Riskkapitalförsörjning och pensioner enligt tryggandelagen
Begreppet allmän pensionsplan definieras i 4 paragrafen
lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
på följande sätt. För att godtas som pensionsplan skall
planen vara godkänd av central arbetstagarorganisation och
innehålla regler om hur pensionerna skall säkras. ITP-
planen är en allmän plan, men det finns många andra
planer, som uppfyller förutsättningarna i tryggandelagen
och därför utgör faktiska allmänna pensionsplaner. I princip
råder alltid för de nuvarande planernas pensionsnivåer
avdragsrätt för tryggande oavsett kostnadernas storlek.
Pension utanför faktisk allmän pensionsplan kan också
tryggas med skatteavdrag inom ramen för sedvanliga
planpensionsförmåner. Sker tryggandet på konto avsatt till
pensioner krävs kreditförsäkring. Kontoavsättningar kan
endast göras i aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag,
ekonomiska föreningar och sparbanker.
En av fördelarna för företagen, inte minst de mindre och
medelstora, är att pensionsavsättningarna endast leder till
kostnader och inte till direkta utgifter, dvs företaget får ett
lättillgängligt riskkapital.
Den kris som i dag finns vad gäller svenska företags
investeringar hänger samman med dagens höga ränteläge
beroende på djupgående ekonomiska strukturproblem i
förhållande till den lönsamhet företagen kan beräknas
uppnå på sina investeringar. Det är många felaktiga beslut,
kanske i första hand skattebeslut, som lett fram till dagens
situation.
Den första efterkrigstiden kännetecknades av en låg
företagsbeskattning. Den fria avskrivningsrätten och
mycket gynnsamma värderingsregler för
omsättningstillgångar underlättade företagens
kapitalanskaffning. Detta återspeglades i den industriella
utvecklingen. De fördelaktiga bestämmelserna kritiserades
dock. Det framhölls att kapitalet blev mindre rörligt. Det
''låstes'' in i de vinstgivande företagen och skulle då kunna
leda till att investeringar gick framtidsbranscher förbi. Det
fanns helt klart visst fog för dessa synpunkter, men detta
berodde sannolikt primärt på att företagsbeskattningen och
beskattningen av enskilda kapitalinkomster inklusive
förmögenhetsskatt, dubbelbeskattningen etc höll så olika
nivåer att ''flyttningen av kapital'' till lönsammare
investeringsområden på grund av beskattningens skevhet
förhindrades.
50-talets diskussioner inom beskattningsrätten ledde till
ofördelaktigare värderingsregler för företagen samtidigt
som skattetrycket på enskilda höjdes. Vid denna tid började
man också diskutera en bruttobeskattning av företagen, dvs
företagens vinster skulle inte utgöra skattebas utan i stället
omsättningen eller lönekostnaderna. Bruttobeskattningen
som princip förkastades dock men införandet av ATP, som
skulle betalas med en arbetsgivaravgift innebar i sig ett
första steg vad gäller bruttobeskattning. För att något lindra
uttunningen av företagens kapital genom utbetalningen av
ATP-avgifterna infördes regler om återlån. Dessa fick aldrig
någon större betydelse. I stället ledde det accelererande
skattetrycket till krav på nya och bredare skattebaser.
Införandet av först omsättningsskatt, sedan moms, och en
rad olika arbetsgivaravgifter ledde till att
företagsbeskattningen fick stora inslag av bruttobeskattning
och vi kan nu se skadeverkningarna.
När Sverige övergav den fasta växelkursen till förmån
för en rörlig, krävs nya normer för den ekonomiska
politiken. Professor Assar Lindbeck har fått i uppdrag av
regeringen att göra en genomgång och föreslå nya
ekonomisk-politiska riktlinjer. Riskkapitalproblemen har
då även kommit i fokus och i dagarna framställdes en invit
till diskussion snarast, om hur denna fråga skulle kunna
lösas. Professor Lindbeck föreslog att företag skulle få låna
pengar ur AP-fonden till 8 procents ränta, dvs i dagsläget en
subvention med 2--5 procentenheter.
AP-fonderna har tidigare använts för att främja olika
politiska och makroekonomiska intressen.
Miljonprogrammet på bostadssektorn utgör ett sådant
exempel, en rad riktade aktieemissioner andra. Det
långsiktiga resultatet har inte varit odelat positivt.
Betydligt enklare men kanske inte så mycket
blygsammare resultat skulle kunna uppnås genom vissa
regelförändringar inom tryggandelagen samt beskattningen
av avsättningar till pensioner samt de villkor den
nödvändiga kreditförsäkringen för kontoavsättningar
beviljas på.
Vid 1990 års skatteomläggning infördes vissa
arbetsgivaravgifter vid avsättning till avtalspensioner.
Denna beskattning borde tas bort eller reduceras. Eftersom
detta är kostnadskrävande skulle en partiell reform kunna
innebära att endast kontobaserade
avsättningar/avsättningar till pensionsstiftelser befriades
från beskattningen upp till en viss nivå uttryckt i kronor.
Rent tekniskt bör dock arbetsgivaravgifterna
(löneskatterna) på avsättningarna räknas ut för att sedan
avräknas från den slutligt debiterade
skatten/arbetsgivaravgiften. Motivet för detta är att redan
upparbetade kontobaserade pensionsskulder ränteläggs
med 9,9 procent, ett belopp som får dras av vid beräkningen
av avgiften på årets avsättningar. Regeln har kommit till för
att skapa neutralitet mellan försäkringsbolag och
kontoavsättningar.
De kontobaserade avsättningarna måste
kreditförsäkras. För de mindre och medelstora företagen
sker detta i SPG. Kreditprövningen sker på vanliga
kommersiella villkor och har sannolikt tidvis varit strängare
än vid bankprövningar. Storföretagen å andra sidan
kreditförsäkras i andra former och har i praktiken åtnjutit
in blanco-krediter för sina kontobaserade avsättningar.
SPGs kreditprövning skall vara saklig och korrekt och ta
hänsyn till kreditrisker som föreligger. Å andra sidan kan
det vara befogat att underlätta kapitalanskaffningen för den
mindre och medelstora företagsamheten genom något mer
liberala kreditprövningsregler. Detta skulle kunna ske
genom att staten ställde upp med en garanti för SPGs
kreditförsäkringar. Denna bör dock begränsas så att den
endast gäller upp till ett visst högsta belopp för det enskilda
företaget. På så sätt skulle växande mindre företag gynnas.
Den totala pensionsstock som är försäkrad av SPG är i
storleksordningen 70--80 miljarder kronor. Riskerna är
spridda bland ett stort antal företag, vilket borde ge en
mindre osäker risksituation än när kreditförsäkringen är
koncentrerad till ett fåtal stora företag.
Kostnaderna för staten att förändra reglerna för
beskattningen av kontobaserade avsättningar och
avsättningar till pensionsstiftelser enligt tryggandelagen
skulle vara förhållandevis begränsade även om
tillkommande garantiförpliktelser beaktas. Förslaget att
AP-fondernas kapital skall lånas ut till företagen för 8
procent, dvs med en räntesubvention på kanske 2--5
procentenheter, skulle med all sannolikhet bli betydligt
dyrare för den konsoliderade offentliga sektorn. Dessutom
skulle ett misslyckande av denna politik kunna slå dubbelt
mot ATP-pensionerna genom låg tillväxt och avtappade
pensionsfonder. Den politiska slutsatsen skulle vara att
pensionssystemet skulle stå för misslyckandena. Man skulle
få en skev prövning av utgifterna i det sammanlagda
socialförsäkringssystemet inklusive
arbetsmarknadsåtgärder och f ö också i förhållande till
andra poster i själva statsbudgeten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förändringar rörande
vissa kontobaserade avsättningar m.m.