Rätten till avdrag för pensionsförsäkringar har under de
senaste decennierna undergått betydande begränsningar.
Detta gäller avdragsbeloppets storlek och möjligheterna
inom en familj att på ett likvärdigt sätt säkra bägge makars
pensionering vid ojämn fördelning av inkomsterna mellan
makarna. Tidigare fick en make betala in
försäkringspremier för den andre maken med full
avdragsrätt. Detta gav -- i de flesta fall gällde det kvinnor
med förhållandevis små förvärvsinkomster -- rättvisa vid
skilsmässa, pensionering och arvsfall på ett helt annat sätt
än dagens regler. Kvinnans trygghet blir sämre om hon
endast blir förmånstagare till pensionsförsäkringar, som
borde betraktas som gemensam egendom.
Det finns vägande motiveringar för att de tidigare
avdragsreglerna skall återinföras. Kraven på detta har
framförts många gånger tidigare men har dessvärre inte lett
till någon lagändring. Detta innebär att kvinnor i många fall
även i fortsättningen får en ogin och orättvis behandling vid
skilsmässa och inte minst vid arvsfall.
Progressiviteten i vår beskattning har efter 1990 minskat
kraftigt, varför överflyttning av avdragsrätten från den ena
maken till den andra inte leder till ''skatteflykt''. Rätten till
efterlevandepensioner i de allmänna pensionssystemen har
tagits bort, visserligen med vissa övergångsregler. De nu
nämnda förändringarna visar att det egentligen inte finns
några väsentliga hinder för att återinföra de ursprungliga
reglerna. De föreslagna ändringarna bör även gälla
registrerade samboförhållanden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten till avdrag för
pensionsförsäkringar mellan makar och i
samboförhållanden.