Trots skattereformens intentioner att skapa
beskattningsmässig neutralitet mellan olika inkomstslag
finns det fortfarande stora brister i systemet.
En sådan brist är beskattningen av bilförmåner. Det
saknas sålunda en rimlig relation mellan hur mycket en
tjänstebil används privat och i tjänst. Kostnaden är
densamma oavsett hur många mil en
tjänstebilsförmånstagare kör. Kör man mycket i tjänsten,
lönar det sig inte att ha tjänstebil. Då är det bättre att
använda den egna bilen. Åker man däremot lite i tjänsten
lönar det sig med tjänstebil.
Alla driftskostnader för en tjänstebil, som t.ex. bensin,
försäkringar, reparation, underhåll, ja, till och med tvätt
och städning belastas arbetsgivaren och är för denne
avdragsgilla. Förutsättningen är att bilen utgör inventarium
i den skattskyldiges verksamhet eller har hyrts (leasats) för
användning i verksamheten. Denna schablonregel gäller
oberoende av om bilen helt eller delvis används i
verksamheten. Härigenom undandrar sig den som har
leasingbil en viktig finansiering av de sänkta
inkomstskatterna, nämligen momsbeläggningen av
bensinen. Eftersom momsen på bensinen faller på
arbetsgivaren, som drar av denna mot ingående moms,
deltar inte de med bilförmåner i denna del av
skattereformens finansiering.
Den anställde, d.v.s. den som åtnjuter bilförmånen,
beskattas för denna förmån efter samma regler oavsett om
arbetsgivaren leasat bilen eller ej. Skattemyndigheterna
tillåter en extrautrustning upp till 20 000
kronor i bilen, utan att förmånsvärdet höjs. Värdet
av bilförmån beräknas efter schablonmässiga grunder.
Även om den fasta kostnaden för denna bilförmån är
relativt hög leder konstruktionen till absurda resultat.
Skattepåföljden kan typiskt röra sig om påförda
inkomstbelopp på mellan 3 000
och 4 000
kronor i månaden, så att nettokostnaden efter skatt
blir 1 500
till 2 000
kronor i månaden.
Eftersom den fasta kostnaden är hög, men
marginalkostnaden för att använda bilen noll, stimuleras
bilåkandet på ett orimligt sätt. Det gäller ju att köra in de
höga fasta kostnaderna. För alla andra än förmånstagaren
leder systemet till nackdelar. Vi får högre kostnader för att
finansiera skattereformen. Trängseln på vägarna ökar.
Miljöförstöringen påskyndas. Prisbildningen vid
bilverkstäderna etableras på orimligt hög nivå, därför att
alla leasingkunder är helt prisokänsliga.
Tjänstebilsuttaget i Sverige är mycket högt jämfört med
andra bilindustriländer. För de tyska biltillverkarna blir
utfallet 25 %
lägre på deras hemmamarknad i jämförelse med
Sverige.
Det står sålunda helt klart att nuvarande
beskattningsregler för tjänstebilar gynnar privat körning
som subventioneras av skattebetalarna. En rimligare
ordning är naturligtvis att var och en betalar sin egen privata
konsumtion. Några tekniska eller beskattningsmässiga
hinder för att skapa neutralitet mellan att äga bilen själv och
att ha tjänstebil finns inte. Därför måste skattereglerna på
detta område utan dröjsmål bli föremål för översyn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn
av skattereglerna för tjänstebilar.
Stockholm den 25 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Johnny Ahlqvist (s)