Rätten till avdrag för pensionsförsäkringar har under de senaste decennierna undergått betydande begränsningar. Detta gäller avdragsbeloppets storlek och möjligheterna inom en familj att på ett likvärdigt sätt säkra bägge makars pensionering vid ojämn fördelning av inkomsterna mellan makarna. Tidigare fick en make betala in försäkringspremier för den andre maken med full avdragsrätt. Detta gav -- i de flesta fall gällde det kvinnor med förhållandevis små förvärvsinkomster -- rättvisa vid skilsmässa, pensionering och arvsfall på ett helt annat sätt än dagens regler. Kvinnans trygghet blir sämre om hon endast blir förmånstagare till pensionsförsäkringar, som borde betraktas som gemensam egendom.
Det finns vägande motiveringar för att de tidigare avdragsreglerna skall återinföras. Kraven på detta har framförts många gånger tidigare men har dessvärre inte lett till någon lagändring. Detta innebär att kvinnor i många fall även i fortsättningen får en ogin och orättvis behandling vid skilsmässa och inte minst vid arvsfall.
Progressiviteten i vår beskattning har efter 1990 minskat kraftigt, varför överflyttning av avdragsrätten från den ena maken till den andra inte leder till ''skatteflykt''. Rätten till efterlevandepensioner i de allmänna pensionssystemen har tagits bort, visserligen med vissa övergångsregler. De nu nämnda förändringarna visar att det egentligen inte finns några väsentliga hinder för att återinföra de ursprungliga reglerna. De föreslagna ändringarna bör även gälla registrerade samboförhållanden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till avdrag för pensionsförsäkringar mellan makar och i samboförhållanden.
Stockholm den 25 januari 1993 Margit Gennser (m)