Värdet av privat körning av taxifordon beräknades
tidigare efter en s.k. proportionalitetsmetod. Detta innebar
att värdet av bilförmånen beräknades efter dels faktiskt
körda mil, dels driftskostnaderna. Sedan påfördes den
skattskyldige en bilförmån i proportion till antalet körda
privata mil. Denna beräkningsmetod övergavs med
skattereformen.
I nu gällande regler skall taxiföretagaren beskattas på
samma sätt som en anställd, som har fordonet som
löneförmån. Parallellen är inte korrekt eftersom fordonet
för taxiföretagaren är nödvändigt för intäkternas
förvärvande medan det i den anställdes fall är en ren
löneförmån, ett konkurrensmedel företag emellan.
Många taxiägare har förutom sitt taxifordon en ''privat''
bil som de använder för eget bruk. Trots detta får de betala
förmånsvärde för taxifordonet även om de inte använder
detta privat. I de fall där det faktiskt föreligger en förmån
skall man naturligtvis betala för förmånen men då måste det
ske till rimliga kostnader och en rimlig beskattning.
För det fall att taxiföretaget är anslutet till en
beställningscentral samt redovisar sådana lönekostnader att
man får anse det vara sannolikt att fordonet används av mer
än en förare har skatteförvaltningen i de flesta fall (men inte
alltid) medgivit jämkning ned till ett halvt basbelopp.
Om företaget däremot inte redovisar sådana
lönekostnader medger skatteförvaltningen inte automatiskt
någon jämkning av bilförmånsvärde.
Det är vår uppfattning att bilförmånsbeskattning för
taxiförare skall, för att minimera risken för orättvisor och
orimligheter, ske efter det faktiska uttaget av privata mil
samt i förhållande till de faktiska bilkostnaderna i företaget.
I dag finns tekniken (kvittoskrivande och registrerande
taxameter) för denna tillämpning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bilförmånsbeskattningen för
taxiförare.
Stockholm den 25 januari 1993
Ulf Melin (m)
Göte Jonsson (m)