall att hamna i ekonomiska
svårigheter och få lämna sina hem.
Samma situation gäller i många företag, särskilt de
mindre. Vi har hamnat i en situation, där besparingar
kombinerade med inkomstförstärkningar är nödvändiga för
att få ner underskottet i statens finanser och därmed också
få ner räntan till en normal nivå. Detta är nödvändigt för
att skapa förutsättningar för ny sysselsättning, rimliga hyror
m.m. Men redan förut svaga grupper får bära en för stor del
av bördan. Och konsumtionen sänks på ett sätt som i sin tur
leder till ytterligare arbetslöshet.
En av orsakerna till den katastrofala utvecklingen av
ekonomin är de felaktiga fastighetsspekulationer som
gjordes i många banker och företag. De som deltagit i dessa
spekulationer är många, men de utgör ändå en liten grupp i
samhället.
Nu får tyvärr nästan alla vara med och betala notan. Det
drabbar dem med små ekonomiska marginaler och dem som
blir arbetslösa särskilt hårt och det är fruktansvärt orättvist!
De skötsamma får betala kalaset, medan många, som har
deltagit i spekulationerna, har blivit belönade på ett, minst
sagt, stötande sätt genom s.k. fallskärmsavtal.
Det har visat sig, att det är nästan omöjligt att upphäva
avtalen, trots att det råder stor enighet om att de i många
fall är både oskäliga och stötande. I de flesta fall har dessa
avtal träffats inom banksektorn.
Vi behöver i dag en allmän uppställning för att rädda
jobben och välfärden. I det läget måste vi åtgärda denna typ
av stötande orättvisor. En väg att gå, antagligen den enda
möjliga, är via beskattningen. Denna väg att komma
tillrätta med problemet bör utredas.
Exempel: Alla s.k. fallskärmsavtal/avgångsvederlag,
som det har träffats uppgörelse om efter den 1 januari 1988
och där summan ligger över 7,5 basbelopp per år
(engångsbelopp omräknas), beskattas på följande sätt: En
person som slutar efter 12 års anställning och som är över
55 år får uppbära en pension på 70 %
av förutvarande lön, vilken beskattas efter ordinarie
regler. På summor därutöver uttas en marginalskatt på 90 %.
Förvärvsinkomster utöver pensionen inräknas i
underlaget på sådant sätt att pension och lön samordnas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beskattningen av s.k.
fallskärmsavtal och avgångsvederlag bör utredas.
Stockholm den 25 januari 1993
Bo Finnkvist (s)
Elvy Söderström (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Björn Ericson (s)